[…]

När isfågeln dyker
svirrar sekunden:
Det som tillkom dig
vid varje strand,
det träder
mejat in i en annan bild.
Paul Celan[1]

På flyget som tar mig från Mexiko till Europa läser jag Reixes de llengua (Språkgaller) av Paul Celan i katalansk översättning av Arnau Pons. Jag fastnar redan på första sidan, med en rysning. Bara några timmar tidigare sa jag adjö till en grupp deltagare i en litterär sammankomst i Chiapas. Bland alla varma latinska omfamningar hade jag bytt några hastiga ord med Cicerón Aguilar. Denne musiker var en av initiativtagarna bakom detta fantastiska möte i San Cristóbal de las Casas där en stor mängd författare som skriver på olika urfolksspråk samlades tillsammans med forskare, som jag själv, som bara älskar språklig mångfald. Med Aguilar pratade jag om att Nambue – titeln på hans skiva från 2010 – på hans oto-manguespråk kallat chiapanenca betyder: ”som härstammar från floden”. Och hans mormors efternamn var Nuricumbo som betyder ”flodfågel”, en vattenfågel som fångar fisk genom att dyka från hög höjd.

I några skrämmande diktrader av Paul Celan som Pons översatt till katalanska förekommer figuren Eisvogel: [...] ”Quan l’alció, ocell de glaç, es / capbussa, el segon brunzina: // Allò que et va fer costat / a cadascuna de les vores, segat / ara entra en una altra imatge.”[2] Jag läser dessa kärva rader och kastar mig också, likt en vattenfågel, mot vidder som är svåra att beskriva. Vodomec, det slovenska namnet på fågeln – och som vi på katalanska även kallar blauet för den intensiva blåa färgen på dess vingar – var under lång tid lösenordet på mina digitala konton. Varför? I just det ögonblicket och tack vare Celan förstod jag att jag hade gett fågeln den kraft som nämns i en av Franz Kafkas meningar och som slår fast att ”en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”.[3]

I kabinens dunkel i det gigantiska Boeingplanet, halvvägs över Atlanten, sammanfaller alla dessa bilder, sedda och upplevda vid så vitt skilda tillfällen, och de handlar om en och samma sak. Plötsligt förstod jag var min tro kommer ifrån, tron att det är nödvändigt att skriva trots de enorma ansträngningar som krävs för att förstå allt det vi varit med om.

Språket, som Kafka och Celan så precist beskriver det, stelnar i de avgörande ögonblicken och blir till ett enda kollektivt medvetandes röst, utan sprickor. För att behålla det givna sambandet mellan struktur och innebörd blir språket ogenomskinligt och trögt – om samhället känner sig hotat, gömmer det sig bakom en odelbar helhet. I det läget kan en enda person inte göra någon skillnad. En värld av förstenade ord är en kall värld. Kafka och Celan har lämnat ett outplånligt vittnesmål om allt det som tystats ned, glömts bort och suddats ut i Europa: de vittnar om hur en uteslutande ideologi formas, om hur nazismen förvandlas till en bländande fantasibild som målar upp en lovande framtid. Kafka dog ung, i tuberkulos, och han upplevde aldrig barbariet. Men det gjorde Celan. Och det som hans diktrader fyllda av träffsäkra ord bevarar är livfullheten i en hel värld som gick under av några dödliga idéers tektoniska tryck.

I San Cristóbal pratade Elías Pérez om hur de traditionella historieberättarna på tsotsil antog den poetiska uppgiften att lägga upp berättelser och tydliggöra tankar som formats på det egna språket. En poet i det samhället måste ha förmågan, den moraliska styrkan och modet att hävda sig. Den mänskliga munnen är den öppning där allt det som vi samlat på oss tar sig ut. Det som ögonen ser, förklarar orden. Precis så som Celan uttryckte det. Poesin är inte en simpel lagringsplats för alla de minnen ett folk samlar på sig, utan omvandlingen av ett ensidigt sätt att se på världen.

