Hassan, du sa att poesin är död, det väckte min nyfikenhet. Dessutom har du dagligen följt utvecklingen i Irak, särskilt under Oktoberrevolutionen och du är mycket aktiv och deltar i många diskussioner med irakiska intellektuella inifrån Irak och i diasporan. Dessutom hävdar de flesta poeter jag talat med att det inte går att se på vilket sätt poesin har påverkat den Arabiska våren, däremot hävdar de att bilden och kameran har varit viktig. Du är ju filmare i grunden och kanske kan vidga våra perspektiv?

– Jag menar inte riktigt att poesin är död, jag är emot idén om döden, såsom författarens död eller romanens död till exempel, jag går inte igång på det.

Det är så att idén om upphörandet eller slutet är lockande och spännande. Det må vara religiöst att inte tro på upphörande eller på någontings död. Man sa att televisionen är död, men televisionen dog inte. Inget upphör, poesin upphör aldrig, språket kan pånyttfödas.

Traditionell poesi på bunden vers förekom i demonstrationerna under Oktoberrevolutionen. Slagorden som användes av nationalister och socialister följde en klassisk tradition. Poesin användes som slagord, och det funkade bra för att elda upp folket. Ibn Kassem Alshabi var en av dessa poeter. Prosadikten däremot lyste med sin frånvaro. Poeterna som skriver prosa var ganska distanserade och höll sig på avstånd, de höll sig på avstånd till samhället över lag.

Det finns en intressant poesirörelse som jag vill nämna som uppstod under våren, den så kallade Kulturgerillan, som folk fick upp ögonen för.

Den allegoriska diktningen spelade roll i revolutionen. Dikten/versen omvandlades, som till exempel ett av de mest figurerande slagorden under oktober i Irak, vilket var:

”I religionens namn rånade bovarna oss.”

Poesin har blivit mer bildlig och det kan vi se när vi följer sociala media som Facebook, till exempel. Plötsligt upphörde läsandet av dikten på det klassiska arabiska viset. Händelseutvecklingen i den arabiska världen kan inte längre innefatta den klassiska arabiska dikten i dess gamla form, den går inte ihop med samtiden.

Den kreativa sprängkraften i den klassiska dikten är mycket mindre än gatornas. Ute på gatorna, i bilden och på Facebook ryms en större poetisk energi.

Personligen anser jag inte att poesin kan erbjuda revolutioner som uppstår i vår moderna tid en scen. Det är utvecklingen av själva poesin som poesin i den arabiska världen ska ägna sig åt. Poesin ska revoltera inom sig själv, poesin ska utvidgas och inte begränsas till den tysta klassiska eller tragiska dikten.

Poesin kräver distans för att skrivas, så vad händer med den poesi som uppstår mitt i händelsernas centrum och på gatorna, hur ter sig den?

– Det stämmer, det är sant att poeten behöver distans. När jag skrev mina noveller 2006, under inbördeskriget, undrade andra författarkollegor hur jag kunde skriva om kriget under tiden det pågick, de tyckte att jag behövde distans. Men jag själv tror inte att ett sådant avstånd är nödvändigt. För det första känner du till din omgivning. Det finns också stora möjligheter numera att samla information i all oändlighet. Särskilt när det gäller prosa är det mycket enklare att skriva. Det handlar inte om att analysera varför våldet uppstod i Irak, du är ingen forskare eller akademiker, du är konstnär, ja, du kan bli aktivist och delta i upproret. Men poeten kan inte reagera på alla revolutioner som äger rum. Poeten behöver inte heller engagera sig i revolutionen. Däremot ser vi att olika rörelser kan uppstå ur dessa skakande omständigheter.

Kulturgerillan har blivit kritiserade men jag är förtjust i dem. Vi har inte så många som är experimentella, många riktar in sig på västerländsk litteratur för att inhämta inspiration. Här blir det problematiskt för författaren eller poeten. Som resultat blir de obalanserade och saknar fäste både i den västerländska litteraturtraditionen och den egna litterära traditionen. Det är svårt att förstå hur du skapar din egen modernism och postmodernism. I Irak har vi till exempel ingen poetisk filmkonst.

Det jag gillade med Kulturgerillan var att de var orädda och att de med enkla medel vågade skapa konst på gatan, de brydde sig inte heller om kulturelitens reaktioner. I Europa är sådana rörelser vanligt förekommande, men inte hos oss. Folk blev rädda och även arabiska poeter som befinner sig i Europa var kritiska, vissa hävdade att irakier bara skildrar våld, våld och åter våld och att Kulturgerillans anhängare tjänade på våldet. Många tänker på det viset. Men våldet har varit närvarande i Irak i ett helt sekel, våldet har traumatiserat det irakiska folket. Hela befolkningen är i behov av terapi. Jag tänker att besattheten av våldet inte är ett undantag för irakier. Tittar vi på Ryssland så finns våldet närvarande i den ryska klassiska litteraturen, i Latinamerika likaså.

