Det finns ord som när de passerar gränser öppnar ett fönster, och det finns ord som när de passerar samma gränser öppnar dörren till en fängelsecell. Mellan fönstret och fängelsecellen står översättaren – inte som en neutral förmedlare som byter ut ett ord mot ett annat, utan som en textens kompanjon när den går sitt öde till mötes efter att ha lämnat sitt första språk.

Jag anser att översättning är ett av de vackraste verktyg som människan uppfunnit för att inte förbli fånge i sitt eget språk. Tack vare översättningen kan en dikt nå en läsare som poeten inte känner till finns, ett folks minne kan föras över till en annan kultur och man kan känna igen sig själv i en berättelse som skrivits långt borta från en själv. Men jag har också lärt mig att denna överföring inte alltid är säker, och att den översättning som ger texten ett nytt liv kan beröva den dess första, om den inte bevarar dess ton och kontext.

Översättningen är inte en spegel som bara återger texten så som den är. Varje språk bär på sin historia, sina bilder och sina egna sätt att benämna världen. Det som i ett lexikon kan framstå som ett simpelt ord kan i författarens kultur bära på ett helt minne. Därför räcker det inte för en översättare att bara kunna två språk; hon måste också känna till något om de liv som ryms i dessa språk, och kunna uppfatta både det orden säger och det de tiger om.

Detta blir än känsligare vid översättning av poesi. I dikten ryms betydelsen inte bara i orden, utan också i rytmen, pausen, metaforen och mångtydigheten, och i den dolda relationen mellan ett ord och ett kollektivt minne. För en palestinier kan ord som mark, återvändande eller martyr bära på betydelselager som inte kan överföras genom en direkt motsvarighet hämtad i ett lexikon. Om översättaren väljer en enda betydelse och stänger dörren till de andra möjligheterna kan hon omvandla dikten till en helt annan text, även om orden till synes förefaller korrekta.

För mig är detta inte något hypotetiskt. Jag har själv upplevt hur en enda översättning kan förändra en människas öde. Min dikt Gör motstånd, mitt folk, gör motstånd mot dem översattes från arabiska till hebreiska av en översättare som inte bevarade dess poetiska och politiska kontext, utan omformade den utifrån egna uppfattningar och tolkningar. I översättningen förvandlades dikten till en text som bar mitt namn men inte min röst, och denna version blev underlag för en lång rättegång, under vilken tre år av min frihet fråntogs mig i den israeliska ockupationens fängelser.

Jag hamnade i en situation där jag tvingades försvara innebörden i text som jag inte haft för avsikt att förmedla, och ord som inte längre helt och hållet var mina. Översättningsmissen var inte längre en litterär fråga som kunde rättas till i en senare utgåva, utan hade blivit bevismaterial i en utredning, med makt att avgöra mitt öde. Då insåg jag att en dålig översättning inte bara kan skada texten – den kan förstöra livet för den som skrivit den.

I en kolonial kontext rör sig orden inte mellan två jämställda språk. På den ena sidan finns den som förfogar över polis, domstolar, fängelser, medier och det officiella narrativet. På den andra sidan står den vars röst inte når dessa institutioner annat än genom maktens språk. När en palestinsk dikt översätts genom en säkerhetsapparats blick, som söker efter anklagelser snarare än betydelser, blir metaforen misstänkt, vreden blir uppvigling och det poetiska tilltalet blir en direkt uppmaning.

Poesin är till sin natur ett motstånd mot uppfattningen om att orden bara har en betydelse, medan säkerhetsapparaten vill att varje ord ska ha en enda funktion. En mening rycks ur dikten, dikten rycks ur sitt historiska sammanhang, och därefter presenteras översättningen som en slutgiltig sanning. Om författaren invänder tvingas hon bevisa sin oskuld inför en text hon inte har skrivit, samtidigt som översättningen ges större auktoritet än originaltexten. På så sätt fråntas författaren rätten till sitt språk två gånger: först när det återges felaktigt, och sedan när hon inte tillåts vara en referens för hur det ska förstås.

Därför ser jag inte översättning i domstolar som ett enkelt tekniskt arbete. Denna översättning är ett vittnesmål som kan avgöra en människas öde. Originaltexten måste finnas kvar som referens, översättningen bör granskas av flera oberoende översättare, en litterär expert bör anlitas när det handlar om poesi och författaren måste ges rätt att invända mot det som tillskrivs henne. En enskild översättares tolkning får inte förvandlas till en dom över en poets avsikt.

Efter den här upplevelsen följde en svår period i mitt förhållande till allt som hade med översättning att göra. Det var svårt att på nytt lägga mina ord i någon annans händer. När jag behövde få några av mina dikter översatta till svenska återkom traumat med fördubblad kraft; jag behärskar inte det här språket och kan därför inte själv granska texten. Jag var rädd för att återigen förlora makten över mina ord, och för att ännu en gång se mitt namn stå över en text som inte liknade den jag hade skrivit.

Men det första mejlet jag fick från översättaren Anna Jansson började förändra någonting inom mig. Hon skickade inte en färdig översättning, utan frågor om dikten och om ord som kunde ha mer än en betydelse, och om innebörden bakom en bild som inte kan förklaras endast med hjälp av lexikon. Detta fick mig att känna mig trygg med att mina ord låg i händerna på en översättare som sökte efter den betydelse som låg närmast min avsikt, och som inte var ute efter att gå den enklaste eller snabbaste vägen. Minnet från den tidigare upplevelsen försvann inte, men hennes frågor skapade den första sprickan i den mur av misstro som jag byggt upp.