Poetens upplevelser passerar genom medvetandets såll för att sedan bryta fram ur munnen i form av vässade ord, ord som varar, som har förmågan att fånga tidens blick, som bevarar även det man inte förutsåg var inristat i språket. När poeten antar uppgiften att bevara ”värdet av det goda” innebär det ofta en motsägelse mot poetens eget folk. Poeten avfärdar beräknande argument och lätta genvägar. Därför är poesin så bra på att bevara smärta, rädslor, osäkerhet.

Otília Lux de Coti, van vid politisk aktivism, sa med absolut övertygelse: ”Jag pratar för att täppa till munnen för tystnaden.” Hon erkände att hon klädde sig i traditionella mayakläder i ren och skär protest för att blottlägga den rasism och det förakt som Mesoamerikas alla ”indianer” möts av så ofta än i dag. Tsering Kyi, så ung och så skör, blev så berörd att hon knappt kunde hålla tårarna tillbaka och minnena berövade henne talets gåva. Hon skulle ”bara” presentera den tibetanske aktivisten Kunchok Tsephel Gopey Tsangs fall och läsa upp en lapp med information, skriven på ett neutralt språk för att undvika anklagelser om partiskhet. Men flickan grät, på ett sådant där tillbakahållet, försiktigt sätt som den som inte är van vid att visa känslor gör. Tsephel var hennes lärare, den som hjälpt henne att lämna landet och den som öppnat dörren till den digitala världen, där hon blivit den mest lästa bloggerskan i hela den tibetanska diasporan.

Framåt eftermiddagen, när vi tillsammans besökte Casa de la Cultura i San Juan Chamula, känner en grupp tsotsilkvinnor genast igen Tsering som sin syster, säkerligen på grund av de liknande ansiktsdragen och elegansen i de tillbakahållna rörelserna. Jag ser hur de omringar henne och flätar en fläta runt hennes ansikte, en traditionell fläta, likadan som de själva bär, alldeles spontant, bara för att de uppfattar henne som så omedelbart deras. Natasha Kanapé Fontaine, som bor i Quebec, även hon oerhört ung, betraktar dem på avstånd, till och med ännu mer återhållet. Denna inuitiska poet är så tystlåten att man nästan inte märker henne. Ända tills hon tar till orda och avfärdar, utan att tveka, den ”systematiska rasismen” som de lider av i det så öppna och toleranta Kanada.

I Chamula var vår värdinna Enriqueta Lunez. Jag minns henne fortfarande från Fórum de las Culturas i Barcelona 2004 då hon läste sina dikter på tsotsil vid trappan på Plaza del Rey – denna mycket betydelsefulla plats. En poet från Chiapas stod och pratade, öppnade munnen, framför ett palats där, enligt historien, ett kungapar som konstruerade det systematiska uteslutandet av hennes folk tog emot ”upptäckaren”. Nu befinner vi oss istället här, lyssnartill rösterna från människorna i en enkel by i bergen, och försöker bygga en tunn bro, en smal, osäker – men möjlig – gångbro. Poesins isfågel kan föra samman sekler av tystnad.

Finns en ursprunglig värld? Tibet och Chiapas snuddar bokstavligen vid himlen, samerna i Skandinavien och inuiterna i Kanada lever i polcirkelns frusna landskap, och vi nåddes även av ett brev om aboriginernas litteratur i Australien, ”written in the sovereign Noongar land” (”skrivet i det självständiga landet Noongar”), som det står i den högtidliga underskriften. Det är ogästvänliga landskap, långtifrån bördiga slätter. Det liv som lyckas slå rot på dessa höjder och i dessa öknar måste i sig själva bära på en viss motståndskraft. Kyrkan i Chamula – känd för sin enastående skönhet – har ett marmorgolv täckt av ett tjockt hölje av torkade tallbarr: när vi dör kommer våra kroppar inte att bli till stoft, som de härskandes religion hävdar, utan till mylla, undervegetationens rika materia där nytt liv kan gro … Man behöver inte kunna skriva för att förmedla ett sådant uppenbart budskap och säga emot det symboliska förtrycket, tänker jag med ett upproriskt leende, medan jag känner hur denna utsmyckning från växtlivet knastrar under fötterna och påminner mig om min slovenska dolina.

