Från hjältar och antihjältar till mördare och offer

Utan att gråta högljutt, är det dränkt i blod
likt den som sörjer sin älskades död med jämnmod
Vandra varsamt fram, sargad
med tusen sår ligger Kabul dränkt i blod

Ovanstående fyrrading signerad den afghanska poeten Abdul Qahar Asi ¹ är ett talande exempel på de senaste decenniernas afghanska litteratur. Liksom för majoriteten av befolkningen genomsyrades poetens levnadsöde av kriget och dess efterdyningar. Så även i döden var Asis öde sammanlänkat med många av sina civila landsmän. I samband med att en raket träffade hans hem föll han offer för Afghanistans långvariga krig.

Sedan morgonen den 28:e april 1978 – då Kabulborna vaknade till ljudet av stridsvagnar och skottlossningar tillhörande kuppmakarna i Khalq-partiet ² – har få litterära verk i Afghanistan varit förskonade från spåren av kriget.

Under det första året hade de båda stridande sidornas kamp en ideologisk prägel, vilket smittade av sig även på litteraturen. Det ansågs för självklart att litteraturens främsta uppgift var att leda afghanska landsmän i kamp.

I linje med regeringens politiska program vid tidpunkten tematiserade vänsterorienterade poeter och författare sådant som social rättvisa, upprättandet av ett klasslöst samhälle och främjandet av arbetares och bönders rättigheter. Genom sina alster uppmanade de sina läsaren att ta upp kampen mot reaktionära krafter i samhället.

Utmärkande för det motsatta lägret var litteratur med sympatin riktad mot olika Mujahedin-grupper ³ och som genom värnandet av religion och den heliga kampen mot ockuperande makter uppmanade läsaren att ta upp kampen mot regeringen.

Oavsett politisk övertygelse sågs emellertid kriget inte som något förkastligt i sig. Förödelse, död och andra ödesdigra följder skildrades blott i den mån förövarna tillhörde den rivaliserande gruppen. När det kom till de egna leden förmedlades istället bilden av tapperhet, mod och uppoffring. Varje kula som avlossades och varje sår som tillfogades skrevs fram som heligt och ärofyllt.

”Vi är sanningens Mujahedin, Guds kraft är med oss
Vart vi än sätter vår fot, den höges stöttande hand är med oss
Från toppen av skyttegravarna vakar den utvalde profetens ögon över oss ​​
Var dag som gryr är de goda nyheterna med oss
De starka armarna i nationens kropp, det är vi
Nutidens förtröstan och morgondagens stolthet, det är vi
Våra Allahu akbar-rop får fienden att i hela sin kropp darra
Min blotta uppenbarelse får angriparen att darra
Mitt svärds härlighet får förrädares hjärta att skaka
Mina nattliga böner får himmelens tak att skaka
Värdig är jag för så väl höga som låga tillbud
Refrängen i mina sånger lyder: det finns ingen gud utom Gud"

^{Khalilullah Khalili, Divan-e ashaar (Diktsamling) s. 421}

”Den strålande oktobersolen
värmer sedan många år
Folkmassor, trötta på piskan,
hur länge ska ni dränka era bojor i tårar?
Hur länge ska vi höra jämmerropet från fängelsehålorna?
Jag törstar efter kedjornas klagan
Förkrossa träldomen
och bryt dessa kedjor
med ett passionerat, stormigt och blodigt uppror
med Lenins vägledning
brinnande som en fackla
mot ljusa morgondagar
mot evig frihet"

^{Assadollah Habib, Veda till tariki (Farväl till mörkret) s. 11}

Sammandrabbningarnas utgångspunkt på det litterära området var densamma. Frånsett symbolspråk och olikheter vad gäller form och struktur presenterade sig var och en av de litterära strömningarna som nationens sanna själsfrände och beskrev motståndarsidan som fosterlandets fiende. Hjälten och antihjälten hade blott tagit varandras plats.

Noterbart är att en väsentlig kvalitativ skillnad förelåg vad gäller poesi och prosa.

Idag har det afghanska samhället i stort sett lämnat detta upptrissade känsloläge bakom sig. Från en opartisk bedömares horisont tycks de vänsterorienterade författarnas verk mest iögonfallande, sett till deras målinriktning, förfogandet över statliga resurser, kopplingar till socialistiskt präglad litteratur från andra länder och nyttjandet av nya stilgrepp och genrer. Bland de mer betydande verken ingår romanerna Dasha va dastha (Skäror och händer) av Assadollah Habib och Rah-e sorkh (Den röda vägen) av Babrak Arghand.

Mujahedins litterära förespråkare har, jämförelsevis, inte mycket att komma med ifråga om romankonst, frånsett ett par romaner – däribland Hatem Amiris Band-e ejdeha (Drakligan) och Ishaq Fayyaz Rafigh-e rosiyam (Min ryska kamrat) – samt enstaka noveller.

Under den sovjettrogna regeringens tid intensifierades den interna splittringen bland vänsterorienterade makthavare, med blodiga utrensningar som följd. Regeringen ersattes sedermera av olika Mujahedin-fraktioner indragna i egna interna strider, med ödesdigra konsekvenser som följd, varpå det till slut var talibanernas tur att sitta vid makten.

Den fasa och förödelse som kriget medförde under den här perioden var så pass omfattande att även inställningen i den litterära världen påverkades. Det blev snart inte längre möjligt att rättfärdiga kriget vare sig ideologiskt eller andligt.

I och med framväxten av en ny generation poeter och författare kom en allt mer kritisk inställning till krig att få genomslag i afghansk litteratur, såväl bland inhemska författare som afghanska immigranter utomlands.

Bland verken som kännetecknar denna nya inriktning (som även innefattade poesi) ingår romanen Khakestar ve khak(Aska och jord) av Atiq Rahimi, novellerna i samlingen Tazkereh (Passport) av Spojmi Zaryab, Damad-e Kabul (Kabuls brudgum) av Mohammad Asef Soltanzadeh och Mordegan (De döda) av Mohammad Husain Mohammadi.

I denna litteratur återfinns vare sig hjältar eller antihjältar utan blott mördare och offer. Här skildrades soldater som dödades enkom för att befälhavarna skulle få ett bättre utgångsläge under fredsförhandlingarna.

Dagens afganska litteratur är fylld till bredden av lidelse, explosioner och förstörelse och den sätter ord på innebörden av det här ögonblicket av den afghanska historien för framtiden.

Tänk om druvorna blir mogna
och hela världen blir berusad
Gatorna skulle vackla
stöta i varandra
Tänk om presidenter och tiggare
och alla gränser blir berusade
Tänk om Mohammad Ali kunde träffa sin mor
och Amina omfamnade sitt barn
efter sjutton år
Tänk om druvorna blir mogna
Amu ⁴ uppfostrar de vackraste av sina söner
och HinduKush ⁵ befriar sina döttrar
Tänk om vapnen
skulle glömma att ödelägga
för ett ögonblick
att knivarna skulle glömma att skära
och pennorna skrev
eldupphör

^{Elias Alavi / Hudood (Gränser), s. 7}