Till min chilenska vän

Jag hade två chilenska vänner,
båda dog,
den ena var en poet, den andra en poesi.
Poesin heter Eduardo Morales
poeten är Pablo Neruda.
Pablo skrev dikter i hela sitt liv
och fick Nobelpriset.
Eduardo levde en livstid som en poesi,
men ingen gav honom ett pris.
Pablo skrev dikter,
men var ingen poesi själv,
han tog sig ur dikterna
och gick ut på natten,
hjälpte mördaren som dödade Trotskij.
Eduardo skrev aldrig poesi
men han tvättade sitt hjärta i poesi.
Han var en dikt
och gick alltid runt mig som en dikt.
Han dog nyligen,
men dikten han levde,
lever fortfarande kvar.
Han berättade om Uigurerna
för Chile för första gången,
men Pablo Neruda visste inte
vilka Uigurer var.

Mihrigul^[1]

Om någon frågar vad du såg i din dröm
berätta inte för dem
den blåa himlen,
månen och stjärnan
som du såg i din dröm.
Du kanske har hört från din mormor
tabut om drömtydning^[2]
ge dem bara
allmosan för din dröm.
Solen gick fortfarande inte upp för oss
vi kommer tyda din dröm precis vid middagstid.
Mihrigul
Om någon frågar vad du såg i din dröm
berätta för dem,
ditt sårade hjärta
som droppar från dina ögon,
din man och din son
som svävar i dina tårar.
Berätta för dem
om ditt vissna förflutna
din själ som är trasig
av rädsla och skräck.
Berätta också för dem
om ögonen som längtar efter ett liv
men torkades
framför dina ögon,
om de oskyldiga flickorna
vars hopp förstörs
och om dem änglaliknande
mödrars sorg.
Mihrigul
Om någon frågar vad du såg i din dröm
ge dem en gåva av dina tårar
och låt världen se den riktiga du.

Vinter

Dikten
leder den gråa gatan
längst vägkanten av vintern.
Hårlös vind stryker över
gathörns svullna kinder
med kalla, stela händer.
Tomheten som inte får plats inom mig
hänger kvar ett tag
framför biblioteket och kafeterian
med ögonen fyllda av tårar.
Borttappad persisk katt
kanske är lyckligare än dikten.
Flickan som letar efter sin katt
på den andra sidan av gatan
är så likt dikten.
Katten, flickan, dikten och jag
känner inte varandra
men vi var ett innan vi skapades.