Och så håller vi på i tre dagar, lär oss hela tiden nya saker av människor som bär på sina folks motstånd, inte som något abstrakt utan som ett omedelbart och ofrånkomligt engagemang. Ruperta Bautista framhåller vikten av och ”det angelägna i språket” för tsotsilfolket, med ett smittsamt leende anstränger sig Iván Pardo för att sprida en okrossbar optimism – utan tvekan en av hans motståndsstrategier – och berättar att historieberättarna på quechua i Bolivia har bestämt sig för att bli en del av den globala postmodernismen och att de bildat en grupp som skriver science fiction som självfallet drar nytta av kraften i deras traditionella föreställningsvärld. Petrona de Cruz beskriver hur hon tagit sin teater från Chiapas till scenerna i New York.

Nina Jaramillo tillhör kolla-folket i Argentina och har som advokat kämpat för urfolkens rättigheter i flera år. Pedro Cayuqueo har chilenskt pass men erkänner bara sin identitet som mapuche. De två håller upp en spegel framför oss, med en slät och klar yta som måste krossas med en isfågels vassa näbb om vi vill förstå vilka vi är. Det som verkligen förslavar och stänger ute alla dessa samhällen är bristen på en bild där de kan se sig själva avspeglas. Det gäller att komma över det inåtvända förtrycket, det är det första steget. Jaramillo och Cayuqueo betonar att urfolkens kultur inte hör hemma på museerna, utan på gatorna, att de inte är en del av det förflutna, utan tillhör framtiden, att de alla företräder en kultur som är på väg. Spelets regler måste ändras på båda sidorna av floden, vid varje strand – som det står i den inledande dikten av Celan. Vi måste sluta se på urfolken som något som tillhör det förflutna. De är alla en del av dagens samhällen. Många som tillhör urfolken bor i dag i de stora städerna, 70 procent av mapuchefolket lever urbana liv. Härur kommer kravet på ett ”kulturellt anfall” i syfte att få den dominerande kulturen att genomsyras av närvaron av de ursprungliga invånarna och deras, i all sin mångfald, distinkta blick. Det måste vara möjligt att börja prata öppet om alla aspekter, om anpassningen och assimileringen som har lämnat så djupa spår. Urfolken måste också överge tankarna om renhet, vidga ramarna för vad som ingår i den egna traditionen och hitta strategier för att i den här diskussionen inkludera den utbredda mestis-befolkningen som också upplever ”en konflikt med spegeln”.

Medan hon pratade lade Nina Jaramillo ut flaggan med aymara-folkets sju färger över bordet. Och när hon var färdig lyfte hon kondorfjädern som flugit hit för att lyssna på våra ord …

Den ogenomträngliga tystnaden

När jag förberedde mig inför kongressen mindes jag tillbaka på en film från 1980-talet på statlig mexikansk teve där Octavio Paz och Seamus Heaney pratade om vilka spår urfolksspråken hade lämnat i deras dikter. De två nobelpristagarna är ytterst kunniga och känsliga, men de förvandlar de subalterna språken till en simpel rest, värdefull men avlägsen. Det är ”mumlet” hävdar Paz, ett outplånligt och diffust brus, som bara tjänar som prydnad. Hela detta förflutna har i den universella poesin bara lämnat dessa immateriella spår efter sig. Eller det tänkte i varje fall dessa två mycket visa män i ett tevesänt samtal för över trettio år sedan.

