Så fort jag funderar på riskerna med att tala uiguriska ser jag honom framför mig, min första cellkamrat i Kashgar, han hette Emetqari. Den dagen låtsades Emetqari inte om att jag hälsade på honom. Han besvarade min hälsning med en tom, ilsken blick. Jag blev förvånad när jag fick höra av officerarna som hade fört mig dit att Emetqari var politisk fånge. Så som jag ser det är politiska fångar mer uiguriska än andra, de vill alltid framhäva sin uiguriskhet, och de borde besvara en hälsningsfras från en uigurisk medbroder.

Eftersom uigurer inte kan ägna sig åt den här typen av socialt utbyte under den kinesiska regimens skugga har vi delats upp i två grupper: de som oförskräckt hälsar på varandra och de som inte gör det. En uigur som inte var modig nog att besvara min hälsning på vårt eget modersmål kunde helt enkelt inte vara politisk fånge. När fångvaktaren hade låst in mig i cellen stod Emetqari kvar vid celldörren en lång stund innan han satte sig ner med hängande huvud.

Jag ångrade att jag hade oroat mig så mycket för följderna och för alla människor som antagligen skulle bli gripna efter min flykt att jag faktiskt inte tog till flykten. Jag kunde ha flytt, för jag visste att jag skulle bli gripen för två veckor sedan. När en dokumentär om mig inte fick sändas i Kashgars teve var det någon som viskade i mitt öra vad skälet var. Kashgars statliga säkerhetstjänst hade utfärdat en order som förbjöd alla tidningar och nyhetsbyråer att besöka mig för att göra intervjuer och att sprida information om mig. Efter en vecka hade en av mina vänner, som jag hade samarbetat med kring öppnandet av en uigurisk modersmålsskola, bestämt sig för att avstå från att öppna en förskola. Han hade förklarat för mig att jag skulle bli gripen. Då funderade jag ett tag på att fly, men vännen som gav mig den här informationen skulle ha blivit gripen. Funktionären som hade berättat det här för mig skulle ha blivit anhållen, mina vänner och alla mina släktingar skulle ha fallit offer för regimens oavbrutna förföljelse.

Jag ångrade inte bara att jag inte flydde från mitt hemland, utan jag ångrade också att jag återvände dit från USA. Jag utsattes för fruktansvärda övergrepp som inte ens finns omnämnda i de böcker som beskriver hur uiguriska intellektuella hade behandlats i kinesiska fängelser från 1949. Deras ansiktsuttryck avslöjade deras grymhet, draktatueringarna på deras bröst och armar var ett ännu tydligare tecken på deras brutalitet, de sa åt mig att klä av mig, och så förvandlades jag till underhållning som de roade sig med som med en apa på cirkus. Aporna omkring mig red på mig i tur och ordning. När jag blev gripen hade jag föreställt mig utdragna naglar, elstötar, att bli upphängd och slagen, men jag hade aldrig föreställt mig att de skulle komma på det sättet att förnedra mig. I det ögonblicket insåg jag – och fantiserade om – hur skönt det hade varit att bara bli dödad av en kula, en kniv eller … att helt enkelt hänga mig.

Min professor på universitetet i Kansas hade gett mig ett stipendium som räckte i 38 månader, så att jag skulle kunna arbeta på min doktorsavhandling i USA och ge min dotter och hustru ett tryggt och lyckligt liv. När jag berättade för min vän Anwar att jag ville återvända och öppna en uigurisk språkskola för att slå vakt om och bevara det uiguriska språket opponerade han sig omedelbart. Enligt honom skulle en person som jag, som i mina texter oförskräckt har jämfört det demokratiska systemet i USA med den kinesiska totalitära regimen och avslöjat hur diktaturen lägger sig som en svart skugga i människors själar och äter upp den bit för bit och hur den kommunistiska ideologin får en kultur att ruttna bort, aldrig kunna komma längre än till flygplatsen utan ögonblickligen kastas i fängelse. Han försökte övertala mig att stanna kvar, och när det bara var en vecka kvar tills jag skulle återvända, ringde han mig varje dag. En dag sa han: ”Jag skämtar inte när jag säger att jag inte tänker låta dig åka. Om du fortsätter att envisas med att du ska göra det kommer jag att binda dig och sätta dig i min källare tills du ger vika och bestämmer dig för att stanna här. Om jag låter dig sitta där tillräckligt länge kommer ditt visum att gå ut, och då kommer du inte att kunna åka.”