Min syn på översättning förändrades sedan ytterligare genom min vän Malin Nord, som jag kommit att få en nära relation och stark vänskap med. Tillsammans arbetade vi med översättningen av en pjäs jag skrivit, som skildrar viktiga och komplicerade skeden i mitt liv, och därefter med ett urval av mina dikter. Malin översatte inte bara; med sina frågor grävde hon sig fram genom de dolda lagren bakom texten.

Varje gång hon stötte på ett ord från min palestinska kultur och som framstod som främmande i hennes egen stannade hon upp och frågade: När använder ni det här ordet? Vad betyder ordet för er bortom dess direkta innebörd? Ur vilken stämning föddes dikten? När skrev du den, för vem, och vad var det som pågick inom dig och runt omkring dig?

Jag vet att översättare vanligtvis inte får tillträde till det som ligger dolt i diktens kulisser, och att poeten kanske inte alltid vill blottlägga detta privata utrymme. Men jag har lärt mig att vägen till en översättning som ligger nära originalets karaktär går via tillit. Jag svarade på Malins frågor, inte för att dikten behövde förklaras i sin helhet, utan för att översättaren behövde känna till den jord och den miljö ur vilken orden vuxit.

Det som gjort att mina dikter kunnat nå en annan kultur och ges ett sådant mottagande som hos den svenska läsekretsen är inte bara att deras synliga betydelse överförts, utan att publiken verkligen förstått det som ligger bakom dikterna. Det som finns bakom dikten är det som inspirerade mig att skriva den, som fick mig att välja en bild framför en annan och ett ord som bär på ett minne som inte går att hitta i lexikonet. Ibland letade vi länge efter ett svenskt ord som kunde bära allt detta, och ibland bestämde vi oss för att behålla ordet i dess palestinskarabiska original. Att översätta det skulle kanske göra det begripligt på ytan, men samtidigt beröva det dess kulturella kropp.

Varje gång jag hörde publikens varma applåder för de svenska versionerna av verken insåg jag att översättningen inte längre var en barriär mellan mig och åhörarna, utan den hade blivit det medel som bar mitt, mitt lands och mitt palestinska folks budskap till dem. Där började jag se översättaren med nya ögon: inte som ett potentiellt hot mot texten, utan som en partner som ger den ett nytt liv utan att klippa av dess band till det första språket.

Dessa båda erfarenheter har lärt mig att plikttrohet i översättning inte är detsamma som bokstavlighet. Ett ord kan vara korrekt enligt lexikonet men fel enligt känslan eller historien. Plikttroheten handlar om att värna relationen mellan betydelse, ton och kontext. Den handlar om att översättaren erkänner att vissa ord saknar en fullständig motsvarighet, att hon frågar när hon inte vet och att hon bevarar den avsiktliga mångtydigheten i stället för att avgöra den utifrån sin egen tolkning.

När översättningen är framgångsrik är det inte bara texten som överförs; en hel kultur följer med den. Läsaren möter ett folk som hon har vant sig vid att se på nyheterna som en siffra eller en bild, och möter det nu i en dikt där det älskar, vredgas, minns och drömmer. Här bryter översättningen ner den ensamma bild som politiken skapat och återger människan hennes komplexitet och särart.

Men översättning sker inte utanför maktens strukturer. Det finns språk som har tillgång till förlag, universitet och medier, och språk vars texter bara tillåts passera om de överensstämmer med den bild som den andre vill ha av dem. Därför anser jag att översättarens ansvar inte är begränsat till att överföra ord. Hon får inte förvandla författarens kultur till förskönande stereotyper, inte mildra textens vrede för att göra den bekväm, och inte påtvinga den en tolkning som passar makten eller läsarens förväntningar.

Översättaren behöver inte dela författarens ståndpunkt, men hon måste vara ärlig gentemot texten. Hon kan vara oense med den, men hon har inte rätt att bestraffa den i översättningen. Om ett uttryck rymmer mer än en möjlig betydelse måste hon bevara denna möjlighet eller tydliggöra den, inte gömma sin egen osäkerhet bakom en tvärsäker formulering vars pris en annan människa kan tvingas betala.

På den internationella översättardagen tänker jag på de översättare som ger böcker fler än ett liv och bär dikter till platser som deras upphovspersoner aldrig föreställt sig att de skulle nå. Jag tänker också på det stora ansvar som de bär. Översättaren bär inte bara en text; hon bär en människas namn, ett kollektivt minne och bilden av en hel kultur till en läsare som kanske inte har någon annan källa till kunskap om den.

Därför ställer jag inte endast följande fråga om översättningen: Är orden korrekta? Jag frågar också: Är rösten fortfarande levande? Har kontexten bevarats? Har översättningen fört en människa närmare en annan, eller överlämnat henne åt en förutfattad uppfattning? Och vad kan hända med textens upphovsperson om vi gör fel?

Översättning är en handling av närmande, och varje verkligt närmande kräver varsamhet. Den kan vara en hand som sträcks ut över gränserna mot författaren och öppnar ett nytt rum för hennes text, men den kan också vara en hand som rycker orden ur hennes mun och sedan pekar ut henne för något hon aldrig har sagt.

Mellan dessa båda händer avgörs översättningens etik.

En god översättning överför inte bara orden; den för också med sig upphovspersonens rätt till dem. Den rätten kan vara rätten till litteratur, kultur och kommunikation – och på vissa platser kan den vara rätten till frihet och liv.

/Dareen Tatour
Palestina