War in You and in Me

War in you and in me. Civil war.
All-encompassing.
I’m tired. Read me a story,
take the stockings off your right and left feet
and lie down on the sofa with me,
quiet and virginal
without a hint of gender,
in the nameless living room. While the Russians
stick each other with knives.
While soldiers are stomp on women’s breasts
in prisons and cellars.
Tanks move slowly, tanks move in columns.
Let’s be husband and wife,
with no need for words,
take my voice like a violin
and put it in its leather case.

“Good morning, Führer! – we are your people!
Shove our faces into the asphalt,
pierce our backs with the Kremlin’s stars,
we’ve been declared
the new

class

of degenerates.”

Fascism and Russia – a long story.

Hold me so tight I can’t breathe – don’t let me go anywhere,
not even to my mother, to say nothing of anywhere else.
Just stroke my hair.

Översättning av Andrew Wachtel

Dikten som står som motto för den här texten skrevs långt innan ledarna för min stat hade börjat tala om ”ett nytt kallt krig”. Jag försökte inte förutsäga något. Min dikt var ett utbrott, en enstaka protest, den uttryckte min personliga oenighet med den regim som då formades och stärktes.

På nyårsnatten 1999, då landet under festliga former på en timme förlorade den frihet som den hade fått av Michail Gorbatjov (för vilket han förbannades av sitt eget folk) kunde jag ännu inte föreställa mig katastrofens omfattning. Det som sedan hände och som i dag pågår i Ryssland påminner mig däremot om Pieter Breughels berömda målning De Blinda. En grupp människor som på ganska kort tid har förvandlats till en ansiktslös massa, till en hop, vandrar mot ett gapande hål. Istället för mitt eget modersmål hör jag ett djuriskt morrande.

Men kanske skedde det inte så plötsligt? Fanns inte livegenskapen där hela tiden, i det kollektiva medvetandet? Och måhända är det just denna förnekelse av varje livsyttring som utgör den ”ryska nationella idén”? ”Förbjuda”. ”Förstöra”. ”Förinta”.

Mina samtida har förvandlats från simpla livegna till att bli en människoätande art utan varje moral. De har förvandlats till hedningar och barbarer som tillber ondskan som enda gud.

Det väldiga geografiska område som smeksamt betecknar sig självt som Fosterlandet för ett krig. Såväl utom som inom det egna landets gränser. Det nöjer sig inte med att annektera och bomba främmande territorier, nej, det bekämpar också sina egna medborgare och undertrycker varje uttryck för oliktänkande. Det går så långt som till fysisk förintelse. Den som inte är överens med detta tingens tillstånd blir omedelbart en gisslan. Det finns inget val: antingen försjunker man i inre isolering och blir så småningom galen, eller också lämnar man landet.

De flesta av dem som utvandrat nu under den senaste vågen av exil älskar Ryssland uppriktigt och de identifierar inte landet med staten. Men detta är enligt min åsikt ett stort misstag, för staten är som jag ser det ingenting annat än en avspegling av ett mångmiljonhövdat Jag. Den repressiva maskinen saknar som bekant en själ. Urskillningslöst krossar den och invalidiserar människoöden. Under dess kniv hamnar de mot regimen allra mest hängivna och lojala, de som tror att man kan som tror att man kan köpa sig fri från olyckan. Att man kan vända sig bort från den. Att man kan sluta ögonen.

Vara likgiltig. Men det blir ju en seger för mörkret.

Den vördade fader Isak Syriern jämförde syndaren med en hund ”som slickar på en sågklinga och inte märker att den skadar sig, utan berusas av det egna blodets smak.” Så ser vårt land ut i dag.

Jag är en människa utan förflutet. När jag blickar bakåt ser jag skärvor av en krossad spegel. Efter min adoptivfars död (jag kan inte använda ordet ”styvfar” här), han mördades av det här landet, i form av en samling uslingar, och efter ett förräderi från en mig närstående person, som inte bestod «provet» och efter så många andra mänskliga förluster, är det så ohyggligt svårt att återskapa en helhet utan att först ha frilagt såren.

Förra sommaren återvände jag från Tyskland. Där hade jag tack vare ett stipendium från Akademie Schloss Solitude haft en unik möjlighet att arbeta med två böcker – poesi och prosa. För första gången var jag sedan på tu man hand hemma med mamma. Vi tillbringade tre sommarmånader i ett hus på landet, ett hus som hade byggts med kärlek.

Jag försöker bevara det lilla som återstår av det tidigare livet. Mamma är min familj. Och det är bara hennes närvaro, som trots det långa avståndet, ger vad jag gör dess mening.

Jag skrev, jag skrev färdigt berättelser och jag började driva en blogg där jag gav uttryck för skarpa åsikter om alla de små förändringar som undan för undan förvandlar det här landet till ett fångläger. En människa kommer till jorden fri – och som sådan lämnar hon den. Ingen kan ta ifrån någon denna rättighet. Personligheten kan varken bedras eller krossas. Men man kan förinta någon fysiskt, så som skedde med den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Mordet på honom, invid Kremls murar, var en öppen maktdemonstration från den auktoritära makten. En förvarning till alla tänkande, liberala människor. Ondskan lät förstå att den är ojämförligt stark. Och inte känner några gränser. Nemtsovs död är min personliga tragedi.

