Fotboll är extremt populärt i Ungern, en nationalsport med ett mäktigt symbolvärde. Framgångarna i EM för det nya ungerska laget, tränat av tysken Bernd Storck, firades massivt nätterna igenom i Budapest och andra städer under de sista veckorna i juni, oftast under fredliga former. Dagstidningar av alla tänkbara politiska schatteringar fyllde förstasidan med bilder på laget och dess särskilda kelgrisar. En uppmaning på Facebook om att gå till jobbet i samma slags grå joggingbyxor som målvakten Gábor Király har på sig delades entusiastiskt. Efter trettio år av medelmåttighet, som kommentatorerna outtröttligt påminde tittarna om, spelade Ungern med och mot topplagen i Europa.

Vissa liberaler stördes en aning av detta sanslösa uppsving för ungersk stolthet, som visade att Viktor Orbáns vision om ungersk fotbollsära hade ett brett stöd bland landets unga. Men även dessa liberaler accepterade snart att den nationella stolthet som folk gav uttryck för hade föga gemensamt med Orbáns fiendebaserade nationalism. Ungrare är i desperat behov av något att fira och den pseudoära som nationalelvans framgångar en gång i tiden gav, och som betydde så mycket för det kommunistiska Ungern, har nu överförts till tjugoplussarna av de mellanliggande generationerna som inte haft så mycket att fira i sina liv.

Inte desto mindre har denna för all del oskyldiga nationalism försett regeringen med ett nytt verktyg i främjandet av deras egen, långt farligare nationalism och som samtidigt stärker hegemonin över det offentliga samtalet. Sändningsrättigheterna till fotbolls-EM 2016 gick i Ungern till en ny sportkanal, M4. Kanalen är en del av de nya djärva satsningar som den ungerska statstelevisionen har gjort under det senaste året för att få fler tittare. Man har länge haft problem med vikande tittarsiffror, men kunde tack vare den skattefinansierade sportkanalen få upp siffrorna rejält. Uppemot 60 procent av tittarna satt bänkade framför teven varje gång landslaget spelade – så många har inget tv-program i Ungerns historia någonsin samlat förut.

Under halvtidsvilan bröt M4 in med en minut långa nyhetssändningar och det räckte med en hastig blick på dem för att inse varför sändningsrättigheterna till EM, med en prislapp på hundratals miljoner euro, var så oerhört viktig för den ungerska regeringen. Små snuttar om aldrig förut skådade ekonomiska framgångar för landet annonserades tillsammans med utfästelser om hur det nya regeringsprogrammet ska komma folket tillgodo. Det var ren och skär propaganda, som hämtad från den socialistiska eran.

Men det mest störande är ändå att de nyhetsansvariga (eller snarare de i regeringen som håller i trådarna) anser det så viktigt att i tid och otid sända inslag om flyktingar och flyktingfrågor. I matchen mellan Frankrike och Italien var exempelvis huvudnyheten ett slagsmål mellan minderåriga i ett ungerskt flyktingläger. Att handgemäng mellan vanliga tonåringar, som inte leder till några svårare skador och som ebbar ut efter några minuter, innan polis hunnit till platsen, skulle uppmärksammas i statliga nyhetssändningar är knappast troligt. Såvida tonåringarna inte är flyktingar förstås. Det hör till historien att nyhetsinslaget saknade uppgift om att de som slogs var minderåriga. Att konflikten fick en fredlig lösning nämndes inte heller. Propagandavärdet låg i den rädsla som genererades.

Enligt inhemska opinionsmätningar har regeringspartiet Fidesz lyckats väl med sin skrämseltaktik. Ungrarna som rent allmänt måste sägas vara misstänksamma mot främlingar lät sig villigt mobiliseras. I samband med flyktingkrisen har Viktor Orbáns regering dragit igång en massiv propagandamaskin för att ge bilden av flyktingar som farliga och illvilliga främlingar som uteslutande kommer till Ungern av ekonomiska skäl och som därför inte ska betraktas som flyktingar utan som migranter (det ungerska uttryck som används här, ”megélhetési bevándorló”, är långt mer nedsättande än motsvarande uttryck på svenska och används här trots det faktum att hundratusentals ungrare migrerat till andra EU-länder på sin jakt efter mer lönsamma jobb). Migranterna sägs vidare utgöra ett hot mot den ungerska livsstilen, ha kriminella böjelser och öka risken för terrorism.

Regeringen kombinerar den här sortens skrämselpropaganda med EU-fientliga uttalanden, ofta men inte alltid med direkt anknytning till flyktingkrisen. På gigantiska reklamskyltar över hela landet görs reklam för regeringen i form av varningstexter som ”Mer respekt för ungrare!”, ”Folket har talat – vi måste försvara vårt land!” eller ”Låt oss skicka vårt budskap till EU!” för att ytterligare understryka de främlings- och EU-fientliga undertonerna i de statskontrollerade nyheterna. Ett datum för en folkomröstning om EU:s kvotflyktingsystem har satts till den 2 oktober. Den europeiska unionen framställs inte bara som ett hot mot ungersk suveränitet utan också som en oroskälla eller rent av ett kaos, mot vilket regeringen är beredd att försvara sitt folk. Ungern är en ö av ordning och stabilitet, sa Viktor Orbán till ungrarna i en av sina få tv-intervjuer, medan resten av Europa har förvandlats till en ”no-go zone”.

