Så levde vi, som tennisbollar, mellan bala och barn, mellan ana och mamma, ata och pappa, mellan baci och syster, qardaş och bror, mellan ev och hemma, mellan dil och språk, mellan men och jag, mellan Rusya och Azerbaycan, mellan det normativa och det oundvikliga. När vi gick hemifrån kom vi ut i en värld där det stod en slaktare bredvid portuppgången och högg av tungan på våra mödrar och fäder, på våra farföräldrar och morföräldrar. Deras tungor låg staplade på varandra likt varma pajer, de blandade sig med varandra och bildade en de förtrycktas kör. Tungorna ropade ut ord som inte hunnit kallna. Och då högg slaktaren missnöjt av dem på mitten. Och sedan en gång till. Och en gång till. Och igen.

Vi förstod snabbt att vi gjorde klokt i att lära oss slaktarens språk – att låta en ny tunga växa fram, så att världen inte skulle vara som hett tenn mellan fingrarna, utan pånyttfödas som det varma vita dunet mot ansiktet under en försommarpromenad. De privilegierades värld, där det finns bra arbete och högre utbildning, tålde inte våra språk, de var överflödiga. Och jag lärde mig det, jag lärde mig slaktarens språk med en iver och flit som inte liknade något annat. När jag gick ut grundskolan valde jag fakultet med en gång: den fi-lo-lo-gi-ska, av kärlek till orden, och jag tog examen med högsta betyg. Men varje gång jag kom till något nytt ställe, ett sjukhus till exempel, fick jag höra: talar ni ryska? var kommer ni ifrån? hur länge har ni varit i Ryssland? Och så den där speciella blicken, som man tittar på främlingar med: en blandning av förakt och överlägsenhet, av högdragenhet och dold fiendskap. Till och med när vi hade lärt oss slaktarens språk förblev vi främmande, vi förblev fiender, ovänner, antagonister, andra rangens människor. I ordboken var vi alla försedda med en och samma anmärkning – ”svordom”. Vi blygdes över våra hemspråk, över våra mödrar i utslitna morgonrockar, över våra fäder med sina sorgsna ögon, och nu skäms vi över vår skam. På vår hemjord kommer vi för alltid att vara qərib – yabancı,^[1] vi döljer under vår hud vår rodnande brytning, förlustens vinröda sår, hemlöshetens svarta märke. Nu är det vi själva som låter sorgsna ögon växa fram, och med dem kommer vi att leva hela våra liv. Vi reser alla på ett och samma expresståg, som inte känner till sin slutdestination, vi ser ut genom fönstret, där vårt eget barndomsliv rusar förbi. Och vi får lust att säga vänta lite, gör annorlunda. Att säga hugg inte av dig handen, hugg inte av dig benen, hugg inte av dig ansiktet.

När hände detta?

När skar du av dig din egen tunga?

Varför skar du av dig din egen tunga?

Första gången i tonåren: vi reser på besök till släkten från vårt ”ryssmoskva”, pappas bror och syster kände bara till en enda stad i Ryssland, nämligen Moskva, och därför antog de att hela Ryssland bara var ett enda stort Moskva. Några andra städer kände de inte till, och de vägrade lägga det egendomliga ordet je-ka-te-rin-burg på minnet. Jag säger något på azeri, mamma och pappa skrattar åt min brytning, och jag bestämmer mig för att jag aldrig nånsin tänker prata azeri igen. Istället tar jag med mig böcker och läser. Böckerna är nästan alltid på ryska. Och jag börjar älska detta språk, eftersom det ger mig litteraturen. Det ger mig Virginia Wolf, Marina Tsvetajeva, Ursula Le Guin, Ngozi Adichie, Warsan Shire, Athena Farrokhzad – och när de talar träffar deras ord mig med igenkännelsens pil. Deras finklädda ryska ord. Jag läser Tsvetajevas brev i ett drag, som när man tömmer ett glas vodka, och lade för alltid på minnet en fras som hon skrev till Anna Teskovaja den 25 februari 1931:

Här är jag överflödig. Och där är jag omöjlig.

Det är ingen slump att jag lägger den på minnet – jag har fortfarande en bit kvar till den stund, då min kropp kommer att förstå den. I sinom tid kommer jag att mogna in i förståelsen av den, på samma sätt som man mognar till Dostojevskij eller Tjechov. Ryskan blir det språk som förmedlar skrivandet till mig, möjligheten att skriva ord, väva en väv av stavelser, ord och uttryck, där det vanliga blir personligt, det personliga gemensamt, och det gemensamma – evigt.

När hände detta?

När förstod du att ditt språk är din förlust?