Detta var kritiken mot Kulturgerillan, jag känner inte dem själv men uppskattar deras utmanande läggning. Irak törstar efter sådana rörelser, vi saknar nämligen en undergroundkultur.

Poeterna i Irak förstår sig enligt min mening inte på den västerländska poesin eller litteraturen, de greppar den bara på ett teoretiskt plan, många är vilsna. Även om vissa hävdar att de förstår så skrapar de bara på ytan, men en behöver ha djupare förståelse för idétraditionen än att bara hålla sig till ytan. Kultur är inte bara utövning, det är också ett sätt att leva, tänka och uppföra sig i världen. Det en kan finna hos till exempel poeten, är att den fångar något ur den västerländska litteraturtraditionen, men utelämnar andra viktiga aspekter såsom ideal kopplade till idétraditioner, exempelvis den genuina respekten för oliktänkande och kvinnans självklara ställning som jämlik mannen, även inom litteraturen.

Detta sagt om poeterna, men den nya generationen unga irakier som har växt upp med internet och sociala medier, där kommer vi att se något annat hända.

Du har själv skrivit poesi…

– I Irak började vi alla med att skriva poesi, vi ville efterhärma Badr Shaker Al-Sayyab, Nizar Qabbani och Mahmoud Darwish. Jo, jag skrev poesi, jag gjorde ett försök men jag upphörde med det. Jag föredrar prosan och bilden. Poesin tilltalar inte min konstnärliga läggning trots att poesin är vacker är den för mig otillräcklig. Poesin är enkel som en melodi. Förut funkade poesin för mig om jag ville kontemplera, men inte längre. Jag tittar hellre på en dokumentärfilm som kan uppta mina tankar i flera dagar.

Jag håller inte med om att det är en enkel form, poesin alltså, det kan vara ett mycket koncentrerat arbete som när det funkar kan bli en poetisk fullträff med ett tilltalande djup.

– Visst finns det en existentiell innebörd i poesin, men den är snarare vacker och inte praktisk. Människan är numera mer komplex. Såklart vill vi ha fantasin och det är därför vi människor intresserar oss för litteraturen. Jag ser inte att poesin uppfyller den komplexiteten i vår värld med krig, migration och komplicerade kärleksrelationer. Med det sagt kan säkert poesins form utvecklas, men som det är idag är det ingenting som lockar mig.

Jag har en fråga om din första roman Gud 99. Det finns två röster i boken; en tänkare och en som lever sin vardag.

– Jo precis, den ena rösten är tänkarens och är inspirerad av en riktig person och viktig mentor för mig, Adnan Mubarak. Han är en irakisk intellektuell som emigrerade till Europa mycket tidigt, vi har brevväxlat i flera år.

Han uppmanade mig alltid när jag skrev för detaljerat om våldet och den tuffa vardagen i Irak, att stanna upp och titta inåt. Jag i min tur brukar svara honom att vi behöver beskriva verkligheten som den är.

Vi har publicerat en bok tillsammans innan jag skrev Gud 99, som består av våra brevväxlingar. Den boken är en tribut och en kärleksförklaring till honom.

Även Gud 99 är en dialog som kan sägas pågå mellan oss två. Vår kontakt och brevväxling symboliserade hoppet och räddningen för mig. I de brev han skickade mig från exilen när jag befann mig i Irak berättade han om allt från James Joyce till Alice i underlandet.

Själv vet jag varför jag läser dig, Hassan Blasim: det finns en autobiografisk läsning som jag följer som innebär att vilja läsa om det egna traumat. I mitt fall kopplat till påtvingad migration från landet Irak, som du skriver om. Därför läser jag till exempel Gud 99. För vem skriver den irakiska författaren, för vem skriver du?

– Frågan om läsaren är lurig, särskilt om du börjar skriva som ung, då tänker du inte på läsaren, du skriver för att du vill skriva. Jag har en allmän regel när jag skriver och det är att jag tänker på att det inte finns någon som tittar över min axel och ser vad jag skriver. Jag skriver inte för någon specifik men jag är ändå medveten om att jag skriver som arabisk författare och detta präglar också mitt bildspråk. Jag känner ju till den irakiska litteraturen, så min läsare är först och främst arabisk, irakisk.

Det var så det hela började, sedan kom översättningarna. Men du vet, Kholod, att jag utmanar ju det arabiska språket genom att jag för in mer slang och svordomar i mina böcker, så ja, min läsare är ju arabisk.

Och vad gäller den irakiska läsaren…

Det sades på 70-talet när en pratade om litteraturen i arabvärlden att egyptierna skriver böcker, Libanon trycker dem och irakierna läser böckerna. Detta tyder på att det fanns en bred medelklass i Irak på 70-talet. Hur ser det ut idag efter decennier av diktatur, krig efter krig och så inbördeskrig på det?Hur ser du på läsandet generellt och hur kan människan intressera sig för litteraturen under sådana omständigheter?