I ett försök att känna hur vinden blåser har en av de tyngsta ungerska ministrarna tillsammans med regeringens talesman uttryckt att deras personliga uppfattningar är att ett utträde ur EU är en rimlig lösning. Samtidigt har andra prominenta partikamrater inom Fidesz understrukit vikten av att kunna påverka EU inifrån och inte lämna unionen. Eftersom Orbán själv oftast förbigår frågan om ett eventuellt ”Ungxit” med tystnad, spekulerar proffstyckarna om huruvida detta dubbla budskap skulle vara ett sätt att dominera debatten i båda lägren och på så sätt hindra extremhögern från att tillskansa sig röster.

Att dagligen låta flyktingkrisen och EU:s framtid sätta nyhetsagendan kan dock tjäna ytterligare ett syfte. Under de senaste två åren har Orbán hamnat i konflikt med två viktiga ungerska oligarker som äger betydande delar av det ungerska medielandskapet. Först med att råka i onåd var Lajos Simicska, en av grundarna av Fidesz. Han har sin vänskap med Orbán att tacka för både de miljoner han samlat på hög och för sin roll som partiets finanssnille. När Fidesz efter valnederlaget 2002 insåg behovet av ett eget medieimperium var det Simicska som åtog sig uppdraget. På några få år etablerade han (eller tog över) en nyhetskanal, en av de stora dagstidningarna och dess nätutgåva, ett högerliberalt veckomagasin, en gratis tabloid, två kommersiella radiostationer samt stora delar av annonsutrymmet i det offentliga rummet.

Efter brytningen mellan Orbán och Simicska, som utspelade sig inför öppen ridå, dök nya rådgivare och betrodda upp. De tog itu med att bygga upp ett alternativt imperium genom att etablera eller överta andra tidningar och internetsajter och till slut även det näst viktigaste (om än förlusttyngda) kommersiella tv-bolaget TV2 samt den mest välbesökta nyhetssajten, origo.hu. Under tiden gjorde Simicskas mediekoncern, med i stort sett samma journalister som tidigare, en u-sväng i riktning mot en långt mer kritisk hållning till regeringens politik. Som följd av brytningen stod Simicskas imperium helt plötsligt utan reklamintäkter, vilket knappast torde förvåna någon.

I juni 2016 var det dags för nästa oligark, bankiren Zoltán Spéder, att hamna i onåd. Även om hans medieportfölj – som omfattar den mest prestigefyllda nyhetssajten Index.hu, viktiga finanstidningar och en radiostation för nyheter – alltid har varit obunden och med liberal lutning, är det svårt att förutse hur dess ägare kommer att reagera på intensiva påtryckningar från det ungerska skatteverket och andra regeringsinstanser.

Att få kontroll över tv och radio – och därmed även över schlagerfestivalen 2016 – blev det allt överskuggande målet under detta mediekrig. Inom den statliga televisionen som alltjämt utgör den äldre befolkningsdelens främsta nyhetskälla, ägde utrensningar rum för tredje gången sedan 2010 då Fidesz vann sin jordskredsseger. Journalister handplockades från Simicskas imperium medan alla som inte ansågs hundraprocentigt tillförlitliga fick gå. Den populära statliga musikradiokanalen har fått genomgå samma uppstädning och har nu, trots protester från eliten inom den ungerska musikindustrin, utformats till en kanal för populärmusik, kanske i hopp om att därmed vinna över lägre utbildade lyssnare från Simicskas kommersiella radio, Class FM.

Det är genom sina storskaliga propagandistiska ansträngningar jämte den mjuka censur som utövas genom ekonomisk kontroll över reklamintäkter och sändningsrättigheter som regeringen lyckats uppnå nära nog fullkomlig hegemoni över det offentliga samtalet. Direktcensur behövs sällan i en atmosfär av rädsla; liberala och vänstersinnade ungrare tillåts skriva och läsa sina nyheter på nätet, i de bloggar och kommentarer som flyter omkring som små mediala öar för de välutbildade inom en yngre, urban medelklass.

Dessa nyhetsbloggar når på sin höjd några hundra tusen läsare och man har inte sett någon anledning att tysta denna lilla kosmopolitiska elit. Tvärtom. Aktiva och mer aggressiva undersökande journalister avfärdas enkelt som Ungernfientliga, i sold hos George Soros och ute efter att underminera den ungerska nationalstaten, denna belägrade fästning. Skräckpropagandan i kombination med den splittrade och käbblande oppositionens glåmiga apparition tycks räcka mer än väl för att säkerställa regeringsideologins hegemoni.