I oktober 2011 hade mitt och den australiensiske kompositören David Chisholms oratorium Kursk premiär i Melbourne. Det handlade om ubåten Kursk, som sjönk i Barents hav. Det var kontroversiellt att påminna om denna olycka i Ryssland. Sjömäns död är plågsam. Presidentens långvariga tystnad, som övergick i ett cyniskt uttalande, vittnade tydligt om att samtalet på detta tema hade avslutats. Man slutade trycka mina texter. Jag slutade att kontakta de fåtaliga tidskrifter som tidigare hade publicerat mina dikter. Beslutet kom sedan av sig självt: jag skulle inte ge ut böcker i Ryssland (den sista diktsamlingen kom ut 2008).

Lyckligtvis, och tack vare mina översättare, kan mina dikter nu ges ut i väst. Varje författarare vet hur många nyanser och subtiliteter i språket som försvinner vid en översättning. Särskilt då det handlar om poesi. Men å andra sidan: om det inte varit för översättarnas heroiska ansträngningar så hade mänskligheten berövats en världslitteratur. Jag bugar mig djupt för dem. I dag är jag behövd av människor i olika länder. Jag bugar mig för förläggare, läsare, för alla dem som gör det möjligt att bli hörd. Jag är oerhört tacksam för denna sällsynta möjlighet.

Redan förra våren började jag få anonyma hotbrev i brevlådan. (Jag förbigår de här brevens stil). Innebörden var alltid densamma: med ett slags befallande svordomar ”föreslog man” att jag skulle dra från landet. Jag insåg givetvis att detta var en genomtänkt kampanj med syftet att sprida skräck. Telefonpåringningar kom, med långa tystnader i luren. Det allra värsta var när mamma lyfte luren.

Efter Nemtsovs död i februari 2015 blev det tydligt att situationen var mycket allvarlig. Varje vägran att ”hålla med” kunde bli den sista. Människor fick fängelsestraff för enstaka protester. För att de bar vita band – en symbol för protest.

En våg av emigration inleddes bland de intellektuella. Författare, tänkare, ja alla som försökte bevara sin värdighet, ”klämdes ut” ur landet, precis som på 1920-talet under bolsjevikerna. Av gammal god tradition for många till Berlin. Ryssland hade kretsat ett varv. En av Dantes helveteskretsar. Fosterlandet hade förvandlats till en ogenomtränglig mur. Då kom en inbjudan från Frankfurt. Jag fick en möjlighet att leva och arbeta, tack vare en organisation som försvarade människans värde, varav ett är att uttrycka sig fritt![1] Valet var inte lätt för mig. Jag insåg att jag skulle få lämna min inte helt unga mamma, kvar med alla problem som hopade sig. Hon skulle förlora mitt stöd. Men om jag hade avböjt inbjudan – då skulle vi bägge två ha gått under. Att arbeta för skrivbordslådan är en säker död för den som skriver, och jag kan helt enkelt inte låta bli att säga sanningen. I september 2015 lämnade jag landet.

Jag skriver dessa rader i vardagsrummet i en trivsam lägenhet högst upp i ett fint gammalt hus. Till min lycka drabbades det här huset inte av andra världskrigets bombningar. Över mig finns en medaljong med ett kvinnohuvud. Jag hoppas att den skänker lycka. Framför mig öppnar sig en vacker vy över den nattliga staden. Genom balkongdörrens glas ser jag det lime-blåa ljuset ovanför skyskrapornas egg, som reflekteras och flyter som en flod. Som norrsken i en illustrerad tidning.

Staden är särskilt vacker i mörker. Min stad, som inte tillhör mig. Efter att ha levt här ett halvår började jag få stöd från människor för vilka jag var en främling. Men inte ett enda telefonsamtal från den stora ryska diasporan. Inga ryssar kom till mina uppläsningar på bokmässan i Frankfurt. Där fanns tyskar som studerade ryska, beundrare som tog autografer och inte talade något annat språk än tyska. Där fanns inga ryssar. Det gamla vanliga. En tillfällig bekant, en före detta landsmaninna (jag nämnder inte hennes namn) rådde mig att hålla mig borta ”från dem”.
”Varför?”, frågade jag.
”De som bor här saknar Sovjetunionen, och de tycker inte synd om liberaler”.

I mars kommer min första prosavolym ut på Akademie Schloss Solitude. Det är en samling korta noveller. Den heter Grönland. Grönland är här inte en landmassa, inte någon geografisk punkt på kartan, utan en frysande själ.

För varje dag blir Fosterlandet allt mörkare. Det är absurt. Det finns inte längre någon återvändo. Det är fruktansvärt, men jag ser ingen framtid för Ryssland. Det är bara en tanke som skrämmer mig, att dörren till mitt fina hus kommer att sparkas in av en barbar. En man i kamouflageuniform.

Ensamheten är en prövning. Inte alla klarar av att vandra den till slutet. Saknaden efter huset, efter en liten bit himmel över huvudet, efter den rena stjärnan i vinternatten … Efter ett hjärta som slår som ditt – hundra mil bort. Men man vet att det finns där, och den vetskapen ger kraft att kämpa vidare. Vi lever så länge de lever som vi älskar. Och när det gäller fosterlandet så bär du det med dig var du än är. Det är språket som du skriver på.