Mitt öde låg inte i mina egna händer
För aktivisten Halmurat Uyghur, som bland annat ligger bakom hashtag-rörelsen #MeTooUyghur, började det politiska engagemanget som en direkt följd av att hans föräldrar fördes bort till så kallade omskolningsläger i Xinjiang. I den här personliga berättelsen ger han oss en inblick i det aktivistiska arbetet – allt från att vara en uigurisk röst i medier till att mötas av hot från den kinesiska regimen.
Jag är etnisk uigur och stolt medborgare i Finland. Halmurat är inte mitt riktiga namn. Jag är egentligen döpt till Halvar, det namn jag fick av min farmor. Det är ett mycket unikt namn bland uigurer. Jag tror att jag är den enda uiguriska person som har det namnet. Men bortsett från mitt speciella namn har jag aldrig velat vara speciell. Jag har aldrig haft någon ambition att bli aktivist och kämpa för mänskliga rättigheter. Jag har fått lära mig att hålla mig borta från politiken, så att jag skulle kunna leva ett tryggt och fridfullt liv. Anledningen till det är att min släkts beröring med politik alltid har inneburit smärtsamma erfarenheter – från förfäder som tvingats flytta på grund av rädsla för vedergällning från lokala ledare, till att min farfar skickades till ett arbetsläger under kulturrevolutionen i Kina.
Så vitt jag minns brukade min mamma skriva poesi när jag var liten. Jag kommer inte ihåg när hon slutade göra det. Jag vet inte heller anledningen till att hon slutade. Kanske tänkte hon att det inte var riskfritt att uttrycka sina känslor genom poesin. Eller så har den sortens känslor som var upphovet till hennes poem upphört under ett uiguriskt liv fokuserat på familjens säkerhet. Kanske insåg hon det som förmodligen var den krassa verkligheten, att i och med uteslutandet av det uiguriska språket fanns det inte många som kunde läsa uigurisk poesi, och kanske innebar uteslutandet av det uiguriska språket en alltför stor besvikelse och nedslagenhet hos min mamma, som älskade sitt vackra modersmål. Min mamma kanske valde att underkasta sig sitt öde. Möjligen har jag ärvt hennes talang, för jag brukade också skriva poesi, men nu var det länge sedan jag slutade med det. Jag har slutat skriva poesi av samma anledning som hon. Hon brukade läsa mina dikter med stor entusiasm, men hon uppmuntrade mig att bli läkare, inte poet. Min mamma arbetade för en tidning i Turpan och gick sedan i pension. Tidningen i Turpan var kommunistpartiets propagandamaskin. Hon ägnade sitt liv, inte åt dikter skrivna på vacker uiguriska, utan åt nyheter och rapporteringar som stödde den kommunistiska ideologin. För vår familjs säkerhet gav min mamma alltså upp sina känslor och sina vackra uiguriska dikter, men tyvärr kunde hon ändå inte undkomma ödlans klor. I början av 2017, förmodligen i slutet av mars, fördes hon till ett omskolningsläger.
Mitt öde förändrades efter att mina föräldrar skickades till omskolningsläger i Xinjiangs uiguriska autonoma region, av uigurer kallat Östturkestan. Den kinesiska regimen hävdar att lägren är inrättningar för avradikalisering, vilket i praktiken innebär inrättningar för politisk indoktrinering, bestraffning av oskyldiga människor och utradering av uigurisk identitet. De har riktat in sig på människor som mina föräldrar. Det är därför jag har blivit aktivist, för att befria mina föräldrar och andra människor som har fallit offer för samma grymhet. Vad jag vet så finns det minst en miljon uigurer som hålls inspärrade i de här lägren.
Mina föräldrar är pensionerade tjänstemän, och jag skäms inte att berätta att de arbetade för myndigheterna. De hade inte några politiska ambitioner, och jag har aldrig sett dem utöva någon religion. De stämmer inte in på de kriterier som den kinesiska regimen anger för sin outhärdligt inhumana behandling av uigurer som ett sätt att motverka terrorism, den beskrivning regimen försöker lansera som ett alternativt sätt att lösa extremism, där de rent faktiskt för den internationella omvärlden bakom ljuset och hävdar sin egen definition av mänskliga rättigheter, vilken utmanar synen på vad demokrati och mänskliga rättigheter står för.
