301.

Det är otursnumret framför andra för journalister i Turkiet.

Enligt den 301:a paragrafen i den turkiska brottsbalken är ”förtal av turkiskhet” straffbart med fängelse från 6 månader upp till 2 år.

Eftersom både definitionen av ”turkiskhet” och vad som räknas som en förolämpning är fråga om subjektiv uppfattning, har många journalister blivit åtalade med hänvisning till paragraf 301. Många har blivit dömda och fängslade.

Exemplet som jag ska lyfta fram visar hur den vagt formulerade lagstiftningen tillsammans med en nationalistisk agenda kan få förödande konsekvenser.

2004 publicerade Hrant Dink, en armenisk journalist och en god vän till mig, ett reportage i tidningen Agos där han var chefredaktör.

I reportaget påstods det att Atatürks adoptivdotter, Sabiha Gökçen, var ett armeniskt barn som blivit föräldralöst 1915.

När nyheten nådde allmänheten gjorde ordföranden för generalstaben ett mycket skarpt uttalande: att öppna upp för offentlig debatt kring detta ämne ”skulle på inget sätt bidra till nationell enighet och samhällig fred”. Yttrandet fortsatte: ”Att publicera det här [reportaget] kan helt enkelt inte godtas som journalistik. Se över era redaktionella principer”.

Den som känner till Turkiets demokratiska historia vet mycket väl hur vanligt det är att tjänstemän inom militärväsendet ”tillrättavisar” journalister i fråga om deras yrkesutövning, och hur vanligt det är att journalister betraktar detta som en order.

Inte långt efter uttalandet gick ett tjugotal kolumnister till attack mot Hrant Dink. Istället för att försöka motbevisa påståendet, startades en smutskastningskampanj mot Dink som hade publicerat det.

En gammal artikel av Dink letades fram ur arkiven och presenterades för domstolen som ett bete.

I artikeln vände sig Dink till den armeniska diasporan med en uppmaning att sluta använda berättelsen om det ”giftiga turkiska blodet” och istället söka dialog mellan turkar och armenier.

Budskapet förvrängdes så till den grad att det blev raka motsatsen till vad som var avsikten med det. Det kom att få representera ”förolämpandet av turkiskhet” och ledde till en rasistisk kampanj och senare en brottsutredning. Slutligen togs det hela till domstol, där Dink dömdes till 6 månaders fängelse enligt 301:a paragrafen i brottsbalken – för att ha förtalat turkiskhet.

Turkiska nationalistiska organisationer lät meddela att ”Hrant Dink kommer att bli föremål för vår ilska och vårt hat”.

Det hatet räknades inte som en ”förolämpning av turkiskhet”.

Och som resultat av hatkampanjen som startades av staten och sedan drevs på av media, blev Hrant Dink skjuten i huvudet av en lejd mördare i vad som var ett överlagt mord. Han dog på en gata i Istanbul den 19 januari 2007.

Rättegången har pågått i 9 år.

När turkiska myndigheter kritiseras för det usla skick Turkiets pressfrihet befinner sig svarar de alldeles för ofta ”Pressen är fri att publicera vad den vill i vårt land”.

Det stämmer till viss del.

Vi är fria att skriva om vad som helst, så länge vi är beredda att betala priset.

Priset består av en lång lista av besvärligheter som sträcker sig från att bli åtalad och fängslad till att bli hotad och mördad.

Eftersom många journalister känner till detta redan i början av sin karriär, väljer de att inte skriva vad de vet utan att tiga om vad de ser.

Självcensuren har ersatt censuren i Turkiet.

De verkligt betydelsefulla reportagen om läget i landet återfinns i redaktionernas papperskorgar. Det som syns på löpsedlar och förstasidor i etablerade medier är enbart det som staten vill att folket ska känna till.

Staten orkestrerar en stor del av sin manipulation med hjälp av media: Man utmålar fiender, fabricerar fakta, skapar hat och lägger grunden för krig. Media axlar frivilligt den rollen.

Det beror inte enbart på att fri media har tilldelats rollen som husorgan i en odemokratisk politisk hierarki, utan också på det beroende som medieägarna har av staten som konsekvens av deras investeringar utanför media.

Det beroendet har förvandlat media från ”sanningens röst” till ”hans majestäts röst”.

Under tiden kvävs alternativa medier på olika sätt.

*

Tillbaka till ämnet nationalism.

Staten har ofta använt nationalism som en stor flagga de kan kasta över sanningen för att dölja sina egna ogärningar.

De som lyfter på flaggan för att blotta smutsen som har samlats under den blir anklagade för att ”skända flaggan”.

Flaggan hissas över olagligt uppförda byggnader, maffiamedlemmar anländer till rättssalen till stående ovationer av supportrar draperade i flaggan, seriemördare poserar framför flaggan på bild – det är alltsammans en förlängning av statens politik. I de flesta fall fungerar den.

Det är värt att minnas att lönnmördaren som sköt Hrant Dink fick sin bild tagen på polisstationen med en flagga i handen.

*

I de flesta fall kommer ”nationens intresse” i första hand och överskuggar ”allmänhetens intresse”. Detta sker i så hög grad att hänvisningar till ”nationens intresse” används för att legitimera lögner, förtryck och censur.

Jag dömdes förra året till 5 år och 10 månader i fängelse för ett reportage jag publicerade om de illegala vapentransporter till Syrien som den Turkiska underrättelsetjänsten (MIT) ägnat sig åt.

Var reportaget påhittat?

Nej.

Men staten ville hålla det hemligt.

Domen fastslog att jag hade “avslöjat en statshemlighet”. Så även om staten hade agerat olagligt var det meningen att vi skulle tiga, även om sanningen var ”i nationens intresse”.

Jag vill tillägga att jag på grund av reportaget blev personligen hotad av President Erdogan och att jag överlevde ett mordförsök efter att ha tillbringa tre månader fängelse

Sanningens pris är i vissa delar av världen orimligt högt.

*

Men det finns ändå en annan sida av myntet.

Det finns fortfarande journalister som är hängivna sanningen och som slåss för sin frihet.

Hur stor en flagga än är, kan den aldrig vara stor nog att kväva sanningen.

Tack vare teknologin i kommunikationsåldern vi lever i räcker inget förtryck och ingen censur till för att förhindra nyheter från att spridas. Sanningens röst kan inte tystas av nationalistiska lynchningar.

Tillåt mig att sammanfatta denna artikel med en episod från min käre vän Hrant Dinks begravning.

Som en reaktion mot alla attacker på den armeniska identiteten i media, svarade tiotusentals turkar med att ropa ”vi är alla armenier”.

Och när Dinks fru Rakels höll sitt tal på begravningen menade hon att istället för att lägga skulden på mannen som mördade hennes make, borde vi ”ifrågasätta mörkret som förvandlar ett barn till en mördare”.

Skyddad av våra samveten kommer sanningen att fortsätta sin historiska marsch, även om den går genom blod.