Många av historiens mest betydande revolutioner och rörelser har inletts av vanliga människor. Rosa Parks var på väg hem från sitt arbete när hon vägrade att låta sig diskrimineras längre, vilket blev gnistan till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Mohamed Bouazizi var en gatuförsäljare som i protest mot konfiskeringen av hans varor, de trakasserier och den förnedring han utsatts för av en kommunaltjänsteman och dennes medhjälpare satte eld på sig själv, vilket utlöste den tunisiska revolutionen och slutet på diktatur i landet. För oss iranier ingår till och med ett välkänt uppror mot hänsynslösa härskares förtryck i våra mytologiska berättelser. I Shahnameh (Kungabrevet) spänner en vanlig smed vid namn Kaveh fast sitt läderförkläde på ett spjut som han sedan höjer likt en fana för att söka rättvisa för sina söners död.

Även i dag ser vi hur vanliga människor konfronterar orättvisa för att skapa förändring. För två år sedan påbörjade folket i Iran en revolution som uppmärksammade världen på Mahsa Amini och ”Kvinna, liv, frihet”. Mahsa Amini var en 21-årig iransk kvinna från Saqqez, en kurdisk stad i västra Iran, som hade rest till landets huvudstad Teheran för att hälsa på släktingar. Hon greps eftersom några hårslingor stack fram under hennes slöja. Hon misshandlades och tre dagar senare avled hon på sjukhuset av de huvudskador hon fått. Dessa händelser var inte de första i sitt slag i Iran, men den här gången gick folk ut på gatorna och protesterade genom att ta av sig sina slöjor och klippa av sig håret. Trots att internet stängdes ner och utländska journalister förbjöds, nådde fortfarande iranska röster ut i världen.

Även om journalister, konstnärer, intellektuella, idrottare och oppositionspolitiker stöttade folket under ”Kvinna, liv, frihet”-upproret, var det vanliga människor som drev revolutionen på gatorna och blev dess symboler. Nika Shakarami var en 16-årig gymnasieelev som arbetade på ett kafé. Hon stod på en soptunna och viftade med sin brinnande slöja. Ett par minuter senare fördes hon bort, utsattes för sexuella övergrepp och mördades. Hadis Najafi, som arbetade på en restaurang i Karaj (en stad nära Teheran), satte i en symbolisk gest upp håret i hästsvans innan hon anslöt sig till protesterna, men bara några minuter senare dödades hon av sex kulor. Khodanur Lojei var en murare som protesterade mot förtryck och ojämlikhet i Zahedan (en stad i sydöstra Iran). Han arresterades, bands vid en flaggstång och torterades genom att ett vattenglas placerades precis utom räckhåll. Men efter att Khodanur släppts, återvände han till demonstrationerna och den här gången sköts han till döds. Sarina Esmailzadeh var en 15-årig flicka som studerade på en skola med specialinriktning. Hon hade förlorat sin pappa och hennes mamma kämpade mot cancer. Sarina, som hade uttryckt oro för frihet och jämlikhet på sociala medier, anslöt sig till folk på gatorna men slogs ihjäl med batongslag. Mehrshad Shahidi, en 20-årig student och kock, gick ut på gatorna i Arak (en stad i centrala Iran) och dödades av flera batongslag mot huvudet.

Dessa namn är bara några av de hundratals jag skulle kunna nämna. Tusentals har skadats, många av dem har förlorat ögon, händer och andra kroppsdelar. Tusentals andra sitter just nu fängslade, har blivit av med sina jobb, stängts av från universitet eller tvingats fly Iran. Dessa vanliga människor, många av dem inte politiskt aktiva innan Kvinna, liv, frihet-upproret, tvingades göra ett val. Ett val mellan att förbli tysta inför förtrycket eller att ställa sig upp och säga NEJ! De valde det senare. I diktaturer har svåra val ett högt pris. Än mer anmärkningsvärt är att de som överlevde – trots att de får hantera ögonskador, stå inför fängelsedomar eller fly Iran – instämmer enhälligt: om de kunde vrida tillbaka tiden skulle de gå ut på gatorna tillsammans med folket igen.

Två stora uppror: 2009 och 2022 – möjligheter och brister
Även om det skedde många uppror i Iran mellan 2009 och 2022, sticker den Gröna revolutionen under 2009 och Kvinna, liv, frihet-rörelsen under 2022 ut som Irans viktigaste strider mot den islamiska republiken under dessa två decennier. Det beror på deras rikstäckande omfattning, det utbredda deltagandet som sträckte sig över samtliga sociala klasser, att människor gick ut på gatorna och ett globalt intresse.

