Vissa detaljer beträffande namn och platser har ändrats för att omskrivna personers identiteter inte ska röjas.

Första berättelsen

För elva år sedan dog en ung flicka mitt framför ögonen på Farzad. Det var under de våldsamma protesterna i Teheran juni 2019, i en gränd långt borta från stadens huvudstråk. Farzad och hans vänner filmade händelsen och trots internetcensuren och den låga hastigheten på internet lyckades de föra ut filmklippet till internationella journalister.

Några dagar senare hade flickan och de andra dödsoffren från demonstrationerna blivit symboler för protesterna. Det korta filmklippet med flickan som mördades av den islamiska republikens styrkor spreds snabbt och ledde till att människor även i andra länder började protestera mot den styrande regimen i Iran.

– De våldsamma bilderna i filmklippet var skrämmande. Sättet som flickan dog på var förnedrande och väckte starka känslor världen över. Många poeter och författare skrev om henne och de andra dödsoffren under protesterna, säger Farzad, som i dag lever i exil i Erbil i irakiska Kurdistan.

Irans internetcensur och begränsade tillgång till många webbsidor lyckades inte stoppa inte spridningen av filmklippet ute i världen. Kanske gjorde censuren till och med att filmen gav ett ännu starkare intryck, eftersom nästan alla förstod att den hade nått fram till dem med stor ansträngning (för att inte tala om risker).

Hur kändes det att publicera videon?
– I två dagar var jag som bedövad. Jag kunde varken känna rädsla eller sorg. Men sedan kom internet tillbaka och då såg jag resultatet av publiceringen. Jag såg människornas ilska och sorg, inte bara i Iran utan även i andra länder. Jag såg hur flickan som hade dödats i en liten gränd snabbt hade blivit en symbol för kampen och protesterna. Jag satt i mitt rum och bara grät. Det var först senare som jag förstod hur viktigt det var att jag hade delat filmklippet. Hade jag inte gjort det, hade jag säkert känt mig medskyldig till hennes död. Jag skulle känna att jag inte hade gjort något för henne, säger Farzad.

Om inte internet hade funnits, vad hade hänt då? Och om inte internetcensuren hade funnits?
– Internetcensuren i landet gör bara att informationsöverföringen går långsammare. Det är meningslöst, för folk hittar alltid sätt att kringgå den. Det hindrade inte mig eller andra från att publicera och sprida förbjudet material. Vi gjorde det, kosta vad det kostade vill. Men om internet inte hade funnits, hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Under de senaste protesterna i Iran i november 2019, orsakat av höjda bensinpriset, släckte regimen ner internet fullständigt. Jag såg effekterna av det. Journalister och nyhetsbyråer hade ingen möjlighet att rapportera om det som pågick i landet. Det var som att världen blev handlingsförlamad bara för att det inte fanns någon tillgång till internet.

Farzad fortsätter:

– Bristen på reaktioner från omvärlden på protesterna i november 2019 har fått mig att återigen minnas den iranska regimens massavrättningar av vänsteranhängare i fängelserna 1988 (och under hela 1980-talet). Då fanns inte heller internet. Det tog lång tid för både det iranska folket och omvärlden att förstå vidden av den massaker som hade ägt rum. Det tog flera decennier för omvärlden att inse vidden av att den islamiska republiken hade dödat så många tusen människor i sina fängelser. Nu vet regimen hur den ska göra. Om de vill döda politiska fångar på samma sätt som under 80-talet, släcker de internet.

Andra berättelsen

Under protesterna i november 2019 ströp den iranska regimen folkets tillgång till internet för att det inte skulle läcka ut till resten av världen hur demonstrationerna slogs ner. Enligt de mest återhållsamma uppskattningarna har nästan 200 människor dödats och 5 000 skadats under protesterna, medan 7 000 människor har gripits.

Mariyam är författare och har nyligen fått sin femte roman publicerad. Hon är medlem i föreningen Anjoman-e senfi-ye dāstānnevisān-e Tehrān (”Författarföreningen i Teheran”, översättarens anmärkning). Några dagar efter att protesterna hade inletts och regimen släckt ner internet helt och hållet, gjorde föreningen ett uttalande som här återges i något förkortad form:

”Frånvaron av internet, den fredade zonen och den fria cirkulationen av information har gjort stor skada på folkets – däribland författarnas – sinnen och naturliga sätt att leva. Förra veckan sammanföll det med den nationella bokrean i Iran, vilket gjorde det omöjligt för föreningen och dess medlemmar att marknadsföra och ordna möten för allmänheten. Anjoman-e senfi-ye dāstānnevisān-e Tehrān hoppas att detta problem ska upphöra så fort som möjligt och att föreningen och dess medlemmar ska undslippa en lika kritisk situation i framtiden.”