Jag växte, för varje år fick jag köpa nya jeans, klänningar, kjolar, tröjor, t-shirts, men för mig fanns det bara en one-size – ”svartskalle”. Jag har gått ut skolan med nästan högsta betyg och jag är en svartskalle. Jag har gått ut universitetet med rött diplom och jag är en svartskalle. Jag har tagit en magisterexamen med högsta betyg och jag är en svartskalle. Jag har doktorerat och jag är en svartskalle. Jag har lagt fram en licentiatavhandling om Marina Tsvetajevas verk och jag är en svartskalle. Jag har hamnat på listan över universitetets hundra bästa avgångsstudenter och jag är en svartskalle. Jag undervisar vid universitetet och jag är en svartskalle. Jag har lämnat Ryssland och nu är jag en yabancı med rött pass.^[2] Och nu vill jag så outhärdligt gärna återvända till ett hemland där jag inte är någon rus bala,^[3] där kvinnor i sjalar och långa kjolar lagar qutab^[4] med sina egna händer, där mattorna är narrativ, där det doftar av havsvatten, där jag äter frukost tillsammans med mina föräldrar på en restaurang som de älskar. Det doftar grillat kött, jag doppar det varma tunnbrödet i suzma^[5] och lägger vit salt ost och grön lök ovanpå, och sedan åker vi till havet, och pappa skär upp den röda kroppen hos en vattenmelon från Baku. Vi ska äta och se på vattnet: vi kommer inte att behöva något språk alls, kärleken kommer att vara vårt språk. Och jag kommer att förstå att jag kommer att vilja ge min mormors språk och min farfars språk vidare till mina barn. Det är bara det att här är jag omöjlig.

Av mitt fadershus är bara stenarna i grunden kvar, av mitt språk återstår bara spillrorna av hemord, av böner som har lagt sig likt damm eller så som små klapperstenar lägger sig på botten av en flod: salam, necesen, ana, xala, bibi, dolma, dayi, ehtiyyatli ol, bala, get yemək ye, ne oldu, canim, Allah’a Emanet Ol.^[6] Inuti mig har mat och mina nära och kära konserverats, som när man får en sticka under huden, det är oundvikligt för vilken förlust som helst. Förälderns hemlöshet har gått i arv, och nu letar jag efter någonstans att bo i det svaga hoppet att hitta ett hem. Likt min far, som en gång i tiden flyttade till Ryssland, likt min mor, som en gång i tiden flyttade till Ryssland. Jag går in i en affär för att köpa någon billig mat – bara någonting för att överleva, och jag är avundsjuk på varenda liten unge i den. De kan sina modersmål, deras språk är deras mor, deras moderland, deras moderliv.^[7] Mitt språk är ett studentboende med delat kök och gemensam toalett. De har riktiga hem, som tillhör dem inte bara juridiskt, utan med blodets rätt. Jag har tillfälliga krypin, rum, löstagbara lägenheter. Min hemlöshet, min utanförspråklighet är eviga, som livets ofrånkomlighet och dödens oundviklighet. Jag står som den lilla flickan med svavelstickorna i H C Andersens saga mellan två hus, om jag vänder mig till vänster har jag de ryska orden, om jag vänder mig till höger har jag min mors språk och min fars språk. I det ena huset pågår ett evigt julfirande: brinnande stearinljus, röster oc.h ljud hörs högt och tydligt, de har volym och färg, de är rymliga och alla möjliga intonationsnyanser, de är hemtrevligt belysta, uppklädda, vackra, komplicerade. Här kan man uttrycka vilken tanke som helst, hur svår den än är till sin inre byggnad. Det doftar en blandning av rökelse, fiskpaj och barrträd.

I det andra firar man nouruz, här står festbordet dukat med səməni^[8] och baklava, röda band runt faten. Munnarna rör sig, människorna pratar, de ställer beslutsamt ner armudu-glasen^[9] på de små faten och suger behagfullt på en bit socker som de sedan sköljer ner med bjärt bärnstensfärgat te. Men jag kan bara höra en bråkdel, det mesta är täckt av stumhet, frånvaron av ljud, det är svartvitt, platt, trångt. Här går det att uttrycka hunger, törst, hälsningar och avsked men att uttrycka någonting komplicerat går inte. Det doftar baklava, av plov som nästan är klar, av saffran, och händerna vittnar fortfarande om att det finns spiskummin i hemmet. Det är bara det att här är jag överflödig, och där är jag omöjlig.