Den sista varningen eller möjligheten att fly dök upp den 15 augusti 2013. Efter att ha försökt ringa mig trettio gånger utan att nå mig, försökte en ung uigurisk pojke få tag på mig via min fru. Vi träffades, han förklarade för mig att jag skulle bli gripen inom några få dagar och att jag var tvungen att sätta mig i säkerhet. Han rådde mig att gå igenom filerna på min dator, min telefon och mina USB-minnen. Killen hade dykt upp ur tomma intet, och han försvann som om han aldrig hade existerat. Trots hans varningar, och flera andra tidigare, flydde jag inte. Jag hade hört att folk lämnade landet via Vietnam. Det var vanligt förekommande med propaganda som var speciellt riktad till uiguriska ungdomar, där man vädjade till dem och övertalade dem att lämna sitt hemland och emigrera, hade jag fått veta. En av mina vänner hade redan flytt till Turkiet via Malaysia. Men jag kunde inte fatta samma beslut. Det var jag som skrev kritiska artiklar om den där utvandringskampanjen, som i mina tal försökte övertala människor att inte lämna landet, som sa till dem att uigurerna skulle utplånas om de lämnade landet i stora skaror. Hur kan man bevara en kultur på utsidan, i ett främmande land som har sin egen specifika kultur och sitt eget språk? När en utlänning slår sig ner i ett främmande land förväntas den ena parten, i det här fallet utlänningen, bli integrerad och anpassa sig så mycket som möjligt till den nya kulturen. Det vill säga byta ut sin egen kultur och sitt eget språk. Den här tendensen påverkar inte den första generationen särskilt mycket, men den andra generationen kommer att uppleva denna påverkan mer intensivt, och det är diskutabelt om den första generationens kultur överlever till den andra generationen. Ställd inför dessa fakta talade jag ständigt med folk och försökte hindra dem att lämna vårt hemland – den enda platsen där den uiguriska kulturen kan blomstra. Redan genom att hålla den här sortens tal kände jag att jag var förhindrad att fly. I mina artiklar hade jag lovat mina läsare att jag skulle stanna hos mina anhängare även om jag blev hotad med döden, och således fanns det inga ursäkter att dra fram.

Även om jag så modigt eller kanske dumdristigt bestämde mig för att stanna här hos mina uigurer kunde jag inte sova på flera nätter, och jag undrade när det skulle knacka på min dörr. Jag funderade på att själv inställa mig hos dem för att föregripa att de störde min fru, som sov med vår lilla femmånaders flicka Uyghuriye i famnen, och för att förhindra att min sexåriga dotter Mesude blev fientligt inställd till män i polisuniform. Jag oroade mig för att min mamma, som har hjärtproblem, skulle kollapsa om de grep mig medan hon såg på. Därför undvek jag att hälsa på henne. Jag ägnade dagarna åt att arbeta med grundandet av den uiguriska modersmålsskolan vid en lummig, poppelkantad gata i en förort till Kashgar, och på så sätt kunde jag åtminstone undgå att oroa mig på dagtid. Jag sa inte heller något till någon, inte ens till min bror som hade gått i pension efter att ha arbetat som polis i trettio år.

Precis som väntat var dagen inne. Den 19 augusti klockan halv tre på eftermiddagen tvärbromsade en svart bil så att ett dammoln steg upp från marken, och tillkännagav därmed indirekt att det nu var min tur att sitta inne, som alla andra uigurer. Av de höga rösterna och de grova orden från männen i den svarta, smutsiga bilen förstod jag att de hade kommit för att hämta mig. Runt omkring mig höll folk på att hjälpa mig, min storebror och mina vänner med att inreda modersmålsskolan. För att förhindra en sammanstötning mellan mina nära och kära och poliserna gick jag ut till bilen och satte mig i stället för att vänta på att de skulle komma och släpa ut mig. När bilmotorn startades skyndade sig två män som satt på ömse sidor om mig att sätta handfängsel på mig bakom min rygg och att täcka mitt huvud med en svart huva.