I början stod Mariyam bakom uttalandet, men sedan drog hon tillbaka sitt stöd.

– När internet kom tillbaka började folk posta filmklipp efter filmklipp på regimens våld och dödande under protesterna. Människor hade dött och där satt vi några stycken och oroade oss över vår bokförsäljning. Det där uttalandet stod i fullständig kontrast till allt som jag skriver och varför jag protesterar mot regimen. Jag blev förskräckt när jag insåg att även jag hade blivit en del av ett system som blundar för andra människors lidande, säger hon.

– Inte ens nu, när jag har dragit tillbaka mitt stöd för uttalandet, känner jag att det spelar någon roll. Det gör ingen skillnad om jag talar eller håller tyst. Folket har slagits ner.

Tredje berättelsen

Amir är romanförfattare, nätverksspecialist och utvecklare av datorspel. Jag kontaktade honom för att prata om inskränkningarna av internet och hur de i sin tur begränsar hans arbete. Just när vi hade inlett vårt samtal, i november 2019, började protesterna och tillgången till internet blockerades helt. Under de där första kaotiska dagarna lyckades Amir med stor ansträngning att kringgå internetcensuren och skicka mig ett kort meddelande: ”Det tog mig en hel dags arbete för att komma ut på internet och då är jag ändå en nätverksspecialist. Då kan vi vara säkra på att vanliga människor inte har någon som helst tillgång till internet.”

Några timmar senare kom ytterligare ett meddelande från honom: ”Detta förtryck är mycket värre än du kan föreställa dig. Jag är säker på att den bild du har till hands inte visar en hundradel av sanningen.”

Sedan kunde vi inte höras först två dagar senare, då regimen satte på internet igen. Men då orkade inte Amir fortsätta intervjun. Han skrev att han trodde sig ha drabbats av posttraumatisk stress.

Jag frågade honom om han skulle vilja skriva om detta någon gång framöver.

– Jag vet inte. I min första bok lät jag mig inspireras av den totalitära stämningen i den islamiska republiken och återskapade den stämningen i boken. Men nu känner jag mig så nedslagen att jag inte längre vet vad jag ska göra. Det är som om jag, och majoriteten av befolkningen i det här landet, väntar på en explosion. Vänta på att slutpunkten i den här situationen ska bli tydligt – det vill säga, anledningen till att man behövde isolera 80 miljoner människor från omvärlden. När du befinner dig mitt i ett traumatiskt skeende, då hela din värld när som helst kan vändas upp och ner, är det svårt att ens tänka på skrivandet, svarade Amir.

Fjärde berättelsen

Mehdi är en författare och anhängare av den islamiska republiken som följer mig på Facebook.

”Gud har befriat internet”, skrev han till mig. Den meningen är inspirerad av en välkänd propagandafras från kriget mellan Iran och Irak. När de iranska styrkorna under stora umbäranden tog tillbaka staden Khorramshahr i sydvästra Iran, sa republikens dåvarande ledare att Gud hade befriat staden.

Jag frågade Mehdi om han var medveten om att det betydde att Khorramshahr hade befriats från onda och sataniska krafter. Höll han i så fall med om att nedsläckningen av internet hade varit ett verk av onda och sataniska krafter, och hade han önskat ett gudomligt ingripande för att få slut på det? Jag frågade även hur han i egenskap av författare såg på alla bilder som publicerades på folkets motstånd efter att internet hade ”befriats”.

Jag fick inget svar och han har inte kontaktat mig sedan dess.

De utan berättelse

Det förefaller som om en stor del av världens politiska och kulturella ledare har tystnat inför det iranska folket. Jag föreställer mig att det till viss del beror på att folkets berättelser inte når fram till dem. På kort tid har världen blivit så van vid internet att den betraktar frånvaron av nyheter från Iran som goda nyheter. Det finns ett annat känt ordspråk bland iranierna: ”Az del beravad, har ān ke az dide beraft” (”Allt som försvinner ur synfältet försvinner ur hjärtat”, översättarens anmärkning).

Så fort internet sätt på igen och nyheter om det som pågått når ut, är de märkta av tidens tand. Människor fäster inte så stor vikt vid gamla nyheter (även om det gäller hundratals människors död). Den enda nyheten som är värd att läsa är dagens nyheter.

Folket i Iran behöver nå ut till andra med sina berättelser. När människor berövas den möjligheten, som på 1980-talet eller som nu i november, då är det fara och färde.