Jag är medborgare i ett land där en penna anses vara farligare än ett skjutvapen, där en bok ses som en högre risk än en bomb. Detta är inte gissningar från min sida. I ett tal 2011, sa den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan: ”Det finns sådana böcker som är farligare än bomber.” Han underströk det här ”unika” synsättet flera gånger. Om en statschef har en ”inställning” som denna, är det inte konstigt att författare, poeter och journalister som lever i det landet utsätts för förtryck. Tro mig, det är omöjligt att beskriva allt förtryck vi drabbas av i en enda artikel! Själv har jag fått min beskärda del i den här dystopiska regimen, precis som hundratals andra kolleger som har hållit en penna i sin hand.

Reportrar utan gränser rapporterar att Turkiet rankas på 158:e plats (av 180 länder) i 2024 års pressfrihetsindex. I Turkiet har hundratals författare, poeter och journalister arresterats vid olika tidpunkter och fått långa fängelsestraff, särskilt under de senaste tio åren. Den prisbelönta kurdiska poeten İlhan Sami Çomak, en hedersmedlem i flera PEN-center, släpptes den 26 november efter trettio år och tre månaders fängelse.

Dussintals journalister, författare och poeter sitter fortfarande bakom galler i Turkiet. Hela landet har blivit som ett fängelse för journalister och författare. Dessutom inför Erdoğans enmansregim hela tiden nya begränsningar för yttrande- och tankefrihet. I Diyarbakır, den största kurdiska staden i landet, utfärdade den turkiska åklagarmyndigheten en order om att återkalla 47 böcker, 12 tidskrifter och 6 nyhetstidningar. Detta är inte något som hände förr i tiden, beslutet togs den 12 december 2024. Med andra ord, under 2000-talet!

Den senaste rapporten från Dicle Fırat Journalists' Association, en icke-statlig organisation i Turkiet som regelbundet övervakar kränkningar mot journalister, visar att sedan början av 2025 har 40 journalister häktats och 15 journalister arresterats. För närvarande sitter 37 journalister fängslade för sitt arbete. Och under det senaste halvåret har sex kurdiska journalister dödats i turkiska drönarattacker i Regionen Kurdistan och det självständiga Rojava i Syrien.

Jag hade med mig ett par pennor, två skrivböcker, min dator och min kamera. Enligt den turkiska regeringen sågs denna journalistiska utrustning som något ”brottsligt”!

I egenskap av journalist som arbetar för mänskliga rättigheter, häktades jag den 12 maj 2016. Jag hade med mig ett par pennor, två skrivböcker, min dator och min kamera. Enligt den turkiska regeringen sågs denna journalistiska utrustning som något ”brottsligt”! Dagen därpå arresterades jag för att ”vara medlem i en beväpnad terroristorganisation”.

Många internationella organisationer som arbetar med yttrandefrihet och journalistik började kampanja för mig när de fick höra att jag hade arresterats. PEN International inledde sin första solidaritetskampanj för mig i december 2018. Ett år senare signerade hundratals kollegor från tjugofem PEN-center en global uppmaning om min frigivning och min berättelse fanns med under Fängslade författares dag. Min dikt ”Let your heart give life” översattes till tjugo olika språk. Under 2020 anordnades en stödkampanj för att hedra minnet av de 1500 dagar som jag tillbringat bakom tjocka murar, och 2021 gjordes ytterligare en uppmaning i samband med att jag varit fängslad i 2000 dagar. Den 29 november 2022, efter sex år och sju månaders fångenskap, släpptes jag.

Vad hände på insidan av fängelsemurarna medan dessa kampanjer anordnades på utsidan? Ger stödet och solidaritetskampanjerna några resultat? Kampanjorganisatörer och de som stöttar dessa kampanjer är ibland ganska uppgivna kring hur stor effekt den här typen av stöd egentligen har. Jag återkommer till detta senare, samt går in på vad det kan betyda för någon att vara föremål för sådana kampanjer.

Jag har varit journalist i tolv år. Under min karriär har jag blivit tvungen att tillbringa över hälften av tiden i fängelse, men jag har trots dödshot från den turkiska polisen aldrig lagt ner min penna eller kamera. När jag häktades, konfiskerade de hela min journalistiska utrustning. När de arresterade mig, gav de tillbaka mina pennor och skrivböcker, men inte min kamera.

Jag saknade min kamera, men höll hårt i mina pennor eftersom det innebar att jag kunde fortsätta uttrycka mig. Jag började skriva om hur politiska fångar får sina rättigheter kränkta och förmedlade andra fängslade journalisters berättelser. Jag skickade mina artiklar till tidningar i både Turkiet och utomlands, med brev och genom min advokat. Fängelseledningen och justitiedepartementet blev så störda av mina rapporter att de placerade mig i isolering. De satte mig i en enskild cell för att hindra mig från att kontakta andra människor eller skriva nyheter och fallhistorier. Fängelseledningen beslutade till och med om bokförbud i början av isoleringen. Den här tiden sammanföll med de internationella organisationernas kampanjer.

Nu vill jag återkomma till effekten av internationella kampanjer. Efter brevkampanjerna ”PEN Writes” och ”Letter with Wings”, tog jag emot soldiaritetsmeddelanden från över trettio länder. Allt eftersom kampanjen växte, började min situation i fängelset att förbättras. När fängelseledningen ville kränka mina rättigheter, fick de tänka till. De släppte ut mig från isoleringen, eftersom de var oroliga att det internationella stödet skulle växa sig ännu större.

