Min vän Tesfalem Woldyes greps i april 2014 för att ha twittrat om den etniska sammansättningen av den etiopiska militären – något som rapporterats av regeringstrogna lokala nyhetskällor efter det att försvarsministern lagt fram en rapport till parlamentet. Tesfalem är en av nio personer – Zone Nine-bloggare och journalister – som fängslades och senare åtalades enligt den ökända antiterroristlagen. 2015 blev Etiopien rankat som nummer 142 av 180 länder i Reportrar utan Gränsers Pressfrihetsindex. För närvarande sitter 17 journalister, min vän Tesfalem inräknad, i fängelse och över 65 journalister har under de senaste fyra åren flytt landet. Det behövs inte mer än att man ger ut en tidning eller skriver något på sin Facebook-sida för att den etiopiska regeringen ska betrakta det som ett brott.

Vi ska komma ihåg att regeringen redan har blockerat flera kritiska webbplatser som drivs av den etiopiska diasporan och att de stör ut internationell satellitsänd radio och television som riktar sig till Etiopien. Varför är etiopiska myndigheter så fientligt inställda till oberoende media? Varför är de rädda för vad journalister kan säga och vad landets medborgare kan få höra?

Legitimera förtrycket
Till att börja med rör det sig inte om en enkel konfrontationsmässig och normalt fientlig relation mellan media och regering, så som vi har sett i många länder under de senaste åren. I många fall sympatiserar världssamfundet med etiopierna – detta efter den mörka perioden i landets historia, den stora hungersnöden för 31 år sedan, som präglat bilden av etiopier. De flesta västerlänningar fortsätter att säga åt oss att vi måste säkra tillgången på mat och andra grundläggande förutsättningar för mänskligt liv. Och visst, det är inget fel i sig med den sortens positiva uppmaningar. Jag antar att det inte står i strid med tillgång på de bästa tv-programmen eller ståuppkomediföreställningarna eller ocensurerad åtkomst till internet. Å andra sidan har den etiopiska regeringen skamlöst försökt legitimera sitt förtryck som en nödvändig åtgärd för att säkra stabiliteten i landet för att bygga upp ett ekonomiskt välstånd. Detta är en fullkomlig lögn.

Den etiopiska regeringens syn på pressfrihet härstammar från en mindre känd sida av dess historia. Dess ideologiska inställning har utvecklats ur det styrande etiopiska partiets marxistiska ursprung. På grund av Etiopiens geopolitiska betydelse i regionen har västregimer allierat sig med regeringen i Addis Abeba för att bekämpa terrorism, och i ännu högre grad har regimen stöd av växande kinesiska intressen i Afrika.

Kärnan av det etiopiska styrande partiet, TPLF (Tigray People Liberation Front) hade tidigare anslutit sig till den inte så kända albanska kommunismen och under 1980-talet haft den som förebild – ända fram till slutet på det kalla kriget. Efter att rebellerna 1991 hade vunnit gerillakriget mot Mengistu Hailemariams militärregim hamnade de i regeringsställning.

När det kalla kriget avslutades och många afrikanska diktatorer och militära ledare slogs ut av folkliga uppror tillät det segrande etiopiska partiet EPRDF (Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front) för första gången i Etiopiens historia flerpartisystem och en oberoende press. EPRDF:s strategiska beslut var vid den tiden avgörande för dess överlevnad och för att de skulle kunna gripa makten – och samtidigt imponera på västvärlden, så att de kunde bilda nya allianser.

Det var bara de första tre åren som var gynnsamma för den framväxande etiopiska oberoende pressen. För första gången gavs det ut över 60 tidningar och tidskrifter i landet. De flesta journalister hade ännu inte en fullständig yrkesutbildning. Det fanns inte heller tillräckligt med pengar att investera i medier. Detta medförde att kvaliteten på den nya tidningsbranschen inte var så hög och att man lätt fastnade i rättstvister och utsattes för kontrollåtgärder från regeringen. Sedan dess har förhållandet mellan etiopisk media och regering varit präglat av misstroende och motsättningar.

Efter det omstridda valet 2005 införde regeringen fler restriktioner mot pressen och alla andra former av fri åsiktsbildning i landet. 26 nyhetstidningar lades ner över en natt och flera journalister hamnade i fängelse. Senare genomdrev regeringen nya lagar, däribland en antiterroristlag, en ny tryckfrihets- och informationsfrihetslag samt ett antal föreskrifter som ytterligare försvårade oliktänkandes möjlighet att göra sig hörda.

Etiopiska myndigheter beskriver sin politiska ståndpunkt som en ”revolutionär demokratisk politisk ideologi”, i termer som inte går att finna i något politiskt lexikon. Nyligen ville de hävda att deras politiska ideologi var inne i ett ”utvecklingsskede”, som skulle prioritera ekonomisk tillväxt, och att ett enpartistyre var en viktig förutsättning för att uppnå denna ekonomiska tillväxt. Beskrivningen är avsedd att påminna om 1970-talets asiatiska tigerekonomier. Tråkigt nog har denna ideologiska manöver utpekat den oberoende pressen, det civila samhället och oppositionen som hot mot hållbar ekonomisk välfärd.

