»Kriget är som en drog«, säger han. Det är redan hans tredje. »Men det här liknar inget av de tidigare.«

Drogen kom upp när hon frågade honom hur folk gjorde för att återfinna samma nivå av sinnesrörelse, av spänning, av adrenalin efteråt. I det vanliga livet efter kriget . En retorisk fråga vid posttraumatiskt stressyndrom. Han säger att han har vant sig, erfarenheten... och att han har lärt sig att njuta av livet när allt är över. De som saknar tidigare stridsvana får härdsmälta.

I det här kriget har ordet »smälta« blivit det mest återkommande mantrat. Kriget smälter ner oss alla oavsett vad vi är gjorda av, stål som vax. Somliga smälter samman mer än andra, som min gamla klasskamrat, en trebarnsmor. Hon tog på sig den omöjliga uppgiften att ta emot alla som sökte husrum i sitt hem i Bratislava och drabbades av depression (men ni skulle se hur milt hennes man talar till henne, samtidigt som han tar hand om barnen och tar dem till alla deras fiollektioner och sportaktiviteter ... utöver sitt ordinarie jobb och den enorma »frivillighjälpen«).

Andra smälter mindre, likt den där befälhavaren som blivit förhärdad efter att ha genomlevt två krig, bara för att oväntat finna kärleken under det tredje.

»Jag är i Kyjiv den 3 juli«, skriver hon, » så då kommer jag åtminstone att vara lite närmare dig.« De sms:ar varandra om nätterna, trots sömnbristen. De kommer överens om att tala i fyrtio minuter tills de inser att de har talat i tre timmar. Natten är den enda möjliga tidpunkten för dem. Och då bara om han inte är ute i fält. Om dagen är hon utmattad men lycklig. Hjärtat rusar, det sticker i huden, han är det första hon tänker på när hon vaknar och det sista när hon somnar. Hon är som femton igen.

De har aldrig träffats. Den stora frågan är om de någonsin kommer att göra det. Var och en utkämpar sin egen dagliga strid i kriget, men på olika fronter. Varje dag är ett lotteri: kommer han att återvända från fältet/kommer hon att få ett nytt meddelande?

Hon gör sig lustig över hans obeslutsamhet: »Krigsgudarna måste verkligen älska dig som har givit dig kvinnan som du så länge längtat efter«. För han hade varit kär i henne ända sedan han såg ett svartvitt foto av henne på sociala medier. »Men varför skulle jag tränga mig på i ert liv? Du har ju barn, en make. Om det inte vore för kriget ...«

Om det inte vore för kriget skulle de aldrig ha talat med varandra. Men nu förenas de, soldaten och volontären, natt efter natt och ord för ord – »värmekamera«, »motorcykel« och »jag älskar dig«. På ukrainska. Förenade i härdsmältan. Det finns ingenting ordinärt med denna legering. Vem vet vad den håller för. Under normala omständigheter skulle tiden har utvisat det. Men under kriget har tiden själv ändrat form.

»Det här kriget är helt annorlunda«, säger han. »Många har ju sett men det här liknar inget annat, förstår du?« Hon nickar och ljuger: jag förstår. Och tänker att för henne är det deras kärlekshistoria som är helt annorlunda. Aldrig tidigare har så mycket stått på spel. Visst kunde det finnas risk för rivalitet. För skilsmässa. För besvikelsen efter en första helg tillsammans. För att lägga på hullet och inte vilja träna. För att ogilla den andres musiksmak. Men aldrig tidigare hade risken bestått i att den älskade kunde mista livet.

Varje gång volontären som förde dem samman hör av sig slutar hennes hjärta att slå. »Inga nyheter är goda nyheter«, säger de där borta, vid fronten. De dåliga nyheterna färdas snabbare. Men den här gången beskriver volontären bara vad de behöver härnäst (motorcykel och minibuss då de förra blev sönderskjutna av ryskt raketartilleri). Hon samlar in pengar. Volontären berättar om vänner de begravit, de var unga, fulla av liv. Hon gråter när hon tänker på deras nära och kära, på deras mödrar eller systrar. Kanske tänker hon under en bråkdels sekund en annan, flyktig tanke: det var inte han denna gång. En tanke som inte på något sätt lindrar. Där hon nu sitter, på kafé Saint-Victors inglasade terrass till skydd mot ljudet från gatan och betraktar hur man beskär rosorna i rabatten utanför medan hon brer aprikossylt på en bit bröd, kan hon inte föreställa sig vad smärtan skulle göra med henne om det en dag var han. För det har redan hänt. Att det var han. För en annan kvinna, hennes väninna i Kamjanets-Podilskyj.

»Jag har en dejt«, skrev hon i kommentaren till sin video på Instagram, »jag har till och med blommor med mig. Men det brukade vara han som kom med blommorna.«
Lång dyster väg med streckad mittlinje. En nygrävd soldatgrav bland andra.

»Jag älskar dig av hela min själ. Du är kvinnan i mitt liv. Gift dig med mig. Jag älskar även din dotter som om hon vore min egen. Jag har redan testamenterat allt till er, allt jag äger.«

»Ja! Men vilken idiot du är.Tänker du dö eller vad? Lova mig att inte dö.«

»Jag lovar«.

Han dog under rasmassorna efter byggnaden där han låg i träning, han var inte ens vid fronten. En förrädare hade lett ryssarna dit. Man fann förrädaren. Men åtta soldater dog.

»Berätta för henne var pengarna är, och att hon ska ta bilen«, blev hans sista ord. Det bekymrade honom verkligen. Nu har hon och hennes dotter lite att ta sig fram på för en tid. Men man behöver ju vilja det också.

