Min barndoms Mexiko City var fortfarande en öppen och grönskande stad med ett stillsamt tempo, som den varit sedan urminnes tider, en plats som från 30-talets början fram till slutet av 50-talet lockade till sig många konstnärer och poeter, i synnerhet surrealister.

I den staden fanns det, sida vid sida med de första skyskraporna, oräkneliga gatlyktor, spårvagnar, åsnor lastade med ved eller majssäckar, män i stråhattar med brätten vida som parasoller som bar på fjättrade kalkoner. På den tiden kunde man också fortfarande se par komma in från landsbygden klädda i enkla kläder, männen i vita bomullsbyxor och kvinnorna med svarta eller mörkblå sjalar. Det fanns blomsterförsäljare, försäljare som sålde varma sötpotatisar från små kärror med ångrör som tjöt likt tågvisslor, lumpsamlare som sköt kärror framför sig fullastade med gamla kläder, och någon gång ibland till och med en björn med en ring i nosen som om den var en tjur. När vi riktade blicken österut kunde vi ofta se vulkanerna Popocatépetl och Ixtlacíhuatl, och när vi vände den söderut kunde vi beundra de mörkgröna skogarna på berget Ajuscos sluttningar. Under årets första månader tornade stora vita moln upp på himlen som väldiga fästningar, och i juni och juli kom våldsamma skyfall som förvandlade staden till en blå- och silverskimrande värld, som fem hundra år tidigare hade fyllt Hernan Cortez och hans soldater med fruktan och beundran. Allt flöt fram i en omärklig rytm, eller som Xavier Villaurutias uttryckte det: ”Låt oss färdas utan rörelse.”

Fastän staden var relativt fridfull så varnade våra föräldrar oss för att gå nära de enkla utskänkningsställena och pulque-barerna, där druckna män med vilda anletsdrag kunde komma utvacklande och skråla: ”Livet är ingenting värt, livet är ingenting värt. Vi börjar livet med ett skrik och ändar livet med ett skrik. Därför är livet här ingenting värt.” Denna sång av Jose Alfredo Jiménez uttrycker den nihilistiska känsla som har en så stark lockelse på mexikaner, men den bär också på ett minne från den våldsamma tiden för den mexikanska revolutionen. Jag kommer också ihåg att våra föräldrar, när vi någon gång råkade komma förbi en militärförläggning, varnade oss för soldaterna och deras befäl i barackerna som rökte en illaluktande och skadlig växt; de förklarade att det var en farlig plats som vi skulle undvika. På den tiden hörde man ibland någon sjunga: ”La cucaracha / la cucaracha /ya no puede caminar / porque le falta / porque le falta / marihuana que fumar.” (Ungefär: ”Den lilla kackerlackan kan inte gå för att hon har någon marijuana att röka”.) I dag finns inte längre den världen, där man också i musiken kunde uttrycka den naiva och sorglustiga känsla som hörde hemma i en sfär någonstans mellan tragedi och barnsaga – den världen är borta och har ersatts av en verklighet som är lika brutal och vulgär som den är lockande och åtråvärd. Surrealisternas paradis, staden som inspirerade Antonin Artaud, André Breton, Leonora Carrington och Sir Edward James har blivit en modern eller postmodern plats som är så obegriplig och överväldigande att det är omöjligt att förklara vad som händer här. Det går heller inte att förstå hur en så gigantisk stad, som blivit så förhärjad av tidens gång, över huvud taget lyckats överleva med sina mer än 20 miljoner invånare, och hur den, trots allt det våld som förkommer, har lyckats bevara ett visst mått av ordning. Vi som bor här när en ständig längtan efter uttryck för sammanhållning och solidaritet. Denna längtan kom tydligt till uttryck i den solidaritet invånarna i Mexiko City visade varandra under den stora jordbävningen 1985, och på nytt igen vid massdemonstrationerna i staden mot våldet under Vicente Fox presidentperiod.

Kriminaliteten och våldet i vårt land har sin grund i fattigdomen, men också i den hänsynslösa och rovgiriga makthungern hos politikerna och finansmännen i Mexiko, som är likadana som politiker och finansmän världen över. Men det som gör problemet med kriminaliteten och våldet i det närmaste omöjligt att hantera är droghandeln, och målet för narkotikan är inte Mexiko utan marknaderna och drogkonsumtionen i USA. Naturligtvis bidrar droghandeln till att förvärra korruptionen i Mexiko, men det går inte att blunda för den djupt omoraliska hållning som USA visar när det utan att reflektera säljer vapen till kriminella som handlar med både droger och människor.

Mexiko längtar tillbaka till det paradis som det en gång trodde att det levde i, och som den mexikanska filmens guldålder var ett uttryck för när skådespelerskor som Maria Felix och Dolores del Rio hedrade den vita duken med sin närvaro. Mexiko drömmer om den tid då landet fortfarande var ”en stor ranch”, innan finansmän och politiker hunnit förstöra landet i det bedrägliga namnet av utveckling. Men att vårt land hyst denna dröm, denna naiva paradisdröm, rättfärdigar inte att vi blivit gisslan hos knarksmugglare och vapenhandlare. Som Dr José Narro Robles, rektor för Universidad Nacional Autónoma de México (UNAM), har sagt: ”Vår nation förtjänar inte detta öde”. Denna ”vampyrernas dans” kommer mer från den kriminella machokulturen i USA än från den hetlevrade machokulturen i Mexiko. För egen del anser jag att enda lösningen på det här problemet är legalisering av drogerna och hårda vapenlagar, men det kräver mod och en moralisk beslutsamhet. Mexikos regering måste ha modet att våga anklaga regeringen i USA för dessa problem. USA:s medborgare måste bringas till insikt om att det är landets toleranta vapenlagar som är orsak till dagens situation, där ondskan kan sägas vara den princip som bestämmer förhållandet mellan