Folk brukar alltid använda katt-och-råtta-liknelsen för att beskriva förhållandet mellan censuren och sätten att kringå censuren i Kina, något som för tankarna till en annorlunda version av den tecknade serien ”Tom och Jerry”. Det kallas, med oöversättliga kinesiska uttryck, för grass mud horse kontra river crab[1]. Varje gång nätmedborgare – netizens[2] – hittar nya metoder, verktyg eller tjänster kan de anpassa informationsutbytet på nätet på ett tidigare oprövat sätt. Det hindrar inte att myndigheterna så småningom jagar ifatt dem och blockerar dem. Det kommer visserligen alltid att finnas smarta nätmedborgare som uppfinner sätt att kringgå censuren, men censorerna kommer snart att nosa rätt på dem och blockera dem. Ursäkten som används är att de vill bygga upp ett harmoniskt samhälle, men nätmedborgare kallar det skämtsamt för att de blivit ”harmoniserade”. Eftersom censorerna alltid har fördelen av att kontrollera själva infrastrukturen hos Kinas nationella brandvägg – The Great Firewall – tycks det vara utsiktslöst för nätmedborgarna att vinna den här kampen. Det är därför nätmedborgare kallar censorerna för river crab och sig själva för grass mud horse, vilket fonetiskt står för ”den verkliga maskoten för nätmedborgare i Kina som slåss för sin yttrandefrihet”, för att citera Xiao Qiang.

Efter OS i Beijing 2008 inleddes ett nytt kapitel i den här katt-och-råtta-leken. Fler nätmedborgare i Kina hade tillägnat sig kunskaper på området via den glimt av frihet som öppnat sig under spelen. Genom den tilltagande användningen av sociala media var det många av dem som insåg att de tidigare ”inte vetat om vad det var de inte vetat om”. Lockade av störtfloden med ny information började nätmedborgare att utforska mer internationellt innehåll och censurerade nyheter för att skärskåda sitt eget land och sin egen historia så som den framstod i fakta utifrån som inte funnits tillgängliga i inhemsk utbildning eller media. Det fick censorerna att bli schizofrena. Eftersom de inte var redo att ta in nya idéer, valde de att trycka tillbaka ytterligare genom att investera miljarder dollar på att täppa till internet. I stället för att bara vara på jakt efter vad nätmedborgarna faktiskt använde, vidtog de en rad mer föregripande åtgärder mot potentiella kryphål. Kinesiska myndigheter drar nu åt ventilerna med hjälp av nästan all tillgänglig, avancerad teknik för att därmed hindra nätmedborgare att dela information över nätet: det rör sig om allt från lösenordsfiltrering, blockering av IP-adresser, DNS-störning, datapaketgranskning, informationsöverbelastning (genom att använda sig av det ökända ”50 cent party”), etcetera. Inte undra på att den belarusiske dissidenten Jauhen Marozau utropade: ”Diktatorer kan lära sig snabbare än internetanvändare”.

Listan över blockeringar är för lång för ens delar av den ska kunna tas med här: I juli 2008 blockerades Facebook i Kina utan någon rättslig behörighet; YouTube blockerades i mars 2009; Twitter i juli 2009; Google Docs i maj 2011; Blogspot.com blockerades först 2007, släpptes fritt i flera månader under 2008 och blockerades igen 2009; Wordpress.com i oktober 2012; Wikipedia, det största uppslagsverk som allmänheten bidrar till, blockerades om och om igen, etc. Somliga kanske kan förstå varför myndigheterna agerar på det här sättet – om man nu vill blockera dissidenter angriper man naturligtvis de webbplatser och funktioner där deras åsiktsyttringar och sociala rörelser har sin hemvist. Men det är svårare att begripa varför IMDB, filmdatabasen, blockerades (fram till mars 2013), eftersom den webbplatsen inte tycktes ha spelat någon roll alls för de flesta kinesiska nätmedborgarna. För även om man är fantasifull nog att spekulera om att länkar till några tibetanska filmer i databasen kunde irritera kinesiska censorer är det lika svårt att förstå varför en webbplats för programutveckling som SourceForge skulle blockeras 2012. En annan stor webbplats för delning av öppen källkod, Github, råkade ut för samma övergrepp. Inga förklaringar, ingen insyn, allt höljt i dunkel. Vid slutet av 2013 är det 7 av 20 toppdomäner världen över som man inte kommer åt inifrån Kina.