Jag går ut för första gången på en vecka, jag tänker köpa en glass, som när jag var liten, och sätta mig på en bänk och äta den. Jag går försjunken i mitt tills kassörskan rycker bort mig från mina tankars vindlande: nakit kart? Nakit.^[10] Inuti mig småskrattar ryskan och tänker ut olika absurda samband mellan kontanter och nakidka, ”slängkappa”. Till sist kommer jag fram till bänken bredvid det knäckta trädet, där jag öppnar glassen med barnslig glupskhet. I denna avkrok av matätande finns det ingen tid, ingen sorg – i den finns inget språk, äter gör alla, ätit har de alltid gjort och att äta kommer de alltid att göra. Hur många finns det inte som i denna stund sitter precis som jag och äter en glass och föreställer sig att han eller hon inte alls är en främling och att de snart ska gå hem och äta kvällsmat tillsammans med familjen, klappa sina katter och hundar, öppna en flaska omsorgsfullt undanlagt vin. Kanske är maten det enda språk som är i stånd att inkludera. Jag äter långsamt, utan brådska, jag är trött. Förbi mig går barn och före detta barn, kvinnorna diskuterar vad de ska laga idag, tiden sträcker ut sig likt en istanbulkatt på en motorhuv. Måsarna skrattar åt det underliga språket hos människorna som inte klätt sig efter vädret, minareterna begråter deras efterlämnade hem och tillhörigheter: deras egenkärt inhandlade mattor, ljus, ljusstakar, vinglas, bibliotek, gardiner, statyetter, tavlor, deras framtidshopp, raketen de avfyrade på nyårsnatten. Den har kommit nu, tiden att begråta, att tvaga rent, att tvätta bort, att skrubba loss, tiden vi-blev-kvar-där: där nycklarna hem finns.^[11] Att begråta, att gråta, en gråt, en bödel som höjer yxan för att slå sönder hemmet-där-vi-kunde-ha-bott till flisor-av-tillfälliga-rum-och-främmande-lägenheter, tills d faller bort från du och bara det nattliga kvidandets u blir kvar.^[12] En kvinna frågar mig hur hon ska gå för att komma till Gülsuyu och jag hämtar fram mitt enda par turkiska fraser ur medvetandets förrådskammare, och inser oväntat att Gülsuyu betyder ”blomstervatten”.

Beskriv ditt blomstervatten.

Mitt ryska blomstervatten bestod av en fint knypplad spets av poetiska röster, sammansydda av prosans stadiga stygn, på såren på knän och armbågar lade jag sällsamma ord som jag trätt upp likt pärlorna på ett halsband, ord av ömhet och älskandes ord, ord som uttalats till nära och kära, av lärarnas ord, när de skänkte verklig kunskap, av rader som på en och samma gång visste allt och intet:

как подкову, кует за указом указ — кому в пах, кому в лоб, кому в бровь, кому в глаз – выхожу один я на дорогу – сквозь туман кремнистый путь блестит – уже безумие крылом – души накрыло половину, – и поит огненным вином, – и манит в черную долину – выбегу, – тело в улицу брошу я – в Бедламе нелюдей – отказываюсь – жить – с волками площадей –^[13]

I detta vatten fanns allt: från ankor till näckrosor, där simmade fiskar, från och till sökte i det handflator svalka efter de förbipasserandes sol, i detta vatten boddes det, levdes det och tittades det. Detta vatten kändes som en damm, men det var en ocean, som rymde nästan allt och var mycket djup. Allt lade sig till ro på dess botten, allt bar frukt, gav insikt, löstes upp, ingenting gick spårlöst förbi, allt fortsatte. Ett skafferi till ocean, en vintersval till ocean, en källare, en vind till ocean, ett vindöga till ocean, ett öga.

Mənim Azərbaycan gül suyum sevgidən, anamın sözündən, atamın göstərişindən, qohumlarımın zarafatlarından və isti Bakı axşamlarından ibarət idi: ata^[14]a qulaq as, yolun açıq olsun, Allah səni qorusun, hər şey Allahın iznidir, qurban olum, bala.^[15]

Mitt azerbajdzjanska blomstervatten kändes som en damm, men det var inte större än det lilla akvariet vi hade där hemma och krävde samma arbete, samma ansträngningar. Det rymde inte allt, bara de älskandes ord, begränsade till hemmet. Ett fotoalbum till akvarium, en skokartong till akvarium, full av olika papper, ett akvarium som en sparbössa i form av något djur, ett vakuum till akvarium.

Jag har inte längre någonstans att förvara mitt ryska blomstervatten, mitt azeriska vatten, i språket går det inte längre – det är inte säkert: där kommer folk och går, där rumsteras det om, och ibland genomförs husrannsakan. Bara inuti skrevan mellan de enas värld och de andras värld, där, i tomheten, som till värmen minner om moderlivets, men till fakturen om allsköns tegelruiner. Där, där orden läker, ordet smeker, orden älskar, orden håller om, orden väcker lust, orden ingenting betyder, inte älskar någon, inte smeker någon, berövar en all ens kraft, ger en elektriska stötar, slår en med batong, där orden siktar mot en, avrättar, där orden dör, mellan obehövd och omöjlig, mellan jag talar (inte) ryska, mən azərbaycanca danışı(mi)^[16]am, ben Türkçe konuş(m)uy^[17]rum, I (don’t) speak English.