Skriva och leva i skuggan
I början av 2001 startades den första bloggen i Iran. Sedan dess har bloggkulturen i landet vuxit och i dag finns det över 70 000 bloggar av iranier i och utanför landet. Vad handlar bloggarna om? Bloggaren Marzieh Rasouli beskriver fenomenet som ett slags gerillanätverk.
Jag började blogga för sju år sedan. Mycket har hänt i mitt liv under dessa år. Tidningar som jag har skrivit för har lagts ner av regimen. Mina vänner har, en efter en, lämnat Iran. Jag har deltagit i demonstrationer. En väninna har gripits efter en nattlig räd i vårt hem. Mitt pass har beslagtagits och jag har fått reseförbud. Jag har häktats för att ha demonstrerat och för att ha samarbetat med utländska medier (mer konkret med BBC). Jag har tillbringat 42 dagar i fängelse, vara 21 dagar i isolering. Min far har hamnat på sjukhus. Min bror har gift sig. Min mor har gång på gång insisterat på att vi ska lämna landet … Livet har pågått, ömsom med glädje, ömsom med sorg. Och allt finns dokumenterat i min blogg.
Ju mer jag skriver i bloggen, desto mer fylls den av mig. Den innehåller inte bara betydelsefulla ögonblick utan även en mängd helt vardagliga och triviala händelser. Som den gången när jag skrev om hur jag misslyckades med att göra sylt. Eller när en person lämnade kvar en väska på bussen och jag var helt säker på att den innehöll en bomb. Det var förstås ingen bomb i den.
Bloggandet får tiden att gå snabbare och den hjälper mig att hitta nya vänner jag som kan dela all glädje och sorg med. Dela erfarenheter med. När jag till exempel skrev om hur det kändes att befinna sig i en isoleringscell – något som jag aldrig skulle kunna berätta om i officiella medier – kändes det som att jag tog mina läsare vid handen, ledde dem in i cellen och räknade tillsammans med dem dagarna i väntan på att bli frisläppt.
Att fängslas enbart för man har demonstrerat eller skrivit något olämpligt är förvisso ingen unik erfarenhet i Iran. Det händer hela tiden utan att det ens nämns i de officiella medierna. Och skulle de oberoende medierna återspegla sådana händelser, skulle de anklagas för att hälla vatten på fiendens kvarn och för att bedriva propaganda gentemot regimen. Men vi är många som strutar i dessa outtalade förbud när vi berättar om våra liv i bloggform. Vi är kanske osynliga i de officiella medierna, men inte på våra privata sajter där vi alltid lyckas hitta och påverka varandra.
Våra liv i Iran är, hur mycket man än vänder och vrider på det, politiskt. Men det är ändå våra liv. Regeringen förbjuder oss det ena och det andra. De lägger sig i vår klädsel, vårt drickande, våra fester, våra ungdomliga busstreck och våra hobbyer. Polisen skapar osäkerhet i stället för säkerhet. Men trots det, hittar vi hela tiden nya metoder och genvägar för att fortsätta leva våra liv. Med hjälp av antifiltreringsverktyg hittar vi till blockerade bloggar och sociala medier. På våra bloggar och webbsajter skriver vi om allt som är självklart för oss, men som av regimen anses vara olagligt och mot god sed och tradition. Tack vare internet lyckas vi synliggöra det dubbelliv vi lever och visa att vi inte är i minoritet. Genom att skriva gör vi detta dubbelliv mer påtaglig. Vi vill inte längre vara frånvarande i den officiella dokumentationen, så därför skapar vi våra egna dokument. På så sätt kringgår vi regimens murar. Och även om vår dokumentation kan vittna emot oss i rättssalen, fortsätter vi skriva våra vittnesmål.
I den iranska bloggvärlden finner man alla sorters människor: någon använder sin blogg för politisk och social kamp, en homosexuell man som aldrig berättat om sin läggning någon, en kvinna som beskriver våldet i hemmet, en man som vill hoppa av studierna men inte vågar för familjens påtryckningar, en gravid kvinna med många drömmar för sitt barn, en kock som lägger ut recept för nya maträtter, en mullah som hånas på gatorna för att han är mullah och så vidare.
Utan bloggarna skulle många erfarenheter förbli isolerade och aldrig lämna kroppens bur. Utan bloggar och sociala nätverk skulle en del av Irans samtida sociala historia inte nedtecknas så noga och så detaljerat som den blir nu. Vi är numera många som har blivit beroende av att skriva och rapportera. Det är lättare att komma undan censuren på internet än i dagstidningar, böcker och filmer. Därför är det inte konstigt att en bloggs läsare eller ett användarkontos följare är fler än dagstidningarnas eller böckernas adressater. En flicka från den mest avlägsna delen i Iran kan ha tjugo tusen läsare medan en rikstidning har tio tusen. Varje gång en officiell journalists röst tystas av regimen kan tusentals medborgare genom sina bloggar höja sina röster och – levande och outtröttligt – fortsätta kampen mot censuren.
