För många år sedan var jag fast besluten att jag aldrig skulle skriva om kriget som ägde rum i Bosnien under min barndom. Jag ansåg att ämnet var passé och tänkte att det inte hade något med mig att göra. Poesin skrattade åt min hybris. Finns det någon bland oss som, vid ett visst ögonblick, kan känna till den exakta topografin över våra inre landskap, deras avlägsna horisonter och skiftande klimat? Den första dikten, ”Min pappas hud ser ut som månens yta”, dök upp på en okänd plats inom mig och fick mig att möta det som fanns där – spöken och monster i de kuvades mörka dalar. Om denna dikt fångade rörelsen i det omedvetna skrevs den andra, ”Efter bombningen”, i fullkomlig klarhet medan jag, tillsammans med resten av världen, bevittnade förstörelsen av Gaza. Jag tillhandahåller båda dikterna som små solidaritetshandlingar med det palestinska folket och deras kamp. Jag gör det med ödmjukhet, men inte utan bävan, fullt medveten om exakt hur otillräckliga dikter är i denna stund, och hur mycket mer som krävs av oss. Här vill jag upprepa något jag redan har tagit upp i privata konversationer: vi borde alla sträva efter att uppträda, i tankar likväl som i handlingar, på ett sätt så att vi en dag kan se en palestinier i ögonen utan att förgås av skam. Nu och för alltid – ett fritt Palestina!