”Hur ser framtiden ut för Östturkestans folk?” frågar jag mig själv varje dag, och fasar för den dag när försvarsviljan hos det förtryckta folket i Östturkestan har gått förlorad – när det inte längre kommer att vara möjligt att göra motstånd mot den brutala behandlingen och ingen utväg står till buds.

Det är inte längre någon hemlighet att Kinas övervakning och kontroll inte begränsar sig till arbetsläger och fängelser, eller till omskolnings- och interneringsläger dit mellan 1–3 miljoner människor har skickats för att bli hjärntvättade, torterade eller till och med avrättade. Avancerade metoder för digitalt spioneri och statskontroll utgör också en skrämmande del av Kinas övervakningssystem i Östturkestan. De kinesiska förtryckarna förlitar sig inte enbart på AI-teknologi som ansikts- och röst-igenkännande kameror och obligatoriska installationer av spionappar i människors mobiltelefoner för att kunna kontrollera invånarna i Östturkestan. Hur otroligt det än kan låta har regimen skickat miljontals hankinesiska kadrer – mänskliga spioner med uppdrag att bosätta sig hemma hos muslimska invånare för att skaffa sig kontroll över människors tankar och liv. Genom att på detta sätt inskränka individernas autonomi vill myndigheterna förmedla ett budskap som inte ger möjlighet till något motstånd eller någon utväg, och vars innebörd är: omskapa er till etniska hankineser med absolut och slavliknande lojalitet till Kina, annars kommer ni att bli torterade, eller till och med dödade.

Kommer dessa metoder med ändamål att bryta ner uigurernas och andra etniska muslimers kulturella identitet att lyckas? Hur påverkas folket i Östturkestan när denna målsättning omsätts i brutal praktik?

Om Kinas yttersta målsättning är att krossa de förtrycktas kulturella identitet och myndigheterna har lyckats med sin hjärntvätt genom den så kallade ”omskolningen” – varför har de internerade inte frigetts när ”hjärntvätten” väl fullbordats? Och vad händer med människor som inte underkastar sig hjärntvätten och bjuder motstånd? Vad händer med de människor som av fysiska och psykiska skäl inte kan sättas i arbetsläger? Är de fortfarande i livet? Eller har de redan blivit mördade, eller väntar på att avrättas? Allt är möjligt. Så gott som alla uiguriska intellektuella och många andra har skickats direkt till fängelse från interneringslägren. Två välkända uiguriska intellektuella, Tashpolat Teyip och läkaren Halmurat Ghopur, har tilldelats dödsdomar under de senaste åren. Det är tydligt att intellektuella och välutbildade uigurer inte underkastar sig hjärntvätten utan vidare. Vilket också utgör ett bevis på att Kinas värderingar och ideologi inte räcker till för att övertyga intellektuella såväl som andra uigurer med en stark känsla för sitt kulturella och religiösa arv.

Dessutom utgör känslor som kärlek och stolthet psykologiska förutsättningar för människors lojalitet. Myndigheternas försök att ”ingjuta lojalitet till Kina” med hjälp av tvång, förödmjukelser och övervakning har skapat hat och lydnad endast byggd på fruktan.

Jag lyckades få en telefonintervju med en tjugoåttaårig uigurisk kvinna som jag för hennes säkerhets skull kallar Umide, men som egentligen heter något annat. Hon frigavs nyligen från ett interneringsläger, och hon tror själv att det berodde på att hon lyckades visa prov på lydnad gentemot Kina under sin internering. Insatser från hennes utländske makes konsulat spelade också en betydelsefull roll i hennes frigivning. Hon berättade: ”Jag blev torterad med elchocker för att jag inte kunde sjunga Kinas nationalsång ordentligt första dagen jag kom till lägret. Senare på natten blev jag inlåst i en mycket liten och kall bur. Jag hörde röster som skrek som om de kom från helvetet. Jag trodde att jag skulle dö och hamna i helvetet jag också. När de släppte ut mig ur buren kunde jag inte tänka på något annat än att försöka sjunga de där kinesiska sångerna så perfekt som jag kunde, trots att mitt hjärta var fullt av hat och avsky mot dessa sånger.”