Jag undersökte cellen en liten stund. Den var mättad med en stark lukt av fukt och exkrementer. Det fanns en upphöjd sits som hade en viss likhet med en pistol; ”pistolens” avtryckare var försedd med en kran och ett rör; under röret syntes ett hål. Detta hål, som var källan till stanken, måste vara vad de kallar en toalett. Emetqari tittade plötsligt på mig och sa: ”Broder, det du gjorde var fel, du kan inte komma in här och hälsa på mig på vårt modersmål. I stället använder vi det kinesiska ordet baogao, som bokstavligen betyder ’rapportera’ … Om officeren som kom hit med dig inte hade varit uigur hade du varit i verklig knipa och fått stryk i det där trånga hörnet. Hur många personer slog dig vid huvudporten?”

Jag hoppades att han inte skulle fråga mig det eller att jag åtminstone skulle kunna undvika den frågan. Jag ville inte att någon skulle få veta något om förnedringen jag just hade upplevt där. Jag kände hur de undertryckta känslorna av förnedring smög sig upp och täppte till min strupe, så att jag inte kunde andas. Jag skulle ha uthärdat alla slag och alla fötter som trampade på mig om de bara inte hade kränkt och förnedrat mig. Även om det här var första gången jag var i ett kinesiskt fängelse hade jag hört talas om straffen och tortyren som väntade alla uigurer som öppet motsatte sig slaveriet. Ändå var jag omedveten om och hade aldrig kunnat föreställa mig att den här sortens övergrepp och kränkningar väntade oss.

Den tjocknästa ondskefulla ”mannen” befallde mig att klä av mig helt naken, och när jag hade gjort det tvingade han mig att ställa mig på alla fyra som en åsna och daskade mig på rumpan. Ilskan över att inte kunna ge igen fick mig att bita mig i läpparna tills de blödde. Hur mycket jag än hade försökt föreställa mig hur kinesiska officerare behandlar uiguriska fångar hade jag aldrig trott att det skulle vara så här. Efter flera slag grep jag tag om min rumpa, och jag hörde hur de skrattade högt. Jag darrade av ilska och förödmjukelse. Deras nedlåtande hånflin och tonfall var det enda jag såg. De använde det mest grova och stötande språk, och tvingade mig att hoppa upp och böja mig ner upprepade gånger. I uigurernas ögon var jag lärare, en pedagog och intellektuell som inte önskade något annat än att slå vakt om och bevara det uiguriska språket och den uiguriska kulturen, men i deras ögon var jag en tidsinställd bomb som kunde explodera när som helst. Jag förstod alltså att det var mer än nog att vara uigur, att ha den identiteten och att leva med den, för att de skulle peka finger.

De undersökte mig gång på gång som om jag hade gömt något i skrevet. Till slut, när alla ”undersökningar” var klara, kastade de åt mig en grå fängelseuniform. Jag skyndade mig omedelbart att täcka mina könsdelar och tackade och prisade gud.

Det här var den otäcka sanningen som jag inte ville att Emetqari eller någon annan skulle få reda på, och det hade varit omöjligt att hejda tårarna. Jag frågade hur länge han hade varit där. Han sa att han hade varit där i sju månader. Jag blev helt förbluffad, och jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara att sitta här i sju månader, en tid som jag såg som oändligt lång. Precis när han skulle börja på sin andra mening kom det ett meddelande på kinesiska ur högtalaren: ”Håll käften, eller ska jag komma och skita i munnen på er och få tyst på er.” Efter ett tag släcktes ljuset, och stanken som kom från hörnet de kallar toalett blev värre. Emetqari och jag viskade och hade ett förtroligt samtal hela natten.

Emetqaris hus låg inte långt från modersmålsförskolan som jag ville öppna. Det verkar som om hans brott var att han hade undervisat sina barn hemma. Han hade nyligen gift sig och hade ett nyfött barn. Jag förklarade för honom att anledningen till att jag satt fängslad var att jag tänkte öppna en uigurisk förskola. Han hade inte hört om det förut och förstod inte hur allvarligt det var, så han sa: ”Du kommer snart ut härifrån.” När han hade hört att jag skulle föras till Ürümqi nästa morgon blev han mer säker på sin sak och sa: ”Du kommer att bli släppt!” Jag var trots allt inte klädd i den särskilda gula uniform som alla politiska fångar är tvungna att ha på sig. Trots att de inte klassificerade mig som politisk fånge, förklarade jag för honom, var det de statliga säkerhetsstyrkorna i Kashgar och Ürümqi som grep mig. Nästa morgon bad vi våra morgonböner i hemlighet, och sedan bad Emetqari några andra böner, då han bad Gud befria oss från dessa förfärliga kval.

