Vad är hatspråk?

På svenska finns egentligen ingen direkt översättning av hate speech, men jag tycker att ordet hatspråk är ett bra ord. För hatets språk skiljer sig från andra språk. Eftersom det endast används till att hota, tysta och väcka rädsla. Mot en grupp eller en enskild individ. Jag hatar inte dig för din person, utan för vad du tillhör, oavsett om du valt att tillhöra, eller om ett sådant val aldrig funnits.

Hatspråk är dessvärre inget nytt. Men digitaliseringen har aktualiserat hatspråkets användning och bidrar till dess effektiva spridning. Idag har vi tillgång till nyheter från hela världen och kan välja bland tusentals kanaler för att få information. Nu mera väljer vi vad vi önskar veta – och inte veta.

Trots detta kan det kännas som att vi står på en brant kulle i samtiden, på en plats där möjligheter förvandlats till ett öronbedövande brus. Och mitt i bruset har samtalet blivit hårt och polariserat, samtidigt som gränserna mellan hatspråk och yttrandefrihet ter sig allt grumligare.
En våg av kontroll, censur och övervåld sveper över världen. I många länder har auktoritära regeringar utnyttjat den oro och isolering som orsakats av pandemin till att skjuta upp folkliga val, eller inrätta nya lagar i syfte att tysta och kontrollera (se tidigare nummer av PEN/Opp på tema Corona – och hotet mot yttrandefrihet i pandemins skugga).

Kina håller ett allt hårdare grepp om Hong Kong där den nya säkerhetslagen används för att skrämma och fängsla regimkritiker. I Xinjiang hålls över en miljon uigurer inlåsta i koncentrationsläger med minimal insyn från omvärlden.
I Belarus försöker president Lukasjenka rädda sin maktposition genom polisvåld, tortyr och censur, med ett hotfullt Ryssland i ryggen. Och i det hårt Corona-drabbade USA ökar våldet och den sociala misären på ett oroväckande sätt. Experter varnar för en fortsatt anti-demokratisk utveckling om Trump blir återvald av en missnöjd och frustrerad befolkning.

Dagens värld ter sig svåröverskådlig och utmanande.
Men befinner vi oss verkligen på den där branta kullen?
Är nuet unikt? Hur har det sett ut tidigare i historien, när hatet fått styra och fått sina kugghjul i rullning?

I det här numret vill jag lyfta blicken och se olika aspekter av hatspråk i vår samtid. Med hjälp av några starka och modiga röster får vi veta mer om hur det är att leva med hot till vardags. I länder som saknar diskrimineringslagar, där lagar inte respekteras. I länder där regering, myndighet eller polis trakasserar sina egna medborgare.

HBTQI-aktivisten Melusi Simelane rapporterar från Swaziland, ett av världens sista maktfullkomliga kungadömen. Han vittnar om hur förföljelse och trakasserier beskurit hans livsutrymme under de senaste åren. I Swaziland är homosexuella relationer förbjudna enligt ”en gammal rättspraxis som reglerar brottet sodomi, en lag som härrör från den koloniala eran”.

I Sverige möter vi författaren och aktivisten Betlehem Isaak i en intervju. Hon berättar för oss om hur hennes brevlåda under sommaren fyllts av brev som säger att hon inte är välkommen i Sverige av den enkla anledningen att hon är brun. Brev som manar henne att sluta synas och ta plats. ”Kanske känner de sig hotade av att jag vägrar inrätta mig i bilden av hur en ”tacksam assimilerad invandrare i Sverige ska vara”, säger Betlehem.

Efter folkmordet i Rwanda – där bland annat radiostationen RTLM använde sig av hatspråk för att hetsa mot landets tutsier, inrättades 1994 en särskild lag i landet, med syfte att hindra historiens upprepning. Lagen heter Rwanda Genocide Law. Människorättsadvokaten Louis Gitinywa skriver om hur Rwandas regering idag använder sig av denna vagt formulerade lag för att tysta, hota och fängsla journalister som uttalar sig samhällskritiskt eller skriver om folkmordet på ett sätt som strider mot den officiella bilden. En lag som kom till för att skydda landets medborgare från hatspråk används alltså nu för att tysta meningsmotståndare och som Gitinywa säger ”kriminalisera kritik”.