Efter att min mamma försvann 2017 och min pappa 2018, har jag startat en kampanj mot deras olagliga internering. Jag är deras enda barn och jag ville göra min röst hörd mot Kinas statligt sanktionerade brutalitet och godtyckliga massinterneringar av uigurer och andra etniska minoriteter. Många fruktar repressalier från Kina, men mina föräldrar hålls internerade och som enda barnet har jag ingenting att förlora. Jag ville sätta press på Kinas myndigheter att frige dem. Genom att göra det hoppades jag också kunna uppmuntra andra uigurer i förskingringen, som har hållit tyst, att göra samma sak.
Jag beslöt mig för att använda sociala medier som mitt redskap. Under våren 2018 lade jag upp en offentlig video på Facebook, i vilken jag vittnar om mina föräldrars situation och kräver deras omedelbara frisläppande. Sedan dess har jag bombarderat sociala medier med videor som uppmuntrar uigurer att protestera mot Kinas orättfärdiga och grymma behandling av deras släktingar i vårt hemland. Jag fick snabbt över femtontusen följare, huvudsakligen uigurer. Med den här plattformen har jag fått en möjlighet att påverka och mobilisera den uiguriska diasporan till att organisera olika evenemang i syfte att öka medvetenheten.
Under sommaren 2018 reste jag på en två veckor lång Freedom Tour, som i själva verket var en serie demonstrationer i de stora europeiska huvudstäderna. På det sättet lyckades jag träffa uigurer bosatta i de länderna och övertyga dem om att de också skulle vittna om sina saknade släktingar. Jag ansåg att det var det enda sättet för oss att informera människor internationellt om att det förekommer massinterneringar av vårt folk, att hjälpa oss öka medvetenheten och uppmärksamheten i olika länder, hos organisationer och hos människor som vigt sitt liv åt att försvara mänskliga rättigheter. Ett annat viktigt syfte var att få kontakt med många andra aktivister i Europa och att senare kunna samarbeta med dem i ett antal demonstrationer i deras länder.
Det var många uigurer som följde mitt exempel och vittnade om sina bortförda släktingar och jag såg att det var nödvändigt att dokumentera detta, så tillsammans med några volontärer började vi samla in videor med vittnesmål som laddats upp på vår YouTube-kanal. För detta insåg jag att vi behövde organisera vårt arbete och gemensamma insatser ännu mer. Efter ett misslyckat försök att övertyga de existerande uiguriska organisationerna att arbeta med oss i det här projektet inom sina egna organisationer registrerade vi i augusti 2018 vår organisation UyghurAid.
Vi har samlat in över 400 videor, vilka utgör den huvudsakliga källan för listan över internerade uigurer i projektet Xinjiang Victim Data Base. Senare har listan överlämnats till FN:s råd för mänskliga rättigheter som underlag för specialrapportörers rapporter om situationen.
En fördel med att vara en av de allra första som talat öppet om lägren och att släktingar fallit offer för det nya initiativet av den kinesiska kommunistiska regimen i dess strävan att assimilera uigurer, är att jag har fått stor uppmärksamhet i media. Mina föräldrars sak har tagits upp av många stora medier som Wall Street Journal och New York Times, och deras öde har utgjort ett slagkraftigt bevis när man velat avslöja Kinas lögner om omskolningsläger för uigurer.
Den 24 december 2018 frigavs mina föräldrar och jag har fortfarande svårt att fatta hur det kunde bli möjligt. Efter deras frisläppande stod jag inför något av ett dilemma. Jag frågade mig själv om jag borde fortsätta med min aktivism, och därmed riskera att de skickades tillbaka till ett läger. Jag beslöt mig ändå för att hjälpa andra, dem vars släktingar fortfarande saknas. Jag är väl medveten om att så länge det här förtrycket pågår kommer mina föräldrar och andra släktingar inte att kunna undgå hotet att falla offer på nytt.
Mina erfarenheter av aktivism för att få mina föräldrar frigivna gav mig kunskaper om hur man kan öka medvetenheten, väcka uppmärksamhet och mobilisera folkligt uppror. Jag har rest till de flesta västländer där det bor uigurer och det har gett mig en överblick över den uiguriska diasporan och dess kapacitet, där det finns utrymme för förbättringar. Aktivism på nätet förekom över huvud taget inte tidigare, så jag såg möjligheten att introducera användandet av hashtag-baserade rörelser för mitt folk.
Faktum är att redan två månader efter mina föräldrars frisläppande öppnade sig ett gynnsamt tillfälle. Efter att en berömd uigurisk sångare förmodats död i februari 2019 och Turkiets öppna fördömande av Kina, släppte det kinesiska kommunistpartiet videobevis på att han levde. Följande morgon uppmanade jag alla uigurer att lägga upp en video där de krävde bevis på att deras föräldrar var vid liv och hälsa. Jag kallade kampanjen för #MeTooUyghur.
