Jag ska smyga in i mördarnas sömn och fråga dem: såg ni deras ögon när kulorna träffade deras bröst och pannor? Såg ni, innan Damaskus himmel mörknade för deras ögon, livet där våra blickar möts? Här i Damaskus somnar mördarna om en stund. Vi sitter kvar med en malande oro. Döden är ett fönster vi öppnas mot alla frågor?

Damaskus är som alla andra städer. Den är vackrare om natten, som en kvinna efter kärlek. Men staden behåller denna natt sin mörkblå halvdager, så vi kan se mördarna i ögonen där de sprider sig på gatorna i skydd av mörkret. Den som gömmer sig på hustaken och bakom husknuten med gevär i hand är en feg mördare. Men hur kan en mördare vara modig? Han rör sig utanför moralens villkor.

Jag lämnar mitt hus och går in mot stadens torg och moskéer. Det är middagstid. Jag måste se staden gata för gata, torg för torg. Jag litar inte på annat än mina ögon. Även sanningen var denna morgon en idiot. Den går framför mig som ett dåligt skämt.

Hur ska man längre kunna tala om ”sanning” när människorna gömmer sig i sina hem? Torgen är tomma. Det är som en helgdag.

Säkerhetspolisens täta patruller sprider ut sig på de gator där jag går. Bilar far går fram och tillbaka, snabbt och långsamt. Stora fordon fulla med säkerhetspoliser och män med hjälmar och militära uniformer intar marknader och torg, står vid de större gatukorsningarna och även på de platser som inte lämpar sig för demonstrationer.

De är ofta civilklädda, men deras speciella, tunga närvaro avslöjar dem. Hur jag lärt mig att skilja mellan en vanlig man och en säkerhetspolis i Damaskus? Det är svårt att säga när denna sorts katt-och-råtta-lek egentligen började: min intuition gick före såväl misstänksamheten som orden. Jag känner igen dem på deras ögon, på deras sätt att klä sig, på deras skor. Antalet säkerhetspoliser är idag större än antalet vanliga människor, på gatorna och i gränderna, på torgen, vid kioskerna, utanför skolorna och vart än jag går.

Säkerhetspolispatrullerna håller till vid portarna till Al – Hamidiyah-marknaden och på Bab Toma- torget. De stoppar några män och förhör dem, tar deras legitimation. Jag stannar inte länge och får inte veta om de tänker beslagta deras ID-handlingar. Jag skyndar mig förbi, betraktar dem i smyg och söker mig in i gränderna. Knappt en människa. Men runt Umayyadmoskén är säkerhetspolisens närvaro tät. Där finns också många andra människor som viftar med flaggor och håller upp bilden av landets president.

Moskén är stängd. Jag får inte komma in. De säger att det finns bedjande instängda där inne. Jag sitter och röker, iakttar. Sedan ger jag mig av. Gruppen som viftar med presidentens porträtt var stor. Säkerhetspoliserna står så tätt som om de vuxit ur marken. Så ser jag några märkliga gestalter. Stora män med breda, uppumpade bröstkorgar, klädda i svart med kortärmade skjortor som visar upp tjocka armar med tatueringar. Rakade huvuden, stirrande blickar. De stirrar och går med svängande armar, luften tung omkring dem. Skräckinjagande figurer. Var kommer de ifrån? Hur kom de hit idag?

Jag går mot Al – Hamidiyah-marknaden, som nästan ligger öde. Butikerna är stängda. Bara några gatuförsäljare och så säkerhetspolisen. I andra änden av marknaden ser jag fordon fulla av beväpnade män.

Nu förstår jag vad uttrycket ”spänt lugn” betyder. När jag förr hörde det sa jag mig att det var ett retoriskt uttryck. De här dagarna i Damaskus har jag förstått vad det verkligen innebär. Jag går förbi Al – Hamidiyah-marknaden igen, mot Al – Marja-torget, trots att jag har bestämt att inte passera denna plats så snart efter demonstrationerna utanför inrikesministeriet några veckor sedan.

Al – Marje-torget är tomt, förutom säkerhetspoliserna. Också här står ett fordon fullt med beväpnade män. Al – Marje-torget med sina stängda butiker, tömt på alla vanliga människor och omgivet av sina slitna hotell har med ens fått en sorts tydlighet. Det ser inte alls ut som den dag då så många fängslades familjer höll ett protestmöte utanför inrikesministeriet. De var knappt ens ett möte. De stod tysta och höll upp bilder på sina fängslade anhöriga. Själv stod jag bredvid en ensam make och hans två barn.

