När vi bestämde oss för att starta Marefatskolan våren 2002 var Kabul sinnebilden av en stad stöpt i apokalypsens efterdyningar. Det fanns knappt ett träd eller en mur högre än en meter som inte bar spår av kulor och granatsplitter. Precis som staden var härjad av kriget strövade invånarna omkring i den med själar sargade av terror.

Med en enkel kalkyl kunde man konstatera att cirka 90 procent av befolkningen i Afghanistan var analfabeter och att resterande blivit läs- och skrivkunniga via moskéer och religiösa skolor.

Efter den kommunistiska regimens maktövertagande 1978 kom portarna till moderna läroverk för hazarer i västra Kabul att öppnas – åtminstone på glänt, sett till det ännu pågående kriget och prekära säkerhetsläge som följde.

Ett officiellt dekret från det politiska styret hade fram tills dess hindrat hazarerna från att utbilda sig, och då i synnerhet när det kom till högre utbildning. Genom att vidare anklaga det fåtal utbildade inom denna grupp för hädelse och ateism avvärjdes de från ett aktivt deltagande i det offentliga livet.

Att locka elever till klassrummen visade sig bli en stor utmaning när vi våren 2002 startade upp Marefats utbildningsprogram i Dashte Berchi (ett eftersatt område väster om Kabul). Själva idén om att betala för utbildning, i synnerhet för flickor, föreföll absurd för många av områdets invånare.

Argumenten som Marefats lärare anförde för att uppmuntra familjer att skicka sina barn till skolan var enkla: ”Era barns hjärnor är i lika stort behov av näring som deras magar. Utbildning är en livsnödvändighet som regeringen tillhandahåller oss först när det är alldeles för sent, om ens då.”

De första elevgrupperna som, efter många om och men, började på Marefatskolan delades in i könsblandade klasser om 30–37 elever i olika åldrar. De lärde sig först alfabetet och introducerades sedan till frågor om medborgerliga och mänskliga rättigheter samt demokrati.

I nästan fem år var Marefat den enda privata skolan i Afghanistan som drevs i en samhällspedagogisk anda. Skolan var ännu inte officiellt registrerad hos utbildningsministeriet. Valet att bedriva undervisning i könsblandade klasser skulle visa sig bli något som komplicerade frågan om officiell registrering. Det föranledde utbildningsministeriet att utfärda följande dekret: ”Antingen får flickor och pojkar gå i skilda klasser eller så kan ni glömma registreringen!”

Vi valde det första alternativet för att på så vis kunna rädda utbildningsverksamheten.

Varje år var drygt 3 200 elever (varav ungefär hälften flickor) inskrivna på Marefatsgymnasium och skola för grundläggande läs- och skrivkunnighet. Fram till 2021 hade totalt 17 årskullar och drygt 1 800 elever gått ut tolfte (det vill säga sista) klass.

290 av dessa erhöll stipendium för fortsatt utbildning på kandidat- och masternivå och studerade vid välrenommerade universitet runtom i världen. Mer än hundra studenter antogs vid universitet i USA och Europa.

2021 fanns drygt 163 registrerade privatskolor bara i västra Kabul där invånarna huvudsakligen är hazarer. Antalet studenter uppgick till drygt åtta miljoner totalt, enligt officiell statistik. De senaste 20 åren har drygt 100 000 av de utexaminerade från universiteten fått anställning som akademisk eller administrativ personal inom statlig och icke-statlig sektor.

Bland de hundratusentals afghaner som i talibanregimens eftermäle deltog i Tabassumrörelsen^[i] (den 11:e november 2015) och i Upplysningsrörelsen^[ii] (Junbesh-e Roshanayi, den 16:e maj 2016) ingår en stor skara människor som, tack vare insatser från civilsamhället, erhållit sin utbildning och blivit medborgare i ordets sanna bemärkelse.

Ett tydligt exempel på utbildningens djupgående effekter syns inte minst i fallet med Hazarer, som före talibanregimens fall såg sig strängt underkastade religiösa krafters inflytande. Sett till religiösa och politiska ledare från de senaste åren saknas helt tendenser till motstånd mot rätten till utbildning och frågor rörande medborgerliga och demokratiska värderingar.

I och med talibanernas återkomst har emellertid landets utbildningsväsende satts under hård press. För många afghaner, i synnerhet kvinnor och etniska och religiösa minoriteter, symboliserar rätten till utbildning något mer än bara möjligheten till försörjning – det handlar om ett slags frigörelse från det ok av förtvivlan och förnedring man tvingats bära på. Att låta denna väg få förbli öppen ter sig därför lika livsavgörande för dem som tillgången till mat, kläder och tak över huvudet.

För de miljontals afghaner som av olika skäl inte vill (eller för den delen inte kan) återgå till samhällslivet så som det såg under talibanernas forna styre kan den idag (2022) rådande ordningen svårligen ses som något annat än en ordning med potentiellt katastrofala följder.

Flickor som förbjuds att gå i skolan kan tvingas till äktenskap redan innan de är giftasvuxna, och den som motsätter sig detta löper risken för att själv utsättas för maffiagruppernas frestelser och människohandel. Att tillfälligt eller permanent kringskära utbildningsväsendet vore dessutom förödande för hundratusentals i det omkringliggande samhället, människor vars enda alternativ då blir att sälla sig till den ständigt växande kön för arbetslösa.

Även om talibanerna sannolikt inte kommer stoppa alla former av utbildning så kvarstår en överhängande risk för att skolor av modernt snitt stängs ner och ersätts av religiösa motsvarigheter. Enligt samma bakåtsträvande anda finns risken att utbildningsmaterialets innehåll kommer modifieras för att betona religiösa principer och särskilda privata värderingar som för dagens unga ter sig främmande.

Att bedriva utbildning utifrån ett medborgerligt perspektiv är ett beprövat sätt för att motverka dogmer, trångsynthet, extremism samt diverse våldsamma övertygelser och handlingar. Om utbildningen berövas dessa perspektiv riskerar en hel generation att formas enligt en dogmatisk, våldsam och rigid mall. En sådan utveckling skulle få oåterkalleliga konsekvenser för samhället, inte minst när det kommer till dess sociala landvinningar.

Tiden har sin gilla gång oberoende av vår vilja. Först då vi har en modern utbildning som värnar medborgerliga rättigheter skapas förutsättningar för ett värdigt liv som är mer mänskligt. Oavsett all den tid och alla de ansträngningar som gått åt till att bygga ett modernt samhälle – från grundläggande principer och sociala värderingar till fysisk infrastruktur – kvarstår det bistra faktum att bakåtsträvande krafter kan ödelägga allt på bara några år.

Miljontals barn i Afghanistan behöver idag vår hjälp. De kan växa upp till att bli våra trofasta följeslagare i kampen för en bättre och tryggare framtid. Alternativet vore att konfronteras med summan av de negativa och destruktiva krafter som skulle släppas lösa om vi lämnade samma barn åt sitt öde. Det skulle stå oss dyrt.