En del kanske hävdar att blockeringarna enbart är för att skydda Kinas inhemska och sårbara it-industri. Det ligger någonting i det, eftersom vi ser många lokala plagiat av allt från sökmotorer till webbplatser med e-handel, sociala mediatjänster och teknik för snabbmeddelanden. Det var till och med någon mobilapplikationssäljare som kunde dra fördel av de stängsel som rests mot de internationella konkurrenterna. Men det är trots allt bara en illusion. Censuren vinner mark och utvecklas i egen kraft, en konsekvens som sträcker sig längre än ”katt-och-råtta-leken”. Internetanvändarna svarade å sin sida genom att bli lika lättrörliga som de sociala medierna; från en synlig ”råtta” gick man till att likt mikrober finnas överallt. Och när censorerna möter en ständig flod av information börjar de löpa amok och slå vilt omkring sig. De är inte längre katten, utan har av misstag ofta själva blivit råttan.

I många fall blev effekten som när en hund jagar sin egen svans, vilket innebär att censorerna kan råka skada sig själva i sin överdrivna strävan att blockera. Precis som var fallet med Sina Weibo, den största Twitter-kopian i Kina, som uppkom genom blockeringen av Twitter, men snabbt övergavs efter bara två år. Mikrobloggtjänsten satte in enorma personalresurser på att radera användares inlägg och deras konton med målet att göra censorerna nöjda, och sänkte därmed sig själva på kuppen. I och med blockeringen av internationella sociala media kom en del avslöjanden och pinsamma sanningar att sippra fram genom de media som kontrollerades av den kinesiska staten, men samtidigt hindrade detta dem från att kommunicera internationellt – detta trots att Kinas myndigheter satsade oerhörda summor på att bygga upp sin globala image. ”Hunden som jagar sin egen svans” ställs inför det berömda ”diktatordilemmat”: diktatorn vill utveckla viss kompetens, men denna kompetens blir i sig till en fara för själva diktaturen. Vissa politiska teoretiker hävdar den diskutabla ståndpunkten att ekonomisk utveckling i slutändan driver det politiska systemet att bli mer demokratiskt. Det är ett önskescenario, men i verkligheten har det tagit sig en bittrare vändning.

Censur som tillämpas i det här skedet skadar hela samhället inte bara genom att likt en demenssjukdom göra våld på det sociala minnet, som Yan Lianke beskrivit det, utan också genom att skada innovationer och ekonomi. Även om Kina har genomgått en snabb ekonomisk blomstring, som till och med väckt avund i många andra länder, har landet också utvecklat en förödande praxis att förbruka stora mängder naturresurser men leverera låg kompetens. Priset har omedelbart betalats: bristande livsmedelssäkerhet, föroreningar av vatten och luft som ofta överskrider gränsvärdena. Den frenetiskt upptagna censurhunden inser aldrig att den biter sig själv i svansen, till och med sväljer den likt en europeisk mytologisk symbol – Ouroboros[3]. Den kommer att äta upp sig själv.

Klockan tre på eftermiddagen den 21 januari 2014 drabbades Kinas internet av ett stort sammanbrott. 500 miljoner internetanvändare kunde i ett slag inte komma åt några utländska webbplatser, inte ens många av landets egna webbplatser. Även om offentliga media försökte skylla sammanbrottet på några odefinierade hackare, var det många forskare som konstaterade att det orsakades av ett systemfel i Kinas nationella brandvägg, The Great Firewall. Censuren hade försökt lägga in en spärr mot en Falun gong-webbsida i en svartlistad domän, men råkade i stället omdirigera all trafik till den blockerade adressen, vilket fick till följd att alla i Kina gick rakt in i brandväggen under flera timmar. 500 miljoner internetanvändare drabbades av ett nedsläckt internet. Där kan man tala om en ”svart svan”.[4]

Jag känner inte alls skadeglädje över den här sortens katastrofer, utan de oroar mig. Kinas misslyckande kan vara den fjäril vars effekt påverkar hela världen i dag. Vi måste ha mer framförhållning för att förebygga detta genom att hjälpa Kinas befolkning att fritt ha möjlighet till åtkomst och delning över nätet. Medan Kinas myndigheter utser sig själva till internets fiende nummer ett, håller de på att förlora kriget steg för steg. Men jag önskar att det inte får ett slut där vi alla blir förlorare. Genom den energi och list som läggs ned på att kringgå censuren bryter man också ned vad som är kvar av gammal okunnighet om nätets sätt att fungera. Om de gamla reglera och förbuden monertas ned bygger man samtidigt upp nya sociala normer, både inom och utanför nätet. Censuren som nått till Ouroboros stadium kommer till slut att svälja hela sin egen kropp. Om den dör eller försvinner kommer naturligtvis all smärta att få uthärdas av samhällskroppen i dess helhet – men resultatet kan också bli att en ny ordning kommer att födas.