Kampen om Turkiets internet
I Turkiet har införandet av lag 5651 möjliggjort det för den turkiska staten att blockera tillgången till webbsidor som innehåller ”förbjudet” innehåll. Detta som ett led i president Recep Tayyip Erdoğans försök att undertrycka kritik av regeringen. Journalisten Alev Yaman skriver om lagens konsekvenser.
Turkiets hårt ansatta mediasektor befinner sig sedan några år tillbaka i ett mycket bekymmersamt läge. I takt med att president Recep Tayyip Erdoğans Rättvise- och utvecklings parti (AKP) har konsoliderat makten i Turkiet har det också försökt få kontroll över landets ofta svårstyrda press. Mängder av journalister har dömts till fängelsestraff i olika falska antiterror-rättegångar; ägandestrukturen i stora mediebolag har manipulerats genom skatterevisioner, beslagtagande av tillgångar och försäljning till personer lojala med regeringen; otaliga skrämselprocesser har inletts i syfte att svärta ned och brottsstämpla personer som kritiserar regeringen. Dessa handlingar har varit viktiga led i AKP:s strävan att tysta misshagliga röster inom den tredje statsmakten.
Men den kanske största av de utmaningar som turkiska medier står inför gäller internet. Som en reaktion på den traditionella pressens självcensur – tydlig inte minst under protesterna i Gezi-parken 2013 – har sociala medier och webb-tidningar växt fram som de främsta nyhetskällorna för en allt större del av den turkiska allmänheten. Genom att införa ett system av censur och övervakning som hotar själva fundamentet för yttrandefriheten och pressfriheten i landet har den turkiska regeringen på senare år gjort långtgående försök att kväsa dessa nya medier och undergräva deras möjligheter att diktera en agenda som strider mot regeringens intressen.
Enligt siffror från oppostionspolitikern Sezgin Tanrıkulu blev det, mellan januari 2010 och november 2014, i lag förbjudet att rapportera om 149 olika ämnen. Dessa juridiskt införda ”publikationsförbud” har tillämpats i en mängd fall, bland annat mot en korruptionsundersökning som involverade högt uppsatta AKP-funktionärer och deras familjer, mot en lastbilsrazzia där den turkiska polisen uppdagade att landets underrättelsetjänst transporterade vapen till Syrien, mot Roboski-massakern i vilken det turkiska flygvapnet angrep och dödade 34 civila som korsade gränsen mellan Turkiet och Irak, mot Reyhanlı-attentaten där minst 51 personer miste livet och 140 skadades i en serie bilbombsexplosioner i staden Reyhanlı i södra Turkiet, mot en IS-räd mot det turkiska konsulatet i Mosul varvid 49 turkiska medborgare togs som gisslan, mot en skandal med uppgjorda matcher som resulterade i att det turkiska fotbollslaget Fenerbahҫe S.K. förbjöds att delta i europeiska tävlingar under två år, och mot framsidan på den franska satirtidningen Charlie Hebdos nummer från den 14 januari 2015, publicerat kort efter det dödliga attentatet mot tidningens redaktion.
De turkiska myndigheterna har varit i stort sett döva för argumentet att många av dessa nyhetshändelser är av högsta intresse för allmänheten. Istället har de valt att systematiskt undertrycka sådan nyhetsrapportering som skulle kunna vara besvärande för regeringen eller göra den till föremål för kritik, och de visar föga hänsyn för idén att allmänheten har en rätt att bli riktigt informerade om så viktiga angelägenheter. Undertryckandet har huvudsakligen skett i form av riktad censur på internet där domstolar med stigande frekvens beordrar webb-tidningar att ta bort enskilda webbsidor med ”förbjudet” innehåll. Motsträvighet kan leda till böter eller till att en hel nyhetssida stängs ner, eller till att åtkomst till den nekas från Turkiet.
Ett nyhetsreportage med en videoupptagning som visar en lastbil med vapen på väg till den syriska gränsen, ett nyhetsreportage med ett foto på en offentlig åklagare som hålls gisslan under vapenhot av Folkets revolutionära frigörelseparti – front (DHKP-C) och debattartiklar med bilder på framsidan av Charlie Hebdos nummer från den 14 januari 2015, är några av alla de webbsidor som har blockerats på detta sätt under 2015. 2014 blockerades tillgången till Twitter, YouTube, SoundCloud och nyhetssajterna Grihat och Karşı Gazete under en längre tid efter att ljudupptagningar av ledande AKP-politiker, däribland president Erdoğan och hans familj, hade läckt ut på internet i efterdyningarna av en korruptionsundersökning i december 2013.