Plötsligt tycktes marken öppnas och män strömmade ut överallt ifrån. De slog demonstranterna. Den lilla skräckslagna gruppen ropade: ”Förrädare är den som dödar sitt eget folk”. Jag betraktade deras ansikten. De gjorde inget motstånd. De bara tog emot slagen och förnedringen. Sedan försvann den ena efter den andra. Männen tog dem. Män med stora ringar på fingrarna, med uppumpade armmuskler och märkligt trötta ögon bildade en ring kring demonstranterna kastade sig sedan över dem, slog dem till gatan, trampade på dem. Andra män plockade upp dem och förde bort dem. Jag såg dem öppna en butiksdörr, slänga in en kvinna och sedan åter stänga järndörren. De fortsatte sedan att fånga in andra kvinnor på samma sätt.

Gruppen försökte först hålla samman men skingrades. Maken försvann efter att ha lämnat sin fyraårige son hos mig. Några män höll fast honom och hans tioårige son. Jag stod som en staty. Tryckte den lilla pojken mot mig, med en känsla av overklighet, som jag betraktade det hela på film. Hur ser man skillnad på fiktion och verklighet? Var är skiljelinjen? Jag darrade. Plötsligt förstod jag att den lilla pojken stod och såg på hur hans pappa och storebror fick ta emot slag efter slag. Han såg dem kastas in i en bil. Den stora pojkens ansikte var stelt som om han slagits av blixten. Ett tungt slag riktades mot hans huvud och han blev med ens ledlös. Ännu en spark riktades mot honom och far inne i bilen. Jag vände den lille pojkens ansikte bort, så att han inte skulle se vad som skedde med pappan och brodern. Jag tog honom och sprang. En väninna som nyss anlänt till torget fick tre män över sig. Jag skrek: Låt henne vara! Jag knuffades ner på marken med barnet i min famn. De förde bort henne. Jag sprang min väg och stannade utanför en butik. Ägaren skrek gå härifrån, ni stör handeln. Jag sprang vidare. En ung demonstrant sprang bredvid mig för att hjälpa mig att bära barnet.

Varför sprang jag? Pojken ville att jag skulle gå tillbaka, han ville vänta på sin pappa och bror. Han sa att han var rädd men han skulle slå poliserna som slog hans bror och pappa. Han frågade om de togs till fängelset, precis som hans mamma. Jag var tyst. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sa till sist att han skulle följa med mig. I själva verket var det inte den reguljära polisen som slog hans pappa och bror. Poliserna stod som åskådare med armarna i kors medan människorna sparkades, förnedrades och fängslades. De stod tysta medan en grupp kom ut och bar på presidentens porträtt och skrek ut sitt stöd för vad som skedde. Det var samma grupp som nyss gett sig på de värnlösa människorna. En annan grupp kom ut och började slå omkring sig med påkar. De nytillkomna demonstranterna skingrades skräckslagna nästan innan de samlats.

På kvällen spreds ett rykte om att några utomstående nästlat sig in bland demonstranterna och skapar problem och att inrikesministern nu tog emot klagomål från de fängslades anhöriga. Medan vi såg på den statliga televisionen kände jag hur pojken betraktade mig. Jag föreställde mig hur han kunde trampas ner i trängseln, bland de skräckslagnas fötter, hur han kunde försvinna bland stadens gator medan han vilset letade efter sin pappa och sin bror.

När jag nu åter passerar förbi Marja-torget ser jag för mig alla dessa fångna, bakom galler i ambulerande fängelser. Jag tar en taxi till en moské som jag hört ryktas ska vara utsatt för en belägring. Där finns ingen folksamling. Kanske var det bara ett rykte. Jag ser inte staden omkring mig. Medan bilen kör mot Kafr Souseh-torget surfar jag via min mobiltelefon. Jag litar bara på det jag ser. På internet sägs att den är belägrad. Men enligt radion räder det lugn i staden!

På Kafr Souseh patrullerar säkerhetspolisen lika tätt som på andra torg, i de bilar stadens invånare lärt sig att känna igen. Främlingar ser inte sådant. Jag förbjuds att gå in på torget: Vägen är stängd. Vi åker förbi torget och kör in i gränderna. I vissa kvarter ser det faktiskt lugnt ut. Det finns platser som befinner sig långt från händelsernas centrum, särskilt då de rikas områden.

