Käket eller moralen? Den frågan ligger under så mycket av diskussionen om yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter: vad är höna och vad är ägg? Kommer respekten för mänskliga rättigheter att öka om det blir fart på ekonomin i ett land? Eller måste mänskliga rättigheter, vare sig vi talar om utbildning, rättssäkerhet eller fördelning av resurser tvärtom komma först – så kommer den berömda ekonomiska ”tillväxten” sen? Det kan tyckas vara en akademisk fråga för seminarierummen, men det är det inte. Det handlar i grunden om vilken politik som leder till demokratiska genombrott.

Men frågan framstår i sig som skev när man betraktar en del av världen som ryckvis åker ut och in ur i medias sökljus: länderna på ”Afrikas horn”. Och då i synnerhet Etiopien och Eritrea.

Efter krigsslutet 1993, då en FN-ledd folkomröstning gav resultatet att en majoritet i Eritrea ville vara en självständig stat, fanns det stora förhoppningar på en demokratisk utveckling i det nya landet. Det var också vad som fick en författare som Dawit Isaak, då i svensk exil, att återvända till hemlandet och delta i uppbyggnaden av en fri press – vilket fick ett fruktansvärt slut 2001, då regimen slog till mot den grupp av politiker som krävt demokratiska reformer och de journalister som skrivit om saken. De som ännu inte avlidit sitter fortfarande fängslade – bland dem Dawit Isaak. Eritrea har sedan dess utvecklats till ett av världens mest slutna länder, med en massflykt av utbildade från landet och en ekonomi i fritt fall. Reportrar utan gränser rankar landet som det med hårdast förtryck av pressfrihet i hela världen – på plats 180 av 180 i RUGs index.

Intressant och skrämmande nog kommer grannlandet Etiopien in på plats 142 av samma 180. Som RUG konstaterar skärptes förföljelsen av journalister och författare under 2014. Inför valet samma år stängdes sex dagstidningar och trettiotalets journalister tvingades fly utomlands – och en rad bloggare fängslades. Men till skillnad från Eritrea tar Etiopien emot mycket stöd från omvärlden och välkomnar internationella företag att öka sin närvaro i landet. Vilket också ett stort antal internationella aktörer tackar ja till, såväl NGO:er som företag – samtidigt som repressionen av de som kräver demokratiska rättigheter tilltar i styrka.

Betraktar man grannländerna samtidigt ser man att yttrandefriheten och den demokratiska utvecklingen fordrar något tredje – inte bara internationellt kapital, och inte bara nationellt oberoende. Du har full frihet att förtrycka dina egna medborgare även om du har både det ena och det andra. Från PENs sida handlar utveckling alltid om att förstärka människors rätt att diskutera vad som pågår i det egna landet, öppet och i alla genrer och språk: den friheten är och förblir ett värde i sig – och den nödvändighet som fordras för all slags utveckling. Det är också därför människor ständigt tar sig denna rätt, nästan oberoende av konsekvenserna.

Hela detta nummer av PEN/Opp viks därför till berättelser från två av de länder i Östafrika där yttrandefriheten just nu sätts under hårdnande press. Ta dig tid att lyssna till dessa modiga röster inifrån repressionen. Det är de som ska berätta om vilken väg som leder till ökad frihet och nya möjligheter.