– Vårt problem är att vi som irakiska författare tänker att vi skriver just om Irak. Vi måste frigöra oss från idén om att författaren skriver ur en personlig tragedi. Erfarenhet av våld och krig kan vara allmängiltigt och inte enbart förknippat med landet Irak.

Gällande läsandet i Irak, minns jag att vi alla läste. Jag tänker på åttiotalet, det fanns böcker i alla hem jag besökte. Jag växte upp i Kirkuk och varje sommar åkte vi till morbröderna i Bagdad, det var vår obligatoriska sommarvistelse. Men även i de mer fattiga delarna av Bagdad fanns det böcker i hemmen.

Och ser vi till den nya generationen bakom Oktoberrevolutionen så läser de mer än irakierna under sanktionerna. Det finns större tillgång till böcker idag, även om en hel del av utbudet består av religiös litteratur.

Det finns idag en större medvetenhet hos den unga generationen. Och denna medvetenhet kom på ett chockartat sätt, mycket hastigt, via internet och de sociala medierna, ändå så har det varit en positiv utveckling anser jag. Det är små steg, men det går framåt om vi jämför med tiden före invasionen.

När vi pratar om Irak och den arabiska våren skiljer sig Irak från sin arabiska omgivning just på grund av invasionen, störtandet av Saddam Hussein och införandet av demokratiska val som följd. När Arabiska våren kom till arabvärlden lämnade den sista amerikanska soldaten Irak och irakierna lämnades åt sitt öde med möjlighet att börja ett riktigt demokratibygge. Många var mycket hoppfulla 2003 trots att vi med facit i hand vet att situationen blev illavarslande med inbördeskriget och Islamiska staten som följd. Själv var du inte i Irak under invasionen 2003.

– Jag hade lämnat Irak 1999. Min ambition var att återvända efter invasionen 2003, men jag ville avvakta. Jag var inte i Irak under inbördeskriget men jag följde det dag för dag via kontakt med min familj, syskon och kusiner. Jag återvände först 2011. Då var det ganska stabilt precis efter inbördeskriget, men jag blev chockad över spåren som våldet hade lämnat i människorna.

Jag skrev in mig på universitetet igen, då jag hade ett år kvar av min utbildning inom filmvetenskap när jag lämnade i slutet av nittiotalet. Jag övervägde att läsa sista året och arbeta för den irakiska televisionen samtidigt. Så blev det inte, av förklarliga skäl. Tiden på universitetet innan jag tvingades lämna Irak, var en ljuspunkt i mitt liv som jag ville återuppleva: under den tiden gjorde jag kortfilm. Jag njöt av det, vi hade svårt att göra film under sanktionerna, så jag var mycket nöjd över att ha lyckats göra kortfilm. Fler följde mitt exempel, vilket gjorde att Baathpartisterna störde sig på min verksamhet vilket i sin tur tvingade mig att lämna landet.

Om vi ska prata om 2003 – många professorer, advokater, domare och intellektuella mördades i Irak, hundratals. Hur var situationen för författarna, de var ju en måltavla?

– Från dåligt till sämre, så gick utvecklingen för oss. De första åren efter invasionen var ganska experimentella, då inga tydliga gränser var dragna. En testade sig fram i relation till friheten, som var något så nytt för irakierna, friheten att yttra sig.

Vi hade ingen aning om hur utvecklingen skulle te sig efter ockupationen. Författaren och teaterregissören Hadil Mahdi dödades för att han var aktiv och deltog i demonstrationerna. Han är bara ett av många exempel på författare som miste sitt liv bara för att de var kritiska. Detta var direkt efter invasionen och under Nuri al-Malikis styre.

Och hur är det för dig, du är inte bara författare, utan även aktivist. Är du själv utsatt idag, särskilt med tanke på dina kontroversiella böcker?

– Idag är situationen mycket svår för författarna. De har nu insett att det har för få alternativ, antingen lämnar de landet för att leva i exil som flyktingar och hamna på flyktingläger, för att sedan få handskas med hur de ska etablera sig i Europa – kanske blir de översatta i det nya landet om de har tur – eller så stannar de kvar i Irak. Vi har en hel del intellektuella som accepterade att kompromissa under de existerande politiska omständigheterna och började arbeta med annat för att försörja sig. De tystnade. De gav upp, precis som under Baathtiden då poeter och författare användes som propaganda. Jag säger inte att de används i propagandasyfte idag, däremot är de fullt medvetna om att de inte kan utgå från att yttrandefriheten är garanterad, att uttrycka en åsikt som kan anses vara kontroversiell är en fara för deras liv. Det är de islamistiska religiösa partierna som har skapat en moralisk censur.

Vi har en mycket sträng censur på gatan i Irak. Det finns ingen säkerhet, ingen rättsstat. Vi har gerillor och klansystem som råder.

Författarnas makt och inflytande är väldigt svag. De kan inte vara konfrontativa utan att omedelbart omvandlas till offer.