Jag kliver ur bilen och går mot moskén. Svårt att komma nära. Överallt motorcyklar. Skanderande röster. Säkerhetspoliser av högre rank. Motdemonstranter med flaggor och porträtt av presidenten. Det sägs att det råder en mördande tystnad innanför murarna. Jag frågar vad som händer där inne. Alla råder mig att ge mig av. Det finns inga kvinnor där, säger en av de skrattande. Vad gör du här? Jag vänder honom ryggen. Moskén är verkligen belägrad. Jag vet inte om jag kan gå in. Det enda möjliga sättet är att nästla mig in bland motdemonstranterna som bär presidentens bilder och flaggor. Men jag kommer inte fram.

Det är svårt att se på medan civilklädda män slår ned en liten pojke och beslagtar hans mobiltelefon medan några andra ur deras grupp tar sig upp på hustaken runt moskén. Jag hör att de vill försäkra sig att ingen filmar därifrån. Men jag kan inte vara säker på något, förutom just detta att moskén är belägrad av polisen, säkerhetspolisen, och alla de flagg- och porträttbärare som även de tillhör säkerhetsapparaten. Några av dem växlar mellan att slå ner människor och att bära presidentens porträtt. Ett rykte går bland människorna runt moskén om att det pågår en förhandling mellan en imam och polisen om att låta de belägrade komma ut utan blodspillan. Senare får jag höra att de kom ut och skickades raka vägen till fängelset.

Mitt hjärta slår hårt där jag står. I mina öron låter det som en annan människas hjärtslag. En annan, som talar om för mig var faran finns. Det är hon som leder mig rätt, innan jag hunnit förstå vad som sker. Jag ser en man med raseri i blicken. Bärande på presidentens porträtt kommer han rakt emot mot mig. Jag springer bort till en taxi. Men han springer efter bilen och hytter med näven. Jag ber chauffören att skynda. Mannen går tillbaka till flaggbärarna. Chauffören säger till mig: Varför ställer du det till för dig? De där gör inte skillnad på män och kvinnor!

Jag håller tyst. Det blir svart för mina ögon.

Intrycken från den belägrade platsen fyller mig länge med en förlamande skräck. Vad kommer att hända? Nyheter når mig från olika håll: dödandet i Doma fortsätter, mina vänners fängslas, många är skadade, sjukhusen är överfulla efter arméns beskjutning mot demonstranter. Jag ber chauffören att låta mig se vad som händer i Doma. Han rycker till och ber mig med hög röst: Vid Gud ber jag dig att inte fara ditt.

I stunden är jag avklädd alla åsikter och har bara mitt samvete. Jag bryr mig inte om ifall liberala islamister tar makten. Jag bryr mig inte om hur mördarna ser ut. Jag bryr mig inte om rykten. Det enda jag bryr mig om är att inte också ska bli till en sådan där tyst djävul. Att se värnlösa människor misshandlas, fängslas och dödas bara för att de demonstrerar angår mig. Jag ser mitt folk falla, en efter en, som omogen frukt.

Chauffören förvandlas till en predikande förmyndare och säger: Vägen till Doma är stängd. Tillträdet är förbjudet. Jag säger: Är Doma också belägrat? Han säger: Tala inte så. Jag vill inte blanda mig i det här!
Vem har berättat för dig att vägen är stängd? Han svarar att armén är där och att det pågår skottlossning.
Jag frågar: Farbror, vad tycker du, vad är det som händer?
Jag vill inte bli inblandad, säger han. Jag överlever knappt som det är.
Men människor dör ju, säger jag
Någon gång ska vi alla dö. Må Gud förbarma sig över dem.
Tänk om din son var en av dem, vad skulle du göra?
Han skakade tyst på huvudet och sa efter en stund: Hela världen skulle kännas för trång om han försvann!
Jag säger att jag har hört att en av de unga döda i Daraa hade stoppats levande i ett kylskåp. När hans kropp hittades död hade han skrivit med sitt blod: De har stoppat mig här levande, hälsningar till min mamma.
Han skakar fortfarande tyst på huvudet.
Jag säger: jag hoppas att det inte var sant.
Han rodnar om öronen.
Just i den stunden är vi framme vid mitt hem.
Jag skakar. Jag ser att blodsutgjutelse inte leder till annat än mer blod. Jag ser att livet har fått en riktning, en mening som är större än min egen existens. Jag ser inte mördarnas ansikten. Jag tänker att jag ska smyga in i mördarnas sömn och fråga dem om de har sett hålen som öppnades där de riktar sina gevär mot de värnlösa ungdomarnas bröst.