Samtidigt som de två rörelserna liknar varandra, ger skillnaderna, när man granskar dem, en mer omfattande och nyanserad förståelse av dagens Iran:

I den Gröna revolutionen spelade politiska partier och två framstående politiker, Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi, nyckelroller. Studenter, intellektuella, journalister, konstnärer samt politiska och sociala aktivister var också viktiga för protesternas utformning och inriktning. Med massnedläggning av tidningar, gripande av politiska aktivister och intellektuella, attacker mot studenter och universitet och slutligen, husarrest för rörelsens ledare (som pågår än i dag), lyckades regimen få stopp på gatuprotesterna efter två år.

Men inom Kvinna, liv, frihet-rörelsen fanns ingen särskild ledare eller politisk riktlinje. Mahsa Amini och frågan om hijabtvånget var de gnistor som förenade människor och förde dem ut på gatorna igen. Varje minnesstund för dem som dött på gatorna, särskilt på den sjunde och fyrtionde dagen, förvandlades till nästa protest. Under den här perioden tillgrep regimen omfattande våld och massmord, och det förekom många rapporter om medvetna skjutningar på nära håll mot demonstranters ögon. Regimen försökte även stoppa protesterna med stränga straff, till exempel utdömdes dödsstraff till de personer som tänt eld på soptunnor, och genom att skapa en stämning av rädsla och skräck.

Ledaren för den Gröna revolutionen samt ett utbrett intellektuellt stöd för att vägleda folket gjorde det svårt för regimen att ägna sig åt okontrollerad tortyr och dödande. Till exempel fördömde många politiker de sexuella övergrepp och den tortyr som ledde till döden i häktet Kahrizak, och i iranska tidningar dök en redogörelse för övervåldet upp, vilket tvingade Ayatollah Khamenei att beordra en stängning av fängelset. Men i Kvinna, liv, frihet-rörelsen förblir många av de personer som dödades eller blev blinda okända, även om regimen inte har lyckats tysta alla familjer genom sin skrämseltaktik. Avsaknaden av särskilt välkända demonstranter eller ledare betydde samtidigt att regimen inte snabbt kunde trycka ner eller omdirigera protesterna genom att arrestera eller till och med döda några ledare. Regeringen klarade inte heller att förutse vad som skulle hända härnäst eftersom protesterna var spontana och uppstod i stadsdelar utan någon särskild organisation eller plan.

Under den Gröna revolutionen ledde inte gripandet av politiska aktivister och journalister till att upproret utvidgades, eller till att fler deltog i protesterna, eftersom aktivisterna och deras familjer ofta var en del av rörelsen redan innan de greps. I Kvinna, liv, frihet-rörelsen var däremot många av de som greps eller dödades vanliga människor från familjer med olika åsikter. Efter varje arrestering eller död anslöt sig familjer som tidigare inte varit politiskt aktiva till rörelsen och krävde rättvisa. Detta fenomen var särskilt tydligt i mindre städer och vid de avlidnas begravningar, som ofta övergick i nya demonstrationer.

Ett av Kvinna, liv, frihet-rörelsens mest anmärkningsvärda kännetecken var att det fanns ungdomar på gatorna. De var inte politiska aktivister eller erfarna regimkritiska demonstranter, men de kompenserade för sin brist på mognad med ett oerhört mod. Dessa ungdomar, som inte ens backade inför skottlossning, visade mindre rädsla och försiktighet än den tidigare generationen. De intog också en fastare ståndpunkt mot politisk islam och diktaturen jämfört med den generation som ledde den Gröna revolutionen, och som fortfarande brottades med doktrinära föreställningar. Många barn och ungdomars död under Kvinna, liv, frihet-rörelsen var till följd av att de befann sig på gatorna. Men det går inte att förneka att regimen, helt utan att tveka, till och med sköt barn inuti bilar som ett försök att ingjuta skräck och driva tillbaka folk inomhus.

I den Gröna revolutionen spelade journalister och reportrar som stod på folkets sida en avgörande roll, och Kvinna, liv, frihet-rörelsen inleddes just med att två modiga journalister, Elaheh Mohammadi och Niloofar Hamedi, rapporterade om mordet på Mahsa Amini trots oerhörda påtryckningar. Men medan protesterna fortsatte var det folket som med sina mobiltelefoner blev medborgarjournalister, som fångade och visade bilder för omvärlden, och därmed vann global solidaritet med Irans folk. De använde ny teknik som inte fanns under den Gröna revolutionen 2009, som smartphones, sociala medier, bredbandsuppkoppling och VPN. Alla demonstranter blev reportrar som dokumenterade både människors mod och regimens brutala dödande. Trots att regimen försökte stänga ner internet, blockera alla sociala nätverk och med hjälp av krypskyttar rikta in sig på filmande demonstranter, var antalet foton och videor som nådde världen tusentals gånger fler än 2009, när smartphones ännu inte var utbrett bland folket i Iran.

