Ludu och jag
1946 grundades den regimkritiska dagstidningen Ludu som i dag är en självklar institution för skrivande dissidenter i Burma. Trots ständiga påtryckningar och hot genom åren har Ludu fortsatt bedriva dagstidningen och med åren utökat verksamheten till även ge ut böcker och skapa ett resursbibliotek med svårtillgängliga burmesiska böcker och tidningar från tidigt 1900-tal. Här skriver grundarens sonson, Bo Bo Lansin en personlig reflektion om Ludus betydelse för landet genom åren.
I Burma är det litteraturen som har lärt folk hur politik fungerar, i synnerhet i tider med ökat förtryck. Förlagsväsendet har alltid varit viktigt för vidmakthållandet av ett minne av det som skett under de mörka åren av auktoritärt styre, för samtidigt har förstås regimen velat skriva sin version av historien. En oppositionell röst har varit avgörande som motkraft till de som velat bestämma över det historiska minnet. Under det halva århundrade som militären har styrt Burma har ett av de främsta hoten mot regimen varit förlag och journalister – tillsammans med studenter, intellektuella, munkar och bönder.
Redan på 1920-talet, under kolonialstyret, var det vanligt att politiska aktivister började sin karriär inom förlagsväsendet. Min farfar, Ludu U Hla, grundade en tidskrift redan som medlem i det progressiva studentforumet Lungemya Kyipwayay Athin, Ludu. Han utökade sina litterära aktiviteter till förlagsverksamheten och senare en dagstidning och en veckotidning i Mandalay. Liksom många andra nationellt sinnade utgivare i Burma stod han nära de unga vänsterpolitiker som kom att leda den burmesiska frihetskampen. Då inbördeskriget bröt ut 1948 fick U Hla och hans hustru Ludu Daw Amar, även hon journalist, se sina möjligheter att verka som fria utgivare och skribenter krympa avsevärt, och vid ett tillfälle var de en hårsmån från att avrättas av armén. De fortsatte ändå med sitt arbete och fick ett fäste i Övre Burma. Regimen försökte vid några tillfällen köpa över U Hla, bland annat genom att erbjuda honom en universitetstjänst.
Förtrycket fortsatte, och Ne Win-regeringen använde en uppretad folkmassa för att angripa Ludu för hans åsikter om de kinesisk-burmesiska upploppen. Hans dagstidning stängdes, två av hans söner anslöt sig till den underjordiska kommuniströrelsen och en skickades till straffläger tillsammans med andra politiska aktivister. Ändå var paret fortsatt produktivt, nu också som forskare och utgivare av historiska och sociokulturella biografier. De gav bidrag till viktiga reformer som användandet av ett mer vardagligt språk i tidningsprosa och till utgivandet av burmesiska folksagor.
Svåra tider följde på upproret 1988 med dess kaotiska politiska efterverkningar. U Hlas änka Daw Amar hade förtäckt deltagit i protesterna i Manadlay. Regimen grep hennes yngste son, en framstående prosaförfattare, anklagade honom för samröre med illegala organisationer och dömde honom till tio års fängelse. Jag minns fortfarande hur min farmor, då i åttioårsåldern, försökte besöka honom i avlägsna fängelser. Nu blev censuren värre än någonsin, förlaget klarade sig knappt och publicerade bara en eller ett par böcker om året. Några titlar fick inte tryckas om, andra censurerades kraftigt. Till sina egna tidningar brukade Daw Amar lämna upp till fem eller sex bidrag varje månad, men ibland försvann hon helt ur kolumnerna och hon attackerades hårt i den regimtrogna pressen.
Min egna tonår tillbringade jag nära farmors skrivbord och fick då goda möjligheter att studera hennes dagliga slit. Varje dag satt hon och skrev på tidskriftsartiklar i skilda ämnen. Hon brukade också ta emot besökare från hela landet eller från utlandet och hon höll regelbundna möten med välgörenhetsorganisationer och författare. Under sina sista år, på 1990-talet, var hon en av våra mest vördade skribenter och hölls för en av de sista betydande självständighetsaktivisterna. Barn och barnbarn uppmuntrade henne långt upp i åren att fortsätta att skriva om sin långa kamp.
Liksom andra aktivister hölls familjen Ludu under nära uppsikt, vilket under militärregimens sista tid inte minst gällde Daw Amars födelsedagsfirande. Under några år brukade oppositionens mest framstående personer delta i detta, och misstanken uppstod att det var en täckmantel för politisk verksamhet. Även om vi helst såg att deltagarna undvek att läsa misshagliga texter alltför högt var det mycket riktigt en i högsta grad aktiv grupp besökare som samlades och födelsedagarna blev ett tillfälle för möten mellan politiska fångar och deras familjer.
Nu har censuren upphört, men förlagsvärlden möter nya utmaningar, bland annat i form av kraftigt stigande omkostnader. Också hot från buddhistiska extremister påverkar våra sekulära skribenter. Ändå har Ludu fortsatt med sin verksamhet och driver nu även ett resursbibliotek för forskare med tusentals ovanliga burmesiska böcker och tidningar från tidigt 1900-tal, vilket man dessutom digitaliserar för framtida generationer. Ludu betyder folk på burmesiska, och förlaget ska fortsätta att fungera som en kulturell centralpunkt för landets befolkning, varav de flesta har saknat kontakt med fri press och en fritt formulerad kunskap under det dryga halvsekel som militären har styrt landet.
Ludus unika bidrag till Burmas publicistiska historia har varit dess insatser för att främja den nationella kulturen och folkets rätt att delta i politiken, samtidigt som man har uppmärksammat de sociala problem som uppstått till följd av det utdragna inbördeskriget. På tidningens sköra sidor finns vittnesmål om Burmas bittra år av krig och politisk kamp. Ludu ska fortsätta att överbrygga gapet mellan historiens politiska stridigheter och dagens utmaningar, allt för en djupare, bredare förståelse av Burmas invecklade och dolda politiska historia. Precis som det gjort i hela sin 80 år långa historia ska Ludu också ge uppmuntran till nya konstnärer och intellektuella.