Stöd och solidaritetskampanjer kan ibland leda till tidigare frigivning, men de har även andra effekter och följder. Kampanjer kan hjälpa till att förbättra fängelseförhållandena och därmed ge andrum innanför de fyra väggarna. Och än viktigare är humöret och den psykiska styrkan som kampanjer och brev ger en. Vartenda ord i varje brev som når fram, slår ner väggar och gränser, ingjuter mod i ens ådror och hopp i ens själ. Tron på pennans kraft och orden blir ännu starkare.

Efter att ha fått brev från hela världen, från Mexico City till Dublin, från Toronto till Stockholm, började jag faktiskt se pennan som del av min kropp. Jag visste att jag inte längre kunde leva utan den. I den cell jag sattes i för att inte kunna skriva nyhets- och fallhistorier, började jag författa dikter. Dikterna jag skrev i den trånga cellen där jag hölls isolerad i arton månader översattes till olika språk ute i världen.

Huvudsyftet när auktoritära regimer isolerar en författare, poet eller journalist i fängelse är att hindra ens röst från att höras. När denna förtryckta röst börjar höras på olika språk runtom i världen blir det ett hårt slag mot yttrandefrihetens fiender.

En vän från PEN skickade översättningarna av min dikt ”Let your heart give life” på tjugo olika språk. I det fängelse där jag satt, delades brev ut på onsdagar och fredagar varje vecka. De dagarna kallas till och med för ”brevdagen”. För alla fångar har brevdagen en speciell betydelse, och den dagen fylls deras hjärtan av en särskild spänning. Den vakt som kontrollerar och delar ut posten, går från fånge till fånge, öppnar det lilla gallret i celldörren och lämnar breven. När vakten gav mig ett stort kuvert, sa han: ”Nedim, det här stora kuvertet innehåller översättningarna av en av dina dikter till många olika språk. Vi vet inte ens vilka en del av språken är. Men eftersom det är en översättning av din dikt, har vi inte granskat dem. De har uppenbarligen låst in dig här för att tysta din röst. Men den rösten är mycket högre nu.”

Vakten som delar ut posten måste läsa, skanna och registrera alla brev, oavsett vem avsändaren eller mottagaren är. Det är hens jobb att läsa andra människors brev! Med andra ord, läser hen andras privata brevväxlingar och får lön från staten för det. Det låter löjligt och är naturligtvis fullständigt befängt.

När jag släpptes efter att ha varit fängslad i nästan sju år, kom jag ut från fängelset tillsammans med ett berg av brev. Naturligtvis överdriver jag, men jag tog med mig lådor med brev ut från fängelset. Brev var en av de främsta sakerna som höll mig levande under alla åren i fångenskap. En annan är böcker, från berättelser till romaner, från dikter till forskning. När man sitter inlåst i en mörk fängelsehåla, begränsas kontakten med människor och det verkliga livet till det minimala. Vart man än vänder blicken i den här trånga ytan, möts man av väggar. Dag och natt tittar man på väggarna och kämpar för att övervinna dem. Det lyckas man med genom att föreställa sig att ståltrådsstaketen är en vidsträckt horisont och att fantasin bryter ner de tjocka, grå järnväggarna.

Finns det då något som kan få ens fantasi att berikas och bli oändlig? Det finns det definitivt och det är inget mindre än litteraturen. Litteratur ger människor, som har spärrats in, en plats för att hitta och uttrycka sig själva. Litteraturen gör det möjligt för människor, som sitter isolerade, att socialisera. Litteraturen är ett av de få sätt människor kan återhämta sig från traumat som fångenskap orsakar. Litteraturens terapeutiska effekt är livsavgörande både för själen och den fängslade personens psyke. Dessutom blir den person som mår bättre tack vare litteraturen, mer motståndskraftig mot den förfärliga och nedslående fängelsemiljön.

Att få vila i litteraturens terapeutiska famn blir faktiskt räddningen från det fängelse man sitter inlåst i. När en person läser en berättelse eller en roman, ger hen sig iväg på en resa tillsammans med huvudpersonen i boken. På så vis är litteraturen det enklaste, snabbaste och mest tillgängliga sättet att fly fängelset.

När man väl tar pennan i sin hand, kan varken väggar, ståltrådsstängsel, järngaller eller handfängsel längre fjättra en. I samma stund man fattar pennan och börjar simma bland orden i världen, är man fri.

Efter att ha varit på dessa resor, om jag får lov att överdriva lite, lika många gånger som det finns stjärnor på himlen, samlas orden inuti en som ett enormt hav. Det är ett blått hav med färgglada ord. Samtidigt, eftersom man saknar mänsklig kontakt, längtar man efter att själv få uttrycka sig. Målet med denna långvariga längtan är att skriva. Människor som inte får möjlighet att tala i fängelset tar sin tillflykt till litteraturen för att uttrycka sig. Enligt min mening, är det faktum att människor som under lång tid sitter inlåsta i fängelser blir författare eller poeter, det mest nakna och tydliga beviset på detta. När man väl tar pennan i sin hand, kan varken väggar, ståltrådsstängsel, järngaller eller handfängsel längre fjättra en. I samma stund man fattar pennan och börjar simma bland orden i världen, är man fri. Kort sagt, berättelser befriar oss.