Dikter från Butja
Ett år har snart gått sedan Ryssland invaderade Ukraina. Poeterna Lesyk Panasiuk och Daryna Gladun befann sig i hemstaden Butja, en stad som drabbades hårt av den ryska arméns hänsynslösa krigföring. Chockerande bilder på döda människor och flera massgravar väckte starka reaktion från omvärlden.
Dokumentärdikterna vi publicerar skrev poeterna tillsammans efter den 24:e februari.
Lesyk Panasiuk (född 1991) och Daryna Gladun (född 1993) är poeter, prosaister och översättare. Tillsammans grundade de 2017 projektet »Poesi . Översättning. Performance«, inom ramen för vilket föreläsningar, presentationer och performances har arrangerats.
Lesyk Panasiuk är kvar i Ukraina medan Daryna Gladun befinner sig i exil.
||| 24 ||| februari |||
barnet skrattar
för att kriget har börjat
det tror att krevaderna och ekot av gatustrider
utanför fönstret är ljudet av fyrverkerier
från något plötsligt firande
det skuttar runt i rummet
och ropar glatt : hurra dom firar kom kom?
hör ni ?
rycker i föräldrarna
! dom firar !
alldeles här i närheten
och det skrattar
och skrattar så soligt och starkt och
fasansfullt ! hurra !
||| panik |||
1.
sirenen vrålar sin ändlösa visa om nuets faror
A A A A A A A A A A A A A A A
strör bokstäverna omkring sig som vore de
den sista snön de faller över vägar tak in
genom vädringsfönster på glänt
in i lägenheterna och in i våra munnar
vi står i fönstren och betraktar rökpelarna som stöttar upp
himlen
vi sväljer ett A som om det varit en fluga som valt en
olycklig rutt
och nu har detta A fastnat i strupen på dig och i strupen
på mig likt ett fiskben
fast det är inte ett ben utan ett helt fiskhuvud
som faller ut ur munnen likt en skållhet
potatis och krossar tallriken och koppen
det var den frukosten det
2.
ju längre hemifrån desto tyngre blir
ryggsäckarna
vi stannar till för att vila räta på ryggarna
hämta andan
dricka lite vatten
vi öppnar ryggsäckarna som man öppnar en
hemlighet och där bland våra saker
ligger alla dessa A:n
vem har packat ner dem
| inte jag
| och inte jag
vi p a c k a r u t a l l t u r ryggsäckarna
vi skakar ut bokstävsskräpet på den kalla
marken vi packar ner sakerna igen
vi går
vi stannar till
vi rotar runt bland sakerna
åter får vi skaka ut dessa förbannade A:n
vi packar ner sakerna igen
vi går
vi skakar ut
och hur ofta vi än stannade
och hur mycket vi än skakade ut blev
ryggsäckarna
allt tyngre
3.
om man upprepar ett och samma ord
tillräckligt många gånger kommer det till sist
att förlora all mening
| panik panik panik panik panik pAnik | panik
panik panik
panik panik pAnik panik panik panik pAnik panik | panik
panik panik panik pAnik panik panik panik panik panik
panik panik panik panik | panik pAnik panik panik panik
panik panik
| krig
4.
vi evakuerade våra kroppar
men glömde oss själva
vi finns kvar någonstans
långt långt därborta
nedtrampade av främmande kängor i vårt eget
hem
(18 april – 2 maj 2022)
||| naturhistoriska ||| muséet ||| i butja |||
butja har aldrig haft något naturhistoriskt museum
men nu har de öppnat ett
det är stort
och vackert
i montrarna – granater – stridsvagnsminor – personminor
bredvid var och en sitter en svart skylt med prydliga vita bokstäver
det är så vi ser det
barnen ser det på sitt sätt
granaterna är tallkottar
stridsvagnsminorna – myrstackar
personminorna – små blad
gå inte bort från vägen gå inte bort från vägen
upprepar museiguiden
men någon har redan förstulet smitit över
gränsen för det asfalterade bandet
för att betrakta utställningsföremålen
närmare
vitan skrämmer åkersorkarna skalbaggarna och kvistarna i gräset
||| vi ||| hör ||| flyglarm ||| igen |||
hedra var och en med en tyst minut
kommer tiden att räcka
||| tusenskönor |||
mina älskade tusenskönor
jag känner er skräck dessa oroliga dagar
jag medger
jag är också rädd att det förutom gräset inte
kommer att finnas någon
kvar att skydda er från larvfötter och allt som kan knäcka
eller trampa ner krossa slita upp med rötterna bränna
jag är rädd att blunda till och med att blinka
och än mer rädd när himlen blir mörk av moln
och när natten nalkas blir det ännu mycket värre
men att vara rädd är lika naturligt som att
glädjas och leva och lika naturligt som att vissna och dö
till och med poppeln har de knäckt vad ska
man då säga
om oss
vi får komma överens nu mina kära tusenskönor
vi ska minnas varandra jag er och ni mig
så ska vi överleva