För två år sedan mördades en kvinna, Jîna (Mahsa) Amini av moralpolisen. Vi som hade lärt oss att de förtrycktas tystnad aldrig stoppar förtryckaren, hämtade våra pennor och började skriva en berättelse. Orden växte till och med ur jorden: kära Jîna, du kommer inte att dö, ditt namn kommer att bli ett kodat meddelande.

Denna gång var vi miljontals författare som hade blivit huvudpersoner i våra egna berättelser. Vi skrev våra roller själva. Denna gång strök vi över ”förtvivlan” i vår ordlista och skrev ”makt” i stället och gatorna återberättade vår berättelse i flera månader.

Våra ord fanns överallt: På väggarna, i sångerna, i danserna, i de utsläppta hårstråna, i en fars vardagskonversationer med sin dotter, i orden från människor som spelade in en historisk scen med sina mobiltelefoner och med ord från en läkare som accepterade att behandla en skadad person och med ord från en säljare som sa ”Vi säljer inget idag”.

I vår berättelse sköts det direkt mot hundratals personers ögon, tusentals personer mördades på gatorna och minst tio huvudpersoner i vår berättelse har avrättats, hittills.

Men denna berättelse är inte slut än. Fortfarande sitter flera av dess karaktärer i förvar eller fängelse eller har fått mångårigt fängelsestraff på avlägsna orter. Många är författare och översättare.

De vill bli av med flera av våra huvudpersoner genom att avrätta dem.

I samma stund som vi lägger ner våra pennor kommer de inte att skriva någonting annat än tragedier och skräckhistorier för oss.

Och efter att människan spelat en roll i en episk berättelse blir hon aldrig samma människa som innan och ingen annan roll än huvudperson kommer att passa henne.

Pennor i händerna på en förtryckt person har alltid varit ett hot mot förtryckaren ty det är ord som gör att en människa blir en människa. I tystnad finns ingen människa och en människa som existerar och äger sina ord äger också sina tankar och rätten att utrycka dem. Att hindra tänkandet är omöjligt för förtryckaren för revolutionens frö när det väl är sått i ett sinne kan inte hindras från att gro.

Om de kunde skulle de till och med släcka solen så att det inte finns något ljus kvar för att kunna skriva. Men det är vår plikt att göra varje person som tagits ifrån oss till ett ljus, till en stjärna i vårt bröst och fortsätta att skriva vår berättelse. Det är inte bara berättelsen om Irans förtryckta. Det är berättelsen om alla de som är bekanta med kedjor. Vi är en kropp i olika geografier. Trots att gränser kan hålla våra kroppar i bur, korsar ord och motstånd alla gränser. Vår gemenskap har alltid varit vår styrka och orden alltid vår förbindelse. Det är vår plikt att inte lägga ner våra pennor utan skriva, skriva och hålla minnet av vår makt vid liv, skriva och inte låta att de av oss som mördades eller som nu sitter i fängelse med dödsdomen hängande över sig ska glömmas bort.

Låt oss skriva och inte tillåta att även ett litet slag mot denna kropp lämnas obesvarat och förvandlas till hopplöshet eftersom revolutioner sker i tider av hopp. Låt oss skriva för att hitta varandra och inte låta en människa i kedjor känna sig ensam och inte kapabel till uppror på grund av ensamhet, inte ens för ett ögonblick. Närhelst vi har varit i en gemenskap har vi funnit modet att höja vår röst.

Till slut vill jag be dig att resa dig upp, hålla pennan i näven, höja näven och säga i en minut: Länge leve revolutionens pennor!