När Eritrea blev självständigt och under den eufori som följde, var eritreaner entusiastiska över att omsätta den befrielse de kämpat så hårt för i en allt övergripande självständighet – en självständighet som bland mycket annat omfattade åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet. Detta var sammankopplat med den politiska progandan hos EPLF (Eritreanska Folkets Befrielsefront) – föregångaren till PFDJ (Folkets Front för Demokrati och Rättvisa) – som kretsade kring presidentens smittande karismatiska person.

Som brukar vara fallet med politiken i de afrikanska länder som genomgått en befrielsekamp, uppstod en bubbla av vad som tycktes vara ett livskraftigt civilt samhällsliv, med oberoende media och öppen politisk atmosfär, i så pass stor utsträckning att det eritreanska ledarskapet sågs som en fyrbåk för den afrikanska pånyttfödelsen. Ändå dröjde det inte länge förrän regimen visade sitt rätta ansikte och började ta i med hårdhandskarna mot journalister, skribenter och författare – som skedde under den omfattande utrensningen 2001.

Eftersom ett seriöst arbete av skribenter, i folkets tjänst, inom media och i den litterära världen innebär en strävan att ställa det politiska etablissemanget till svars genom att informera allmänheten om hur verkligheten ser ut, går det ofta stick i stäv med auktoritära regimers propagandamaskineri. Det var också vad som börjat bli möjligt för oberoende media i Eritrea innan den beklagliga händelseutvecklingen i september 2001, när den eritreanska säkerhetstjänsten beslagtog upplagan hos ett flertal tidningar. Många av journalisterna har sedan dess hållits fängslade, isolerade från yttervärlden – och de fick sällskap av ytterligare ett antal journalister och välkända poeter i februari 2009.

Tvärtemot de löften som man gav i syfte att mobilisera massorna under den väpnade kampen, gör regimen i Asmara nu allt de förmår för att behålla makten. Dess propagandamaskineri har ingett allmänheten en känsla av otrygghet – och man skyller på en smutskastningskampanj inifrån och utifrån. Det har fått en del av ungdomen att frukta att just en fri tillgång till information (uppvigling, som de kallar det) skulle folk i allmänhet riskera att bli subversiva och bidra till att underminera landets suveränitet och territoriella integritet. Denna ”självständighetsgeneration” ser det som det dödfött med livskraftiga, oberoende media och pressfrihet och yttrandefrihet.

På diktaturregimers vanliga manér har PFDJ:s ledare genom vilseledande propaganda lyckats skapa en känsla av förbittring i folks hjärtan och sinnen, och utmålat intelligentian som huvudorsaken till det elände som har drabbat nationen. Regimens propaganda inlät sig på att förgöra litteraturen och journalistiken i hopp om att därmed förgöra både skribenter och läsare.

Många av oss kan vittna om hur olika människor såg på säkerhetstjänstens brutalitet mot studenterna på universitet i Asmara sommaren 2001. Just den våldsamhet de bemöttes med fick många att koppla ihop universitetsstudenterna med ledamöterna i det parlament som vid det laget hade börjat ifrågasätta ledarskapsförmågan hos presidenten. Medlemmarna av den nationella säkerhetstjänsten verkar oavbrutet för att tysta politiker, författare, journalister, poeter och intellektuella och för att göra landet till ett paradexempel på undertryckande av all yttrande- och åsiktsfrihet.

Med hänsyn till den rådande politiska situationen i Eritrea är det helt otänkbart för någon att ge utlopp för sin kritik mot regeringen. Landet har blivit utsett till ”Afrikas Nordkorea”. Som eritrean med erfarenheten av att ha växt upp under en skräckregim avundades jag den jämförelsevis större yttrandefrihet som fanns i Sudan. Jag fick själv bevittna hur många sudaneser i april 2012 gick ut på gatorna och ropade ”Sudans folk hungrar”. I Uganda, ett av de länder som haft ett rykte om galopperande korruption, kunde jag se hur folk gick ut på gatorna och krävde presidentens avgång och/eller att de korrumperade regeringstjänstemännen ställdes till svars. Jag fick bevittna hur många tidningar spred information om korrupta tjänstemän, poliser och regeringsföreträdare. I Kina, ett land med en enorm säkerhetsapparat, fick jag bevittna hur en större tillgång på information utövade en kännbar press på partifunktionärerna. Vad har ni själva fått för intryck av de länder ni vistats i?

I Eritrea i dag lever vi i ett system där det finns regler och förordningar som begränsar våra drömmar. Den roll som litterära och journalistiska verk spelar för att inspirera dem som strävar efter yttrandefrihet och tankefrihet har krossats under förevändning av att dessa verk utgör ett hot mot folkets och nationens själva fortbestånd. Dessutom anser regimens tillskyndare inte att pressfriheten är allvarligt begränsad i Eritrea. Många ivriga regimanhängare talar stolt om en handfull internetkaféer i Asmara, Mwendefera, Massawa, Keren och Dekemhare. Men de ser inte till helheten. Med tanke på att en stor andel av den eritreanska befolkningen är analfabeter och är bosatta på landsbygden eller i halvurbana områden, är det mindre troligt att folk ska uttrycka sig och utbyta sina idéer via sociala media. Tryckta media kunde ha varit mer effektiva för att nå ut även till mindre centrala delar. Men så fick det alltså inte bli. Inte ens internetanvändarna slipper den psykiska pressen av att en ond vålnad övervakar dem.

I dagens Eritrea lever alla journalister, författare och poeter under det skräckvälde som utövas av den nationella säkerhetstjänsten. Det är ingen ovanlig syn att informationsdepartementet får besök av den när som helst uppdykande ”säkerhetsbilen” (Lemlem, som många människor kallar den) med avsikt att ingjuta rädsla. När som helst kan journalister gripas och hållas fängslade och isolerade i månader. Detta görs för att tysta dem. Trots den entusiasm och det hopp som fanns under de första åren efter landets självständighet, har vi nu kastats in i ett orwellskt tillstånd under vilket enbart detta att hysa en avvikande tanke är liktydigt med att begå ett grovt brott, som kräver ett lika grovt straff.

Ändå är uthålligheten och tapperheten hos dem som riskerar att bli offer för sitt intellektuella arbete vad som ger de rättvisetörstande hopp om att en gång få uppleva ett demokratiskt Eritrea. Vi finner tröst i det faktum att de intellektuella vapnen hos dem som trots allt släppts ur fängelset inte visat sig verkningslösa. Det kommer en ny gryning för landet, allt medan kampen mellan den politiska makten och informationens makt rasar vidare.