Det finns fler exempel på grupper som vill utnyttja yttrandefrihetsargument för sina syften. Daniel Gorman, ordförande för engelska PEN skriver om hur vi måste akta oss när högerextrema krafter avser åka snålskjuts på vår rädsla för begränsad yttrandefrihet och skriver såhär:

” …Freedom of expression is vital. The right to free expression is a gateway right to many other human rights, such as the right to freedom of assembly, and the right to privacy. We are facing a significant risk, whereby the terminology around freedom of expression is being defined by those who work to undermine it.../”

Språk är makt. Den turkiska journalisten och människorättsaktivisten Nurcan Baysal lever med ständiga hot och har vid ett flertal tillfällen blivit misshandlad, arresterad och fängslad av turkiska säkerhetsstyrkor. Detta bland annat på grund av en tweet där hon skrivit ut ord som ”Kurdistan” ”Newroz” eller ”Diyarbakir”. Ord som beskriver ett stad, ett land och en högtid, men som enligt regeringen har en tydlig ”koppling till terrorism”. Beslutet att skriva en tweet kan på så vis leda till svåra konsekvenser som våld, frihetsberövelse och trauma för inte bara Nurcan själv, utan också för hennes familj. Något som förstås leder till självcensur.

Den indiska författaren Nilanjana Roy berättar i sin essä om ordet azaadi. Ett ord som betyder frihet och används av indiska feminister, inom rörelser som kämpar mot kastsystemet, och av separatister som krävt självständighet i Kashmir. I sin essä berättar hon bland annat om ett viralt videoklipp där två poliser misshandlar två demonstranter så grovt att en av dessa senare avlider. En av poliserna skriker ”Vill ni ha azaadi? Här får ni er azaadi.” Sedan svartnar det. Frihetens mörker.

Den ukrainska journalisten Yuliana Skibitskaya skriver om hur journalisten Katerina Sergatskova hängts ut på facebook med grova sexistiska påhopp av en kollega som inte uppskattade hennes avslöjande om en politiker med kopplingar till den nynazistiska rörelsen. Dennes inlägg togs bort gång på av facebook, varpå han själv kommenterade ”för varje inlägg som tas bort lägger jag bara till tio nya”. Sergatskova fick så många dödshot att hon till slut tvingades lämna landet med sin familj, och har ännu inte kunnat återvända.

Åter till Rwanda och radio RTLM som brukade sända program under tiden för folkmorden och regelbundet uppmanade sin publik att ”skrida till verket” – en förskönande omskrivning för att man skulle döda tutsier.

Så ”Vad är hatspråk?”. Vi får flera olika svar på frågan i detta nummer av PEN/Opp. Men det framstår klart att det är ett lömskt verktyg som långsamt flyttar på gränserna för vad vi uppfattar som normalt. En skrämmande kraft som successivt förändrar och förvränger vår uppfattning om verkligheten.

Men denna kraft är inte ostoppbar. Den kan hejdas, även med små medel. Det kan räcka att någon säger stopp, se här. Att någon visar avsky och vägrar sluta reagera med fasa, inte låter något passera obemärkt som nyss inte alls betraktades som normalt. Betlehem Isaak säger hon att civilkurage gör henne hoppfull. Hon tror på förmågan att tänka själv, att våga följa sin inre kompass och stiga in i en obekväm situation.

Kanske är ett sådant mod hatspråkets främsta motgift?

Låt mig avsluta med några rader från en av Matthew Chengs dikter, skriva den 19 augusti 2019, dagen efter att 1,7 miljoner samlades på Hong Kongs gator:

de unga på gatan skingrar sig och springer
alla kallar dem ”det tappra motståndet”
de viker sig inte för våld eller hot
de riskerar sina liv
jag skulle bli
den sortens hongkongbo