När president Erdoğan anmäldes för folkmord
>>Erdoğan misstänks för att begå allvarliga brott, han kan vara ansvarig för massakrer. Han anklagas för att beordra dödandet av civila och människor på grund av deras medlemskap i det kurdiska arbetarnas parti.<<
Det väckte uppmärksamhet i hela världen när fem svenska riksdagsledamöter i somras anmälde den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
De fem riksdagsledamöterna från Vänsterpartiet samt Miljöpartiet, lämnade en anmälan till den internationella åklagaren i Stockholm i juli 2017. Om den skulle leda till en förundersökning, kunde det innebära att president Erdoğan blev häktad vid ett besök i Sverige, stod det i de många artiklarna om saken i internationell press. Miljöpartiets Carl Schlyter sa att han hoppades att parlamentsledamöter andra länder skulle följa deras exempel.
Deras anmälan bygger på en lag från 2014, som tillåter svenska domstolar att granska påstådda brott mot mänskligheten och vissa andra internationella brott, oavsett var i världen de är begångna eller av vem.
Lagen anger att någon "som i syfte att helt eller delvis förinta en nationell eller etnisk folkgrupp dödar medlemmar ur gruppen eller tillfogar medlemmar av gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter dem för svårt lidande gör sig skyldig till folkmord.”
Men det tog bara svenska åklagaren ett par veckor att besluta sig för att inte inleda en utredning, med motiveringen:
"Det är uppenbart att brottet inte går att utreda.”
Ett missförstånd
Jag vände mig till Said Mahmoudi, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, för att få hans analys av både anmälan och den svenska åklagarens svar. Och trots att Erdoğan mycket väl kan vara skyldig till grova brott, ser Said Mahmoudi inget märkligt med åklagarens beslut:
Tröskeln för att betrakta en handling som ett allvarligt internationell brott är hög och kraven är strikta. Min bedömning är att Erdoğan kan vara ansvarig för mycket allvarliga brott. Men de uppfyller inte kraven på folkmord och förmodligen inte heller för brott mot mänskligheten.
Det finns dessutom ett hinder från att utreda president Erdoğan inbyggt i rättssystemet, något som de svenska riksdagsledamöterna missat. Den svenska lagen innebär att inte bara svenska medborgare och alla som bor i Sverige, utan också personer från andra länder som misstänks för allvarliga internationella brott, kan åtalas här. Men en utländsk president, en statschef, är undantagen på grund av principen om immunitet - allt enligt internationell rätt.
Även om man anser det vara ett faktum att Erdoğan är skyldig till folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, är det helt enkelt förbjudet för domstolarna i ett land att åtala statschefen i ett annat land. Nuvarande presidenter, premiärministrar och utrikesministrar har full immunitet oavsett vilka brott de anklagas för. Den enda möjligheten är att vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen (ICC), där immunitet inte är ett hinder.
Ett icke-hierarkiskt rättssystem
Internationell rätt utvecklas långsamt i förhållande till den verklighet som råder i världen, så har det alltid varit. Den internationella rättens skönhet och största problem är ett och samma – den är inte hierarkiskt uppbyggd som en nationell rätt. Det finns inget land som kan vara överordnad ett annat. Internationell rätt bara vara vad staterna kommer överens om, den är horisontal.
Sedan Sovjetunionens fall har världen till exempel kommit överens att det är möjligt att åtala högt uppsatta politiker och befälhavare i internationella brottmål, och möjligt att straffa dem för allvarliga internationella brott. Men, som professor Said Mahmoudi säger, systemet för internationell rätt skulle krackelera om statschefernas immunitet togs bort på nationell nivå:
Det här utgör själva kärnan i den rättsliga frågan i svenskarnas anmälan mot Erdoğan: Varför ska svensk, amerikansk eller andra länders lag väga tyngre än turkisk lag? Det finns 193 stater i världen och var och en har exklusiv behörighet inom sitt eget territorium. Om ett annat land blir domare av vad som händer inom en stats territorium finns risk för att hela systemet kommer att vara godtyckligt.
Tidigare i år protesterade Frankrike, Tyskland och EU mot en ny amerikansk lag som syftar till att straffa företag som handlar med Ryssland och Iran. De hävdar att USA självklart är fri att anta lagar som förbjuder amerikanska företag att göra affärer med vissa länder, men USA kan inte utöva sin jurisdiktion och genomföra sanktioner mot utländska företag för deras affärskontakter med Ryssland eller Iran. Likheten med Erdoğan-fallet är tydligt, slår professor Mahmoudi fast:
Erdoğan misstänks för att begå allvarliga brott, han kan vara ansvarig för massakrer. Han anklagas för att beordra dödandet av civila och människor på grund av deras medlemskap i det kurdiska arbetarnas parti. Men på grund av sin status som statschef, har han immunitet inför alla andra lands rättssystem.
Sanktioner
Det finns några tänkbara vägar att gå för dem som vill utöva juridiskt tryck på president Erdoğan. En variant är att anmäla honom direkt till Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Men det är inte så smart. ICC får bara ta upp ärenden där den misstänkta brottsligheten begås av en medborgare i ett land som är part i domstolens stadga eller om brottet begåtts på ett sådant lands territorium. De misstänkta brotten i det här fallet har skett i Turkiet och Irak. Men ingen av dessa länder är parter i ICC: s stadga, och alltså faller anmälan direkt.
En annan väg är att få FN:s säkerhetsråd att hänskjuta ärendet till ICC. Det blir då åklagarens uppgift att bedöma om brotten utgör internationella brott av en kaliber så att Internationella brottsdomstolen kan ta upp dem. Men även om det är ett lagligt alternativ, är det en politisk omöjlighet. Turkiet är medlem i Nato, och det är mycket viktigt för vissa permanenta medlemmar i säkerhetsrådet att upprätthålla goda relationer med landet. Sannolikheten för att FN:s säkerhetsråd skulle be ICC att ta upp anmälan mot Erdoğan är därför minimal.
Den enda juridiska vägen som återstår är att vänta tills Erdoğan inte längre är statschef. En före detta statschef är nämligen inte immun. Professor Said Mahmoudi påminner till exempel om Augusto Pinochet, före detta president i Chile, som fängslades i Storbritannien och dömdes av Högsta domstolen 1999.
De fem svenska riksdagsledamöterna agerade säkerligen utifrån goda avsikter, men hade inte helt koll på svensk lagstiftning. Och att agera först när den turkiske presidenten lämnar sin post, kan innebära en mycket lång väntan. Det gör att bara ett demokratiskt verktyg återstår; att sätta Erdoğans Turkiet under ekonomiskt tryck.
Elisabeth Åsbrink, ordförande Svenska PEN
