Det är måndag idag. Jina är begraven nu och hennes namn har blivit ett kodnamn.

Med hela min kropp längtar jag till gatan. Du har låst dörren och låter mig inte gå. Du är rädd för att jag inte ska komma tillbaka.

Jag gråter, jag skriker.

F ringer mig: ”Vi sparkade honom och slängde honom i diket.”

Vi tar gångbron för att komma till gatan mittemot där vännerna har gjort upp eldar. Klockan är tio på lördagkväll. Aldrig tidigare hade vi känt makten så påtagligt i våra händer. Med hjälp av killarna flyttar vi cementblocken till gatans mitt. Vi måste blockera gatan så att deras motorcyklar inte ska kunna passera.

Vi virar huvuddukarna runt midjan; det gör en starkare. Det har jag lärt mig av de kurdiska bärarna som fraktar gods illegalt i bergstrakterna mellan Iran och Irak.

Röken från eldarna sveper sig runt våra hårsvall. Jag har T under uppsikt så att hon inte ska göra något dumdristigt.

De attackerar oss. Vi springer. Jag får inte tappa bort mina vänner. Vi måste hålla ihop. Jag kämpar för var och en av mina vänners frihet.

De attackerar oss igen. Vi måste springa snabbare. Vi håller varandra i handen.

Ra-ta-ta-ta.

”Är ni vid liv?”’

”Vi är okej, vi är bara blåslagna.”

Jag är fem år. Jag fick en present för att jag tog på mig huvudduken tidigare än alla andra. Jag höll på att leka med killarna då hon tog mig åt sidan och sa:

”Nu när du bär huvudduk måste du tänka dig för hur du beter dig.”

Min barndom togs ner och slungades till mitten av hennes världsbild.

Tårgas. Vi springer mot bilen. Luften i bilen kväver mig. Jag kliver ur. Med rädda men bestämda steg sicksackar vi mellan bilarna på gatan. Vi viftar med våra huvuddukar i luften och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet”.

”Vänd dig om Raha”, ropar M.

Jag gör det och ser att vi blir allt fler. De skjuter från gångbron. Det hörs skrik. En av vännerna har blivit träffad i pannan.

”Det är okej, jag mår bra, gå ni.”

Jag är nio år gammal. Mamma har hållit på med förberedelserna sedan några dagar tillbaka. Jag har aldrig sett henne så glad. Farbror bagare har kommit hem till oss och sjunger.

Knack, knack. Det är ytterdörren.

”Ska jag bära slöja eller inte?”

Jag är stor från och med idag. Jag måste tänka mig för innan jag gör något.

Jag är elva år. Jag har fått mens. Jag är omgiven av kvinnliga släktingar.

”Du är inte ren, inte på sju dagar. Du är inte ren.”

Jag är 14 år gammal.

”Ta av dig dina örhängen, de är upphetsande.”

”Men de är ju under huvudduken.”

Jag är 15 år gammal.

”Dra fram din huvudduk, knäpp upp de nedre knapparna på din kappa.”

Jag är 16 år gammal.

När mamma inte är med dansar jag med morfar. Jag dansar och går vilse bland min huvudduks stora blommor. Jag dansar och blir berusad av mammas hårda blick. Sedan den dagen tills idag, tills Kvinna Liv Frihet, har inget vin i hela världen kunnat göra mig så berusad.

Jag är 18 år gammal. Jag blir inte insläppt på universitetsområdet. Min kappa är för kort. Jag får skriva under ett papper och försäkra att det aldrig ska upprepas igen.

Jag är 20 år. Jag skriker mina rättigheter under tystnad. De sätter handklovar på mig. De sätter en namnskylt runt min hals och fotar mig.

”Du är med i registret nu. Du kan inte komma undan nästa gång.”

De knuffar ner mig från trapporna. Jag haltar. Jag skakar i hela kroppen när jag tänker på S som är 16 år gammal och sitter i isolering.

Här är Valiasr-torget. Det vimlar av säkerhetsstyrkor. Vi är samlade i ett hörn. De kommer fram och låter oss inte stå kvar.

”Var inte rädda! Kom med oss! Var inte rädda”, hör jag från flera håll.

Med våra huvuddukar, det enda vapen vi har, i handen, går vi förbi dem.

En av killarna håller fram en tuggummiask och säger:”

”Ta, ta ett, det är en symbolisk handling.”

”Ska det föreställa martyrskapets bägare?” frågar jag skämtande.

”Var inte rädd”, svarar han.

Vi börjar gå åt samma håll men håller avstånd. De attackerar. Vi springer. De skjuter tårgas. Det svider i ögonen. Ra-ta-ta-ta. Kom igen vänner, var inte rädda. Ra-ta-ta-ta.

