Den sista monologen

Nedstig, eviga barmhärtighet
nedstig till de smulor som återstår av hjärtat
och som du matat nattens hungriga lejon med.
Till min hud som döpts
i förlustens olja och sanningens skakningar.
Mot mina sömndruckna ögon
som stirrar mot scener av primitiv död.
Mina fötter, oförmögna att stanna
alltsedan mörkrets gryning.
Täck mig, å eviga barmhärtighet
med glömskans lakan.
Och stryk från mitt ansikte förvirringens frågor.
Fördriv alla smärtors stadier från min inbillning,
var vraket efter mina år
nedtyngt av överlevnadens stoft
och stig ned till mina barn
som är fläckade av synd.
Sätt eld på mina torra benknotor.
Å eviga barmhärtighet,
håll min hemlighet utom räckhåll,
långt, långt bort,
mellan klippor där alger sover.
I vassfälten, där flöjter tillverkas
i de myter dit begäret att veta aldrig nått,
förväxla den med de i svält döende barnen,
sprid ut den över de hungriga fårens bord,
å eviga barmhärtighet,
bedöva mig,
jag är trött
eller gör det inte
men lämna mig inte ensam.

.

.

.

Böner

Kära liv, jag är sårad
av hur dina förvillade dagar
med nostalgins rostiga nyckel
låst mitt hjärtas port.

Därinne hör jag dem:
fem styng av ånger
som ber för en besvikelse.

Jag har ej längre dina långa strövtågs mjuka fötter,
jag trär på mig hovar som en caribou
och springer i det vildas ensamhet
förirrar mig i bergens raviner.

Jag biter mig genom visdomens gräs
med utmattningens mun,
rammar inbillningens horn
rakt in i intighetens klippa.