Uigurer från alla delar av samhället började lägga upp videor om sina saknade släktingar. Kampanjen tvingade till och med den kinesiska regimens talesperson att besvara frågor från nyhetsbyrån AP:s journalist om kampanjen. Som förväntat var hennes svar ganska svävande. Kampanjen har varit ett stort genombrott, eftersom uigurernas situation sedan dess fått mer publicitet i vanliga medier. Framgången med #MeTooUyghur-rörelsen har lyckats införa en ny typ av aktivism – en hashtagrörelse. Sedan dess har uigurer lanserat många andra hashtagkampanjer, vilka i sin tur bidrar till att främja uigurernas sak.
#MeTooUyghur-rörelsen har spelat en roll genom att vara en plattform där individer kan öka medvetenheten om sina egna fall, vilket ger mig möjligheten att nätverka såväl med uigurer i diasporan som med journalister. Från olika medier och från olika länder har journalister kontaktat mig för att hjälpa till att hitta individer som har berättelser som passar deras nyhetsrapportering. Jag blev en nyckelperson och fungerade som en länk mellan media och uigurdiasporan. Min aktivism nämndes i mångas rapporter, och tack vare detta blev jag en känd talesperson för uigurer. Jag fick en position som deras ombud.
Vid sidan av aktivismen har jag haft ett stort engagemang i arbetet som ombud. Jag har pratat med utländska diplomater, rättighetsorganisationer och intellektuella som engagerat sig djupt i uigurernas situation. Jag har bjudits in att sitta i paneldebatter på över tolv olika universitet, däribland Cambridge University, Liberty University i Bryssel och Copenhagen University. Det har gett mig chansen att kommunicera med intellektuella, lära mig av dem och börja nätverka med dem. Det jag har lärt mig från kloka och välutbildade personer har gett mig en djupare förståelse för situationen, underlättat för mig att förstå hur man kan närma sig problemet med mer akademiska och rationella synpunkter. För att kunna dela dessa kunskaper med andra uigurer, och med människor som engagerar sig i uigurernas sak, som vill förstå mer och delta i arbetet med att försvara mänskliga rättigheter i uigurernas region, har jag startat programmet Uyghur Talk och intervjuat över tjugo akademiker som är antropologer, historiker och statsvetare.
Priset man betalar för att försvara uigurers mänskliga rättigheter är högt. Jag har fått ta emot hotelser, påtryckningar och har till och med attackerats. Det värsta av allt är att de kinesiska myndigheterna har satt press på mina svärföräldrar att i sin tur pressa min fru så att hon ska påverka mig att upphöra vara aktivist. Hon har inte försökt förmå mig att sluta, men de påtryckningar hon utsatts för har lett till att både hon och jag drabbats av både depression och ångest. Detta har haft stor inverkan på vår känslomässiga relation. Å andra sidan är hon det mest fantastiska som hänt i mitt liv, och vår kärlek och vårt äktenskap fortsätter motståndskraftigt trots Kinas långa fingrar.
Vi har försökt använda oss av alla möjligheter vi haft tillgång till för att höja medvetenheten om den nuvarande situationen för vårt folk, som är utsatta för Kinas outhärdliga brott mot mänskligheten. Ändå har västvärldens länder inte reagerat på ett sätt och i en utsträckning som jag och andra uigurer hade önskat. Tack vare handelskriget mellan USA och Kina har USA varit ledande i att hjälpa uigurer. Jag har alltid aktat mig för att få etiketten som en marionett i USA:s anti-Kinapropaganda och än så länge har jag inte tagit emot någon ekonomisk hjälp från USA-baserade stiftelser eller bidrag. Det är inte det att jag tvekat att närma mig USA, för USA har varit det enda land som engagerat sig och velat uttala sig om uigurernas belägenhet. Det har funnits en avsaknad av uppriktigt engagemang från andra länders sida, som Tyskland, Sverige, Kanada och andra, att sätta omskolningsläger för uigurer, det värsta brottet mot mänskliga rättigheter, som första prioritet i sin diplomatiska kommunikation med Kina om mänskliga rättigheter. Tack vare ett outtröttligt arbete från många människor, börjar länder som delar de värderingar vi själva riskerar vårt liv i kampen för, i vår strävan att få tillhöra en nation, nu få upp ögonen och prioritera uigurerna.
Uigurer står i första ledet i ingemansland i kriget mot diktaturernas angrepp på demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, men det här är inte ett krig som enbart berör uigurer. Vi väntar på att människor som delar våra värderingar ska ansluta sig till vår kamp för mänsklig värdighet.