Trots att Kina publicerat så många propagandavideor med uigurer som prisar det kinesiska kommunistpartiet, så vittnar dessa videor bara om påtvingad lydnad eftersom dessa människor lever under förhållanden där inget motstånd och ingen utväg är möjlig. De flesta Tik Tok-videor om uiguriskt vardagsliv som laddats upp av kinesiska privatpersoner vittnar också om fruktan och hjälplöshet hos uigurer. Dessa kinesiska spioner som placerats hemma hos uigurer och andra muslimska minoriteter känner sig stolta över sin verksamhet och njuter av den makt de får genom att övervaka andra, till skillnad från de förtryckta som hamnar i ett psykologiskt underläge och beroende eftersom de inte har någon möjlighet att undkomma. Jag har studerat dussintals Tik Tok-videor som laddats upp av hankinesiska kadrer som fått i uppdrag att installera sig i uiguriska familjer. I flera av hemmen har mannen blivit arresterad och kvinnan blivit kvar ensam med små barn. Dessa hankinesiska kadrer övervakar vad uigurerna äter, vad de har på sig, till och med vad de tänker, och bedömer dem efter sitt eget godtycke. Att vara dessa spioner till lags tycks sorgligt nog blivit uigurernas enda sätt att få goda vitsord, eller en garanti för att inte bli skickade till interneringsläger. Jag har sett den uttryckslösa mask som hjälplösheten skapar i ansikten hos uigurer, till och med under de mest otroligaste brott mot privatlivets helgd. Jag blev chockad när jag i en av dessa Tik Tok-videor fick se två hankinesiska män sovande i samma säng mellan ett gift uiguriskt par. Den uiguriske mannen log glatt mot kameran. Kvinnan såg nervös ut och hade på sig sin kappa och hade svept en filt hårt om sig och höll sitt lilla barn i famnen. Ingen människa borde få utsättas för sådana förödmjukelser. Men under rådande förutsättningar där ”inget motstånd och ingen utväg är möjlig” tycks det som om hoppet om att slippa bli dödad eller fängslad, eller att kunna skaffa sig någon liten lättnad, har undergrävt det här parets motståndsvilja i än högre grad än deras fruktan och förödmjukelse.

I likhet med många andra uigurer blev jag besviken och överraskad när jag fick se några av de uiguriska kvinnor som poserade med lyckliga leenden på sina bröllopsfotografier bredvid hankinesiska män. Det har inte varit vanligt för uiguriska kvinnor att gifta sig med hankinesiska män förrän under de senaste två åren, när Kina började internera uigurer och andra etniska muslimer i interneringsläger. Det tycks som om inte bara den kinesiska regimen utan också dess hankinesiska medborgare i allt högre grad lyckats i sina dagliga ansträngningar att inskränka den uiguriska befolkningens fysiska och mentala självständighet. I likhet med myndigheterna har de blivit ett redskap för fruktan och förtryck och kan förödmjuka och förolämpa uigurer som de vill. Men många uigurer hyser också föreställningen att de hankinesiska myndigheterna och deras medborgare kan visa nåd, trots att Xi Jinping har förklarat att regimen inte tänker visa ”minsta nåd” mot den uiguriska minoriteten enligt läckta dokument som publicerats i New York Times. Rädslan inför att förlora barn till barnhemsläger eller skickas till interneringsläger utgör starka skäl för att vilja vara hankineserna till lags. Uigurerna löper ständigt risk att drabbas av sådana följder. En av de uiguriska kvinnor som gift sig med en hankinesisk man gick till starkt verbalt angrepp mot sina landsmän i sin Tik Tok-video och sa: ”Jag har gift mig med en kinesisk man för att kineser är bättre än uigurer. De är inte dåliga människor som uigurer som förtjänar att sättas i omskolningsläger! Ni kan sättas i omskolningsläger idag! Och jag vill inte hamna i omskolningsläger som ni!” Menade hon verkligen det hon sa eller försökte hon ta ut sin ilska och vrede på sitt eget folk? På mig gav hon intryck av att avsky sig själv som medlem av en förtryckt grupp, och av att ha förlorat all självkänsla och stolthet. Till följd riktade hon sin vrede och sitt självhat mot sina egna landsmän – mot den enklaste måltavlan i stället för mot hankineserna – i ett försök att blidka den förtryckande makten.

