Aboud Saeed föddes 1983 i Manbij, Syrien. Han skrev sina dagböcker på Facebook när han blev kontaktad av ett tyskt förlag (Mikrotext) som översatte och publicerade dem på tyska i en bok med titeln ”Jag är smartast på Facebook”. Han flyttade till Tyskland 2013 där han på samma förlag publicerade sin andra bok ”Ett liv stor som en snabb nyhet”. Hans första bok har översatts till engelska, spanska, italienska, franska, danska och portugisiska. Hans bok ”Aboud Saeed” kom ut på arabiska på förlaget Nofil 2016.

Jag är från Manbij som ni vet, och Manbij är en stad som i likhet med alla andra syriska städer har gått igenom bombningar, död och befrielser och kungar av alla former och färger har passerat staden. Staden ligger just nu under kontroll av de syriska demokratiska styrkorna. Staden domineras alltså av trygghet och säkerhet, enligt berättaren: ”Allt är tillgängligt, elen kommer tre timmar per dag, vatten finns, och arbete, Syriatel-nätverket är tillgängligt, läkemedel likaså! Frihet under Syriatel är självklart, och cigaretter säljs öppet på gatorna”. Trygghet och säkerhet är nu uppnått i Manbij på grund av de syriska styrkorna och med stöd av Amerika, och vem vågar avfärda en kulle när amerikanerna finns?

Säkerhet och trygghet alltså, varför fördrivna från andra områden dras till detta säkra område. Som en följd har fastighetspriserna stigit och blivit fiktiva, lagerlokaler kostar hundratusentals dollar och husen kostar tiotusentals dollar. Det sägs att det är politiska pengar, bara Gud vet! Ämnen bara politiker och intellektuella med stora sinnen förstår sig på, allmänna angelägenheter som inte berör oss.

Jag är från Manbij och jag har åtta bröder och sex systrar äldre än mig själv. Familjens medlemmar med far och mor, de levande och icke levande plus alla syskon, är sjutton stycken. När européer frågar om mina familjemedlemmar, och hör svaret ”seventeen”, exploderar deras ögon och de får hjärttack och ambulanser fyller gatorna och kaos drar över staden i chock över min familjs storlek.

Men den här gången exploderade inte ögonen på européerna, det var familjen själv som exploderade, då en handlare kom och erbjöd oss ​​en respektabel summa för att köpa vårt hus i Manbij.

Huset är ett arv och därför måste hela familjen tillsammans fatta beslut kring försäljningen. I och med att Manbij styrs av syriska demokratiska styrkor beslutade vi också att förhandla på ett demokratiskt vis. Mina syskon har fördelats enligt följande: En del bor i Saudiarabien och en del är fortfarande i Manbij. En sektion finns i Turkiet och jag är i Tyskland.
Enligt demokratiska principer om yttrandefrihet och rösträtt möttes vi och misslyckades redan på den första sessionen. Var och en av oss kom ut ur mötet orubblig i sin åsikt, inga eftergifter och inga planer gjordes för vidare förhandlingar.

Min bror i Turkiet säger:
– Det här är ett bra tillfälle, vi säljer huset och startar ett projekt här och lever livet som vanligt folk. Vi har tröttnat, brorsan, vi har tröttnat.
Han fixar affären och hör av sig till handlaren: Broder, vi är eniga, vi säljer!
Min andra bror, som fortfarande bor i Manbij, invänder och säger:
– Auzo bállah! Vi säljer inte! Varför ska vi sälja huset? I morgon kommer regimen att falla och ni alla återvänder och kommer att bo här.
Då exploderar familjen ut i ett enormt kollektivt skratt som skakar Manbij, Turkiet, Tyskland och Saudiarabien och lämnar min bror döv.

– Kära bror, vi säljer nu, och när regimen faller hyr vi ett hus tills vi köper ett nytt, försöker han.

En av mina bröder, som bor i Turkiet där han hyrt hus, butik och även sin tvättmaskin, säger:
– Omöjligt att sälja vårt hus och hyra hus istället, är det inte skamligt att bo i hyreshus?
Han ringer till köpmannen och säger till honom: Tack Khayo, ödet ville inte att affären skulle bli av.

När det gäller min bror i Saudiarabien, han som är djup engagerad i nyheterna och följer upp den syriska frågan i internationella forum och med referenser som bygger på Trump och nyheterna från förhandlingarna i Sotji och det turkiska valet samt Erdoğans framgångar, säger:
– Enligt min mening avvaktar vi grejen med Sotji och ser vad koalitionen gör. Så han ringer upp handlaren och meddelar: Khayo, vi säljer, men vänta tills valet blir klar i Turkiet.

Min mamma blir upprörd över detta beslut och säger:
– Broder, vad har vi med Sotji och Erdoğan att göra? Och vad har vårt hus med oppositionen att göra? Hon ringer till köpmannen och säger till honom: Khayo, ha överseende, min son är ung och dum.

Min systers man lägger sig i samtalet väl medveten om sin känsliga rangordning inom familjen och föreslår strategiskt:
– Ha tålamod allesammans! Det sägs att det kommer att byggas en flygplats i Manbij. Manbij kommer att bli som Paris och priserna kommer att nudda molnen.

Han kontaktar handlaren och säger: Khayo, vad det gäller mina släktingar och min svärmors hus, de säljer! Men de gillar inte priset. Jag har personligt inget med saken att göra, vill bara göra en god gärning.

Min yngre syster, som bor i Turkiet, ringer direkt till köpmannen och säger till honom: Broder, om försäljningen blir av, vill jag ha min andel direkt i handen. Säg inte att du ska kolla med den ena eller andra. Det här är min rättighet.

Och kommunikationen fortsätter på det viset mellan mina systrar och bröder och deras fruar och deras män. En vill sälja, en vägrar att sälja och morsan vill ha summan och vill ha ett hus i Manbij att återvända till och vill att regimen ska falla och vill turista i Turkiet, hon vill ha allt.

Kommunikationen med köpmannen fortsätter tills han kontaktar hela familjen och säger: Jag vill inte ha ert hus längre, och jag tänker inte längre leva i Syrien överhudtaget.