I Chiapas, i början av maj 2019, syns inte de där statliga tevekamerorna till. Kanske har vi inte heller lämnat något tidlöst dokument efter oss. Det var mestadels kvinnor som helt enkelt pratade utifrån sina egna erfarenheter. Eftersom alla dessa språk som stängts ute från det offentliga har fortlevt i hemmets privata sfär, i det mest intima. Dessa kvinnor har nu lärt sig att skriva dramatik och prosa och dikt, de har alla förvandlats till kungsfiskare med vassa näbbar, med förmåga att krossa likgiltighetens is. Modigt kämpar de för att bevara en tradition fylld av förlust och nedärvd smärta, högst medvetna om vikten av sin uppgift. Från Chiapas till Quebec, från Quebec till Tibet och från Tibet till Finlands samer, hörs poesin från folkgrupper som sedan århundraden berövats sina rötter och dessa kvinnors röster är så rakryggat modiga att det numera inte skulle vara lika lätt att avfärda de som ett mummel. På vägen till flygplatsen när det är dags att åka hem läser jag en rolig dikt av Pirita Näkkäläjärvi som beskriver det faktum att kvinnorna i väst oupphörligen måste avlägsna sin kroppsbehåring för att se till att hårstråna aldrig någonsin når deras älskares mun. Den samiska poetens våghalsighet, för att inte säga fräckhet, fick mig att skratta högt. De röster som förmodas vara skörare än våra egna betraktar oss, dömer oss, håller upp en spegel framför oss. Det är bäst att vi lyssnar på dem.

Det är inte möjligt för mig att avsluta på ett särskilt optimistiskt sätt. Den is som förlamar språket och förvandlar det till döva och exkluderande resonemang fortsätter att bildas. Hannah Arendt skickades till skolan med en väldigt tydlig instruktion från sin mor. Om någon av hennes lärare sa något nedvärderande om att hon var jude eller något nedvärderande om judar i allmänhet skulle hon utan att säga något resa sig, plocka ihop sina saker och gå hem.

En vecka senare deltar jag i ett minisymposium på universitetet i Lugano om flerspråkiga länder. Stämningen är trevlig och engagerad, jag känner mig hemma i blandningen av schweiziska högre tjänstemän och lärare, kanadensiska översättare och kulturhandläggare. Det tredje medverkande landet är Spanien, som jag företräder, och jag håller en föreläsning om författaren Mercè Rodoreda, som tillbringade stora delar av sin långa exiltillvaro i Genève, där hon också skrev sin mest kända och mest översatta roman, Diamanttorget. I bokens slutscen pickar några småfåglar på himlen, fångad i en vattenpöls speglingar, och det får allt att röras samman – de allra ädlaste idealen och de banalaste begären – i ett dyigt vatten: ”nöjda med sig själva…”[4] Det jag försöker visa med den litterära scenen är de senaste årens oppositionslystnad i Katalonien. Vi låter oss inte längre övertalas så lättvindigt och några enkla ”gester” räcker inte längre för att hålla oss nöjda.

Fabio Pontiggia, chefredaktör för Corriere del Ticino, har fått i uppgift att presentera mig och leda ett kort avslutande samtal. Han ställer inte en enda fråga, kallar mig olämpligt skämtsamt ”la professoressa” och pratar om mig i tredje person som om jag inte satt precis bredvid honom. Och istället för ett samtal brister han ut i en chauvinistisk och sentimental utläggning som varar dubbelt så länge som min föreläsning. Han anser sig vara ett värdefullt vittne till den nuvarande katalanska situationen eftersom hans mamma bodde i Barcelona under Francos tid och är därför övertygad om att han vet allt om hur vikatalaner är. Att jag bott i Barcelona de senaste trettio åren lägger han ingen större vikt vid. Så tyst jag kan reser jag mig från vårt gemensamma bord, går ner från podiet och sätter mig i ett hörn av salen. Jag låter Pontiggia avsluta sitt inövade tal – som talar om för mig att det borde finnas samordnade föreskrifter på nationell nivå – med alla de vanliga argumenten mot den katalanska rörelsen. Alla anklagelser bygger på rena gissningar och de mest hårresande entymemer. Medan jag lyssnar på honom tänker jag på Hannah Arendt och den envetna tystnad hennes mor avkrävde henne från unga år. Det spanska språk som alla dessa apparatjik använder håller på att förvandlas till Orwellskt nyspråk, till Victor Klemperers Lingua Tertii Imperii, det Tredje rikets språk, till de sovjetiska diplomaternas skarpa stål. Förstår de inte hur mycket skada de åsamkar sitt samhälle genom att tvinga de viktigaste rösterna att enbart upprepa dessa dogmatiska order?