En på fem
Det etiopiska kommunikationsdepartementet har en kår av anställda tjänstemän utspridda över landet. Deras uppgift är dels att utöva kontroll av informationsflödet, dels att identifiera oliktänkande på alla nivåer, allt från vad som skrivs på sociala medier till vad som sägs i en liten kyrka på landsbygden. Dessa tjänstemän (kontrollanter) har ett nära samarbete med olika myndigheter på distriktsnivå, med polisen och med säkerhetsstyrkorna. I många fall har regeringen rekryterat dem direkt från universitet och läroverk som en gräddfil till arbete efter utbildningen.

”En på fem” är en urban strategi efter nordkoreanskt snitt, och den innebär att fem hushåll övervakas av en tjänsteman som utsetts av det styrande partiet. Syftet är tydligt: man vill förhindra att någon, vare sig det är en journalist eller forskare, får tillgång till information från samhällets gräsrötter, vilket skulle kunna blottlägga regeringens misslyckanden. Man ska inte glömma att det styrande etiopiska partiet EPRDF har över 6 miljoner medlemmar och denna massiva rekrytering syftar till att kontrollera varje aspekt av samhället.

EPRDF har täta möten med delegationer från Kinas kommunistiska parti och ordnar seminarier som i första hand fokuserat på hur man ska säkra makten för det styrande partiet i Etiopien.

Tillskyndare
Etiopien är ett affischnamn för den afrikanska utvecklingen. Trots sina dåliga meriter beträffande pressfrihet välkomnas etiopiska regeringsföreträdare med röda mattor i större västerländska nationer och får motta miljarder dollar ur det globala, multilaterala och bilaterala utvecklingsbiståndet. Världsbanken, USA och EU finns bland huvudgivarna till humanitära och utvecklingsstimulerande projekt. Naturligtvis finansierar Kina och andra länder på frammarsch också regimen i form av lån och bidrag.

Så här ser missförståndet ut. Den etiopiska regeringen får ofta erkännande av västerländska givare för sin framgång på utvecklingsområdet, och det är en sällsynt och tacksam framgångssaga för multilaterala givare och västnationer efter årtionden av misslyckade projekt i andra utvecklingsländer. Därför vill givarna gärna tillämpa Etiopiens framgångshistoria på resten av de fattiga länderna, som en ”förebild”.

Som etiopier blir jag oerhört nedslagen av att se detta hyckleri i ”givarvärlden”, hur man bortser från vikten av grundläggande mänskliga rättigheter, åsiktsfrihet och tryck- och informationsfrihet som övergripande förutsättningar.

Grundfelet i bilden av ekonomisk framgång är att resten av världen sätter sin tillit till de data som bearbetats av den etiopiska regeringens statsapparat. Så vitt jag vet gör FN-organ och internationella finansinstitut mycket lite informationsinsamling med hjälp av egen personal som underlag för sin ekonomiska utvärdering. Dessutom hindras utländska reportrar stationerade i Addis Abeba från att resa ut på landsbygden och inhämta information. Om någon utländsk reporter i smyg försöker ta sig ut ur huvudstaden löper den personen en uppenbar risk att sparkas ut ur landet eller förlora sin ackreditering.

Det avgörande för att en utvecklingsprocess ska lyckas är deltagandet från de fattiga och marginaliserade grupperna i samhället. Oberoende press kan ge röst och handlingsfrihet åt dessa grupper, så att deras krav prioriteras. Det är uppenbart att utan demokratiska instrument och deltagande från en större allmänhet är den så kallade ekonomiska framgången svår att över huvud få syn på eller värdera. Oavsett Etiopiens tioprocentiga ekonomiska tillväxt under de senaste nio åren i följd, har givare och finansinstitut blundat för det faktum att det fortfarande är cirka 30 miljoner etiopier som lever på mindre än en dollar per dag. Det är en bitter sanning att det varje år är 2,5 miljoner etiopier som är beroende av livsmedelsbistånd för att alls överleva.

Det är riktigt att Etiopien har genomgått stora förändringar under de senaste två årtiondena. Skyskrapor, nya motorvägar och vattenkraftsdammar har byggts medan regeringen åtnjutit massivt utvecklingsbistånd och förmånliga lån. Men detta är inte den fullständiga bilden av Etiopien. Den etiopiska regimen är grym mot sitt eget folk och ett stort antal fattiga människor får var och varannan kväll gå till sängs hungriga.

Krig mot terrorism
Etiopien är sedan början av 2000-talet allierat med västvärlden för att bekämpa hotet från terrorism, i synnerhet från Somalia. Etiopiska myndigheter har utnyttjat chansen att ge sin utrikespolitik en knuff framåt genom att sända trupper till Somalia för att slåss mot terrororganisationen Al-Shabab, för att få del av underrättelser och förse USA:s militär med drönarbaser. Sett på kort sikt har Etiopien utfört sina uppgifter väl och är fortfarande en viktig allierad i regionen.

Men på lång sikt löper Etiopien – med en befolkning på 92 miljoner, ett etniskt och religiöst polariserat samhälle samt med en hög ungdomsarbetslöshet – stor risk att destabiliseras. Om inte åsiktsfrihet och pressfrihet säkras i landet.

Argaw Ashine är en landsflyktig journalist och medgrundare till Wazema Radio som drivs av etiopiska exiljournalister. Han är dessutom grundare till flera föreningar och nätverk för journalister i Etiopien och över hela Afrika. Förutom sitt 17-åriga journalistiska engagemang är han specialist på säkerhets- och utvecklingsfrågor.