Men även om myndigheterna skulle lyckas i sin målsättning att skapa en föreställning om att ”inget motstånd och ingen utväg är möjlig”, så är den inte tillräcklig för att krossa uigurernas nationella självkänsla eftersom den inte skrämmer alla. De som låter sig skrämmas är kanske de som inte har en stark känsla för sitt politiska värde, sin identitet och sin historia, och för dem som inte har en stark religiös tro, eller som inte har kärleksfulla band till andra människor, eftersom andlig tomhet skapar ett vakuum som lätt fylls av förtvivlan. Sådana människor kan ha svårt att förstå behovet av att slå vakt om sitt oberoende och kan förlora förmågan att känna självtillit och hopp. Men inte ens dessa människor kan känna äkta lojalitet till Kina, eftersom deras underkastelse bara bygger på fruktan. Många uigurer och andra muslimer löper stor fara att förlora kontakten med sin kulturella identitet eftersom hela befolkningen är totalt avskuren från yttervärlden och sina egna andliga värderingar. Det är bara hoppet som växer ur tron på Guds rättvisa och kraft, hoppet om att yttervärlden kan försvara rättvisan mot ondskan, band till släkt och vänner och en stark önskan att förenas med dem som kan vara det som håller dem vid liv. För några veckor sedan såg jag en video på Youtube som laddats upp av en ung taiwanesisk man som besökt Östturkestan. I sin video berättade han för tittarna att en uigurisk man som han fick möjlighet att träffa i hemlighet i Kashgar tog honom i hand och brast i gråt och sa: ”Vi trodde att världen inte visste någonting, att ingen vet vad som händer med oss. Jag trodde att vi var helt bortglömda.”

Den amerikanske uiguren Ferket Jawdets mamma, som i hemlighet blev intervjuad av New York Times när hon frigavs ur ett av Kinas interneringsläger tack vare hennes sons outtröttliga arbete i USA, berättade för sin son att hon fått ta emot ett dödshot från kinesiska myndigheter som velat hindra henne från att ge intervjun: ”Jag har gått igenom allt. Jag har sett allt. Jag är inte rädd för någonting längre.” Vad har gjort henne till en sådan modig kvinna? Kanske vreden mot den omänskliga behandlingen hon blivit utsatt för, kanske hennes hopp och hennes kontakt med yttervärlden genom sin son.

Abdurehim Parac, en uigurisk man som för närvarande bor i Istanbul i Turkiet, har förlorat hela sin familj. Hans hustru och hans far och bror fängslades när han lämnade Kina 2015. Hans äldsta dotter, som var tio år, fördes bort av två kinesiska tjänstemän under förevändning att hon skulle sättas i internatskola, och efter det att hennes mamma blivit fängslad har hon aldrig kommit tillbaka. Hans två små söner, fem och sex år gamla, rymde hemifrån för att söka efter sin mamma; en av dem blev överkörd på en gata och dog, den andre är försvunnen. Deras nio månader gamla spädbarn som fortfarande ammades skildes från sin mamma och lämnades ensam kvar hemma och dog när hans hustru arresterades. Ingen vågade gå in till dem och hjälpa barnet. En nära vän till Parac som hörde om familjens tragedi fängslades omedelbart efter telefonsamtalet med Parac. Nyligen fick han veta att hans hustru dödats i ett interneringsläger 2018. När jag frågade honom hur han orkade hålla sig uppe efter så fasanfulla upplevelser svarade han: ”Jag tror på Gud och jag måste hålla mig vid liv till den dag då Kina får stå till svars för det regimen har gjort mot miljoner familjer som min.”

Ja, han har rätt. Den kinesiska regimen kommer kanske att lyckas med att förtrycka och förslava och till och med utrota uigurer och andra muslimska minoriteter i Östturkestan, eftersom den är så mäktig i dag. Men den kommer att få betala ett pris en dag och tvingas sona sina brott mot alla oskyldiga civila offer i Östturkestan. Och världen måste be för och visa solidaritet med Östturkestans folk. Nu krävs det aktiv handling för att rädda både dess försvagade nationella identitet och fysiska existens, det räcker inte med att endast uttrycka medlidande.