Jag är 21 år gammal. Jag har tagit av mig min huvudduk. Morfar ler inte som vanligt. Han ger mig en örfil.

”Vi är hederliga i det här huset.”

Samma morfar som brukade omfamna oss.

Jag har bestämt mig. Morfar är död för mig nu.

Vi befinner oss bakom Sharif-universitetet.

”Gå inte mot universitetet, stanna här vänner!”

Vi är många. Väldigt många. Bilarna tutar oavbrutet. Vi går till mitten av gatan, viftar med våra vapen (våra huvuddukar) och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.”

En äldre kvinna tar av sig sin slöja och viftar med den i luften. Hon är allas vår mamma. Säkerhetsstyrkorna anländer. Ra-ta-ta-ta. Vi springer in i en gränd. Butiksägarna säger att det är en återvändsgränd. Alla vet att vägen till frihet går via gatorna och inte via återvändsgränder.

Vi strålar samman igen ett par kvarter längre upp och och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.” Vi står ansikte mot ansikte med säkerhetsstyrkorna. Istället för att vifta med huvuddukarna har vi stenar i händerna. Det är de äldre som har samlat stenarna åt oss. Flera tårgaskapslar hamnar mitt bland oss. Killarna tar upp kapslarna och kastar tillbaka dem mot poliserna. Vi går allt närmare, steg för steg. De springer och skjuter tårgas. F andas tungt och får hjälp av några som tar med henne till en vårdcentral. M har träffats av flera plastkulor, i huvudet. Sh:s händer är fulla med stenar. Hon vill försvara sig när styrkorna går till attack. T har svårt att andas, håller mig hårt i handen. Hon har varit rädd om mig hela dagen idag och säger gång på gång:

”Jag kan inte tänka mig ett ögonblick av frihet utan dig.”

Vännerna har gjort upp eld lite varstans på gatan. Här och där tänder man eld på sopcontainrarna och utmanar styrkorna som till slut går till attack mot oss. Våra stenar flyger i luften. Fåglarna blir träffade av plastkulor. Jag ser en fågel som störtar. Jag går fram, den är stendöd. Den fågelns namn blir också vårt kodnamn.

13 november 2019. Jag är 30 år gammal nu. Det snöar i Teheran, lätt och långsamt. De håller på att döda våra bröder ute på gatorna, brutalt och hänsynslöst. Våra bröders blod har spillts i södra Iran. Vassfält är vårt kodnamn.

Jag är fortfarande 30 år. De har dödat 176 av de våra. Mumlandes ”döda inte” och ”varför” söker jag tillflykt i naturen och piller. Varje dag skördar de en av oss, en vars namn blir kodnamn.

Jag är 33 år. Jag har varit ute på gatorna i en vecka. Jag tutar. De attackerar oss och skjuter en av oss i tinningen. Han sjunker ner på marken framför min bil och innan jag får upp andan skyndar sig ett par förbipasserande och hjälper till. Jag tutar och gråter. Längre upp på gatan pågår ett krig. Gatan är full av utspridda stenar. Sten ligger som nummer två på vår vapenlista. Jag tutar och skriker:

”Kvinna, Liv, Frihet.”

Jag åker hem och skriker ut genom fönstret. Grannarna har också fått nog; de sluter också upp och skriker.

Här är Enghelabsgatan (Revolutionsgatan). Ingen bär huvudduk. Vi är alla fria. De är många, men vi är ännu fler. Friheten, av det bittraste och det ljuvaste slaget, ger sig till känna i våra blickar och i våra leenden mot varandra.

Vi samlas kring en gatumusikant. Några äldre kvinnor börjar dansa. Vi klappar händerna och skriker:

”Kvinna, Liv, Frihet.”

Styrkorna attackerar oss och skjuter. Ra-ta-ta-ta. Vi springer och utan att känna varandra håller vi händer. Vi springer som en protest mot allt som har varit förbjudet under alla dessa år.

Vi delar på oss i Daneshjoparken (Studentparken) nära Stadsteatern, som symboliserar alla dessa års förbud: Förbjudna röster, förbjudna bilder, förbjudna kläder och förbjudna tankar.

Vi springer och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.”

Kulornas högljudda smattrande. Det luktar krut och bränt.

Jag mår inte bra, jag är trött … jag är hoppfull.

Det bränner till där jag blivit träffad av plastkulor. Jag är hoppfull, det ska inte göra ont, jag måste kunna gå, jag måste kunna komma fram, jag mår illa … jag är hoppfull.

Jag måste vara förberedd för det som ska hända på lördag.

Vi har våra vapen i händerna, ler och ingjuter mod i varandra.

Jag är hemma vänner …

Jag mår väldigt bra …

Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dö, och jag är fortfarande vid liv.