År 2009 lyckades folket överrumpla den Islamiska republiken. Efter det utbredda förtrycket mot studenter under 1999 års protester, förväntade de sig inte att miljoner människor skulle gå ut på gatorna tio år senare – likt de tre miljoner människor som anslöt sig till en tyst marsch i Teheran den 15 juni 2009. Som en följd tog det regeringen flera månader att återfå kontroll över gatorna och situationen. Genom åren har de stått inför många små och stora protester i olika städer. Till exempel stängdes hela landets internet av i tre dagar och över 1500 människor dödades i tysthet under protesterna i november 2019. Efter Mahsa Aminis död 2022, verkade regeringen vara förberedd för att slå tillbaka mot folket. Det som överrumplade regimen den här gången var den enorma mängd kvinnor och ungdomar som deltog.

Dessutom var det globala stödet och kända personers engagemang nytt i sitt slag. Hashtaggarna #MahsaAmini på både farsi och engelska användes över 275 miljoner gånger på Twitter och 940 miljoner gånger på TikTok. Spridningen och detta att protesterna skedde samtidigt förband städerna i solidaritet och minskade regimens möjlighet att koncentrera krafterna för att slå ner större städer. Även mindre, religiöst konservativa städer såg både små- och storskaliga demonstrationer.

Framtidsutsikter: mörkt eller ljust?
Den Islamiska republiken Iran verkar konsekvent ha lyckats slå ner folkets uppror, samtidigt som de flesta länder och världsmakter i stort har förblivit tysta inför de omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter som förekommer i Iran. Denna bild kan tyda på en dyster framtid för iranier, men den faktiska situationen är mer komplex:

Studentrörelsen 1999, som var en reaktion på förbudet mot en reformistisk tidning, möttes med hårt motstånd och utvecklades senare till den Gröna revolutionen och till utbredda protester mot valfusk 2009. Dessa, som också trycktes ned, banade i sin tur väg till 2017 och 2019 års protester. Demonstrationerna bestod inte längre endast av medborgerliga oliktänkare utan drevs av marginaliserade skikt i samhället som protesterade mot ekonomisk orättvisa, med alltmer radikala krav. Regimens våldsamma svar på dessa protester kulminerade i den nationella Kvinna, liv, frihet-rörelsen, som såg ett utbrett deltagande från alla sektorer och bjöd på radikala slagord och krav, inklusive avsättandet av Ayatollah Khamenei och avvecklingen av den Islamiska republiken. Regimens våld har uppenbarligen inte dämpat allmänhetens ilska. Nästa uppror förväntas bli ännu mer utbrett och radikalt. I takt med att ekonomiska påtryckningar ökar och generationsväxlingar träder i kraft, kommer sannolikt regimens kvarvarande regeringstrogna snabbt att minska.

Men samtidigt som världen fortsätter att stå tyst inför massakern av det iranska folket och kränkningar av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, kommer det att bli allt svårare att förbli likgiltig inför den iranska regimen och dess ambitioner i och med att vapenförsäljningen till Ryssland är bekräftad och det Internationella atomenergiorganet medvetet om att Iran är ett steg ifrån en atombomb. Irans anskaffande av en atombomb betyder att Hizbollah i Libanon, huthirebellerna i Yemen och andra terroristgrupper runtom i världen också skulle få tillgång till kärnvapen. Världsmakterna inser att det endast är genom att störta den iranska regimen och genom att grunda en demokrati som detta kan förhindras.

Under tiden fortsätter det iranska folket att med sina bara händer kämpa mot en regim beväpnad till tänderna. Regimen har som svar på Kvinna, liv, frihet-rörelsen, visat på gränslös grymhet när de har dödat barn, mördat kvinnor, torterat fångar och avrättat demonstranter. Det enda folket önskar är hälsa, frihet och jämlikhet – grundläggande mänskliga rättigheter som är hörnstenar i vilket icke-diktatoriskt samhälle som helst. Denna längtan är starkt fångad i rörelsens sång, Baraye som framförs av Shervin Hajipour. Skriven med hjälp av vanliga människors uppriktiga tweetar förvandlar sången deras tysta rop till en mäktig kampsång. Det som Shervin känslofyllt sjunger: ”För längtan efter ett normalt liv …” är ett bevis på en okuvlig anda hos ett folk som hungrar efter rättvisa och en framtid där deras drömmar äntligen kan få vingar.