Allt detta möjliggörs genom lag 5651, ett kontroversiellt stycke lagtext om Turkiets internet som gör det tillåtet att blockera tillgången till webbsidor om de inte rättar sig efter domstolens krav att avlägsna visst innehåll. Lag 5651 anger flera skäl för att kräva att innehåll tas bort eller att åtkomsten till webbsidor blockeras. Bland de angivna skälen finns förtal, olovlig kränkning av en individs privatliv, förargelseväckande beteende, skymfande av republikens grundare Ataturk och äventyrande av den allmänna ordningen och landets säkerhet. Många av dessa villkor definieras på ett svävande sätt i lagtexten vilket ger domstolarna och de som reglerar internet stora möjligheter att själva avgöra huruvida en webbsida ska blockeras eller ej. I juni 2015 var tillgången till över 80.000 webbsidor blockerad från Turkiet. Några av de mer svårförklarliga blockeringarna har drabbat hemsidor som säljer antikvariska böcker, damunderkläder och bikinis samt hemsidor för förlag som ger ut serieromaner – vilket säger något om den ofta godtyckliga karaktären hos dessa blockeringar. Lagen har också brukats flitigt mot webbsidor som besöks av Turkiets HBTQ-community; till de sajter som blockerats av myndigheterna hör datingsajterna Grindr och Gay.com.
Men även om den turkiska internetcensuren har väckt stor medial uppmärksamhet så är det långt mer försåtliga hot som den digitala övervakningen utgör ett kanske ännu större problem. Under senare år har Turkiet gjort sig skyldigt till massvis med övergrepp i form av riktad övervakning, inte minst under de antiterror-rättegångar som gjorde att Turkiet toppade världslistan på antalet fängslade journalister 2012 och 2013. Privata och yrkesrelaterade telefonsamtal och email var av avgörande betydelse för att fastställa hur dessa påstådda terroristiska konspirationer hade organiserats. Inte sällan användes inspelade samtal och mailkorrespondens mellan redaktörer och journalister – vilka uteslutande kretsade kring nyhetsrapportering – som huvudbevis mot en journalists ”terroristiska verksamhet” och samröre med någon förbjuden grupp. Att konkreta kopplingar till terrorism eller planerade våldsdåd lyste med sin frånvaro i bevisningen mot dessa journalister verkar inte ha spelat någon större roll: böcker uppfattades som bomber, professionella nätverk som kriminella hierarkier, nyhetsartiklar som terroristiska order och digitala dokument insamlade av grävande reportrar togs som bevis på statsfientliga stämplingar. Journalister hölls fängslade i åratal i väntan på rättegång för att sedan hamna i händerna på specialdomstolar med extraordinära befogenheter att pröva, döma och fängsla människor på de lösaste av grunder.
Som om det inte vore nog med de ovanliga privilegier och befogenheter som myndigheterna utrustades med under de här åren så förekom det också att fabricerade digitala bevis planterades på journalisternas datorer och att falska namn användes för att under lång tid övervaka framstående journalister i andra undersökningar. Detta är talande för det djupt rotade förakt för lag och rätt som finns hos den turkiska säkerhetstjänsten.
Dessa flagranta övervakningsbrott har i stort sett passerat utan åtgärder från de turkiska myndigheternas sida, även om de har erkänt att medlemmar av säkerhetstjänsten och domarkåren handlade olämpligt till följd av en ideologisk konflikt med anhängare av den muslimska ledaren Fethullah Gülen. Regeringen har visserligen begränsat domarkårens makt genom att avskaffa specialdomstolarna, men den har inte gjort något för att begränsa säkerhetstjänstens extraordinära makt att övervaka medborgarna.
Faktum är att de senaste reformerna i lag 5651 endast har ökad statens rätt till censur och övervakning. Ansatser har även gjorts för att försöka få myndigheten för telekommunikation underställd landets underrättelsetjänst. Efter parlamentsvalet den 7 juni 2015 i vilket Erdoğans AKP inte fick en majoritet av folkets röster, är framtiden för Turkiets internet mycket oviss. I ett läge då Turkiet står på tröskeln till ett nytt skede i sin parlamentariska demokrati är det media som har allra mest att vinna på att de drakoniska inskränkningarna av landets digitala frihet upphävs.