När jag hade blivit släppt från fängelset i Ürümqi funderade jag på min första cellkamrat, Emetqari. Han hade berättat för mig att hans hustru och barn bodde hos hans mamma, som var över sjuttio. Eftersom han var säker på att jag skulle bli släppt ur fängelset ville han att jag skulle förmedla några meddelanden till hans fru. Han påstod att om en straffånges hustru begär skilsmässa så tillåts ett möte mellan parterna, och Emetqari hoppades att han skulle få träffa sin fru och sitt barn med den förevändningen. I alla fängelser som jag har varit i har det funnits en whiteboard där fångarnas rättigheter har stått skrivna på både kinesiska och uiguriska. Varje dag var fångarna tvungna att memorera dem och följa dem. En av de rättigheter som klart och tydligt stod skrivna var rätten att träffa sin familj och sina släktingar, men jag såg aldrig att den rätten uppfylldes. Jag blev inte släppt, som Emetqari hoppades. Han kanske inte fick träffa sin fru, och han kanske till och med blev landsförvisad. Men jag hade alltid i åtanke att jag skulle hälsa på hans mamma och fru och förmedla hans meddelande till dem.

Jag hittade Emetqaris by. Alla, både unga och gamla, hade kallats till ett möte på innergården. På väg till grinden in till innergården blev jag stoppad av en beväpnad man. Han frågade vad jag höll på med och bad om min legitimation. Det var farligt för mig att ge honom min legitimation eller att berätta för honom att jag var här på Emetqaris önskemål. Om jag gav honom min legitimation skulle han skanna in den med apparaten han bar i handen, som skulle avslöja att jag har suttit i fängelse, och jag skulle bli fängslad igen. När jag hade blivit släppt ur fängelset hade jag en liknande upplevelse. Den gången visade jag min legitimation och blev genast fängslad, och jag genomled mängder av kval. Jag var tvungen att säga till polisen framför mig att jag var utsedd till kader för grannbyn. Han sa till mig att jag måste visa min legitimation vem jag än är. Så då ställde jag mig framför grinden som om jag väntade på någon.

På innergården framfördes en kollektiv föreställning som kallades ”äppeldansen” och som var en populär kinesisk gatudans i moderna kuststäder, och sedan började solonumren. Av en uigurisk lakej som bara hade en käpp i handen fick jag veta att soloartisterna kom från betydelsefulla familjer där det var tradition att sätta sig upp mot den kinesiska regeringen. Jag frågade om Emetqaris familj var en av dessa. Den solbrände lakejen mönstrade mig från topp till tå, pekade på en dam på scenen och sa: ”Han är son till den kvinnan.” På scenen stod en mor som såg ut att vara minst sjuttio. Hon hade ett tjockt lager smink i ansiktet, en konstgjord blomma bakom örat och var klädd i en dräkt som var opassande för hennes ålder och etnicitet. Mammans ansikte var rynkigt, och hon kunde inte sjunga. Hon darrade och sa, med en mikrofon i handen: ”Jag skulle vilja sjunga en sång som heter ’azat zaman’ (en fri tid) för alla.” Förutom kadrerna och några personer i publiken var det ingen som applåderade. Hon var rädd, och hennes oro tog sig väldigt tydligt uttryck i hennes minspel. Hon mumlade och försökte höja rösten, men kunde inte. Sedan verkade hon vara redo att uppträda och öppnade munnen för att sjunga, men plötsligt började hon örfila sig själv och skrek: ”Kan jag inte få dö, kan jag inte få dö och befria mig från den här förnedringen, låt mig dö, jag beklagar att jag föddes till människa, jag beklagar att jag fick ett barn som Emetqari.” Hon snyftade. Mina ögon fylldes med tårar. Än en gång bet jag mig i läppen och tittade på den beväpnade soldaten som gick omkring. Om jag försökte få tag i hans vapen visste jag att jag skulle bli skjuten. Det är det enda steg jag ännu inte har vågat ta.