När ett språk frusit till is, blivit dunkelt, ogenomträngligt, likformigt, stumt och bedövande, måste man bekämpa det med sin tystnad. Det tjänar ingenting till att komma med motargument, man ska inte bjuda ut sig som ett lätt offer inför händer som tränats i att vrida om fingrarna på de medspelare de anser så oerhört underlägsna. Det gäller att lära av dem som förstått att bygga upp motståndet inifrån. Det är nödvändigt att gräva i oss själva på djupet, att förstå, att vilja förstå, vilka vi är, hur vi är, och varför vi är som vi är. Jag är inte skyldig att försvara mig inför en journalist med nostalgisk mustasch, men inför mig själv, och inför er: Vilken is är vi katalaner tvingade att bryta för att kunna vara de vi är? Kan vi se oss själva i spegeln? Är vi förmögna att uppfatta även våra brister och misslyckanden i vår spegelbild?

Den grundläggande frågan är därför: Hur långt kan våra ord nå? Når de bara fram till ytan? Speglar de sig i vattenpölen, nöjda över sig själva? Använder vi orden bara för att bevisa hur lätt det är att prata? Det är bara ett fåtal som vet hur smärtsamt det är att få orden att bryta den kristallklara is som ligger som ett täcke över verkligheten. För att tala med lyrisk hänförelse så gäller det att slå sönder språkets spegel. Språket ger inte direkt tillträde till våra upplevelser. Språket är ett gemensamt kodsystem som gör att vi kan formulera parallellismer och det i sin tur gör att vi kan förstå varandra. Tack vare språket kan vi överföra erfarenheter och samla minnen. Och av just den anledningen strävar språket i sig efter stillastående och likriktning.

Det poetiska ordet försöker fylla isfågelns funktion och vända på perspektivet, få oss att se bortanför de vanliga bilderna, bortanför de överenskomna föreställningarna, bortanför kommunikation som en kommersiell överenskommelse om att uppnå något. Det poetiska ordet är inte en tröst för att tillhöra ett samhälle som skyddar oss och vaggar in oss i känslan av en okomplicerad tillhörighet.

Att vilja förmedla det en språklig gemenskap ser som obekvämt, eller onödigt, är aldrig enkelt och kräver ett enormt mod. Svårigheterna är stora, och framstår ibland som oöverkomliga. Budskapet om nödvändigheten att bevara de små språken är vackra ord men har alltid en eftersmak av ädel heroism. Men det är viktigt att vara både väldigt försiktig och väldigt ansvarstagande. Att ha utstått förtryck rättfärdigar inte något samhälle att i sin tur förtrycka andra.

Precis som i Celans dikter genljuder i rösterna hos de avlägsna poeterna den barnsliga tillförsikten i att känna igen barndomens växter och de bergarter som består längre än någon mänsklig tanke. Att återuppväcka alla sakers rätta namn är att öppna språket på djupet. Tack vare denna process hos det poetiska minnet bryter skönheten upp likgiltighetens is. Och då blir dess kritik inte bara ett slagord, det hörs till och med högre än skriket från ett smärtsamt vittnesmål. Poesin ger oss tillbaka smaken av en nedtryckt, tystad och tillintetgjord värld. På det sättet kan vi förstå det oerhörda i den oåterkalleliga förlusten att förlora ett språk eller rätten att använda det offentligt.

Språket är ett mycket känsligt redskap och om vi använder det som en bumerang kommer det att begränsas, upprepa sig, bli övertydligt och hämndlystet. Ett språk byggt på slagord kan aldrig berika oss eller vara behjälpligt på något annat sätt. Vi måste invertera alla exkluderande metaforer och förhindra den usla föresatsen att beröva svagare kulturer möjligheten till social sammanhållning och politisk synlighet. Vi måste ändra spelets regler och utan att tveka kräva rätten till en framtid.