»Den första timmen när jag vaknar ligger jag bara och vill dö. Sedan tar tjurskalligheten över och jag stiger upp.«

Hon lever vidare. Och förr eller senare kommer hon rentav förlåta honom för att han svek sitt löfte att inte dö.

»Han bedrog mig aldrig. Utom den gången.«

En kombattant från Azovbataljonen lät några volontärer lämna över en av hans T-shirts till hans flickvän. Han föreslog att de skulle gifta sig via zoom, det fick henne att skratta, hon som ville gifta sig »på vanligt vis« . Hon sov med hans T-shirt, hans doft. Kombattanten blev tillfångatagen, sedan dess har hon inte hört någonting. Hoppet är en fälla. Liksom tomrummet. En dag slår hon på tv:n och får syn på honom i ett av den ryska televisionens propagandaklipp – utmärglad, med spår av tortyr, men levande. »Jag skulle göra vad som helst för att få honom fri«, bedyrar den unga kvinnan, knappt tjugo år gammal. Hoppet är en fälla. Kraften som krävs för att ta sig ur tomrummet.

En annan kvinna bor i Paris medan maken bor kvar i Kyjiv. Han strider inte, han har problem med hälsan. Han kan inte lämna landet eftersom han är äldre än arton men yngre än sextio. Fast om han ville det skulle de låta honom lämna landet med tanke på hans hälsobekymmer. Men han vill inte. I stället sitter han kvar hemma och lider. Målar om väggarna. Äter knappt. Följer sin frus förflyttningar via telefonen (han lät installera en app för det). Skickar över hennes klänningar. Sedan förebrår han henne för att leva livet medan han kommer att dö ensam. Det faktum att hon tog med sig deras trettonåriga dotter så att hon inte skulle behöva söka skydd vid varje flyglarm och förblekna i deras hem var inte argument nog för honom. »Ni har övergivit mig.«

Han håller henne vaken till tre på natten. Hon gråter. Hon försäkrar honom att hon älskar honom och ber honom att åtminstone komma till Lviv så att de får träffa varandra. »Bensin är dyrt, jag stannar här.«

Hon är en framstående ingenjör. Hon talar inte franska men lär sig. Om natten utvecklar hon elsystemet åt ett hotell i Kyjiv, gratis, online, för att inte bli av med sitt gamla jobb. Om dagen städar hon på ett hotell i Paris femte arrondissemang. Offline och med möda för tio euro i timmen. Hon skrattar åt ironin. Men hon behöver verkligen pengarna, hon har inget annat val.

»Han har aldrig gett mig någon gåva«, utbrister hon plötsligt, varken till min födelsedag eller ens till jul. När tjejerna på jobbet skröt om sina presenter fick jag ljuga. Allt jag gjorde var ju att arbeta jämt och ständigt. För att kunna renovera huset, inreda köket, köpa bil. Vi åkte inte ens på semester i den där bilen.«

»Jag har offrat allt för dig«, skriver hennes man, »jag passade barn medan du gjorde karriär. Jag lagade mat till dig när du kom hem från jobbet. Och så lämnar du mig för ett bättre liv.«

Kvinnan begrundar i tystnad det bättre livet i fråga: några konserver med sardiner från soppköket, ett par trötta paprikor, en bit skinka, en aubergine och två yoghurtar. Det fanns inga ägg kvar idag – hon kom dit för sent från sin kurs i franska. När några vänner tog med henne till Cabaret Bizarre tänkte hon att hon måste vara död, och alla dessa transvestiter – fetlagda stripteasedansare med skägg, folk iklädda plastpärlor och paljetter, plastkulor – måste vara varelser från andra sidan. För vem annars skulle komma och trösta henne med så sorgsna ögon, som om något mörkt och massivt kommit över dem och kastat en tjock skugga av nostalgi över deras sprudlande glädje?

»Jag är så ensam«, skriver han, »jag kommer att få covid och dö. Och snart kommer bomberna . Jag kommer att dö. Det kommer inte att finnas någon mat. Jag kommer att dö av hunger. Och du är i Paris.«

Han retuscherar sina fotografier av henne, bild efter bild. Gör kvinnan han älskar blondare, mörkare, med ljusare ögon, lenare hy. Gör henne till sin. Eftersom hon inte är där, kan han åtminstone äga hennes bild. Han skriver in henne på Tinder. Han flirtar med främlingar i hennes namn och bryter med dem utan omsvep. Brister ut i svartsjuka. I förebråelser. I tårar. Skickar henne en video på sig själv där han sitter och gråter. Kräver skilsmässa. Ber om förlåtelse. Raderar sms:en där han talar om skilsmässa. Hotar. Bönar och ber. Avkräver bekännelser. Förtar sig. Men framför allt är det henne han förtar, denna taniga kvinna med blå ögon på fyrtiotvå kilo som imorgon återigen kommer att släpa madrasser på femtio kilo där på hotellet, trots sin högskoleutbildning. Hur mycket väger en madrass när den är indränkt i tårar och täckt av förebråelser? Hur länge kommer hon att hålla och vad kommer att försvinna först? Hennes kärlek, som avtar och krymper för var dag som går? Hennes tålamod? Hennes krafter? Hennes förnuft?

Några första regndroppar faller i skummet från kaffet som kvinnan på terrassen har glömt bort.

Varför är de som står en nära plötsligt så långt borta, och de avlägsna så nära?

För att det är krig.

Varför känner du allt tusen gånger starkare nu är tidigare? För att det är krig.

Varför lever du bara på riktigt de två dagar i månaden då han är vid din sida, de två timmar om natten då ni skriver till varandra?

För att det är krig.

Varför älskar du så starkt någon som du kanske aldrig kommer att träffa?

För att det är krig för helvete. Med insatser så höga de kan bli.