I Venezuela drivs vi inte bara från vårt hemland, utan också från vårt inre liv och dess oförutsägbara vägar. Allt som händer mig, allt jag betraktar och suger åt mig fastnar eller drunknar i vårt lands tragedi och hindras från att nå kreativitet. Impulser släcks av bitterhet, föraningar trängs undan av upprepningar, fiktionen bleknar i jämförelse med verkligheten.

Jag tittar på en intervju på min mobiltelefon, ett videoklipp där en kanadensisk pedagog förklarar vad som händer hos ett barn som fascineras av en skärm. Enligt Catherine L’Ecuyer är skärmen högst beroendeframkallande, då barnet dras in i ett belöningssystem genom ökad dopaminproduktion. ”Ett litet barn som ännu inte har utvecklat egenskaper som måttfullhet och psykisk uthållighet kommer in i ett tillstånd av fascination – inte bibehållen uppmärksamhet – inför skärmen.”

Videoklippet är slut, och i stället för att tänka på mina barnbarn ställer jag mig frågan: Handlar mitt förhållningssätt till det som sker i Venezuela om fascination eller uppmärksamhet?

För L’Ecuyer handlar uppmärksamhet om att upptäcka, om att öppna sig för omvärlden, om att utan något filter eller förutfattade meningar formulera frågor och söka svar. Fascination är däremot ett passivt förhållningssätt inför ständigt nya och stötvis återkommande stimulanser som gör oss avtrubbade. Det oupphörliga begäret efter nya intryck kan leda till missbruk, koncentrationssvårigheter, begränsat ordförråd och sämre impulskontroll.

Enligt pedagogen bör barn under två år inte utsättas för skärmar överhuvudtaget, och barn mellan två och fem år rekommenderas mindre än en timmes skärmtittande om dagen. Hur mycket tid ägnar jag åt min mobil? Jag vågar inte räkna på det. Jag vet bara att jag alltid hamnar i samma träsk och i ett tillstånd av negativ fascination.

På en hemsida som heter ”NIHIL NOVUM SUB SOLE” (inget nytt under solen) hittar jag essän ”Den fascinerande historien bakom ordet fascinerande”, i vilken författaren utforskar denna handfallenhet som jag vill undvika. Enligt Spanska Akademiens ordbok härstammar ordet ”fascinera” från latinets fascinare och har tre betydelser: förvilla, fängsla och förblinda. Vara en oemotståndlig lockelse. Uttala en förbannelse.

Den tredje betydelsen är den mest intressanta, och kanske den äldsta. För romarna betydde fascinare att utföra en förbannelse, att skada, förtrolla, trollbinda. För Plinius den äldre bar ”de fascinerande” på en magisk kraft och fascino kunde vara en fallos i monstruös erektion. I essän ges ett exempel från 300-talet, där retorikern Arnobius den äldre efter sin konvertering till Kristendomen förlöjligar guden Tutunus (en version av Priapos) under en av sina attacker mot den grekisk-romerska mytologin: ”Existerar även Tutunus, vars jättelika könsdelar och hiskliga fascino ni vill att era kvinnor ska bestiga för framtida gynnsamhet?” Att grensla ett sådant åbäke var en förberedelse inför äktenskapets aktiviteter.

I mindre varianter användes fascino som amuletter. Barnen bar dem runt halsen för att skydda sig mot det onda ögat och segrande generaler hade dem i sina stridsvagnar som skydd mot avund. Vissa menar att eftersom fallosen användes som en symbol för fertilitet och rikedom betraktades den som motsatsen till svartkonst, medan andra hävdar att eftersom manslemmen fick folk att väja undan blicken av prydhet skyddade den på så sätt från illvilliga blickar.

I essän citeras Pascal Quignard, författare till boken Le sexe et l’effroi (”Sex och fruktan”). Quignard menar att ”människan är resultatet av en handling under vilken hon själv inte har närvarat, vilket väcker såväl stark nyfikenhet som oro; därför paralyserar, fascinerar, lockar, förhäxar och fullkomligt uppslukar åsynen av samlaget eller den erigerade penisen. Bilden av den mest synliga aktören i parningsakten framkallar en oerhört stark känsla som vi försvarar oss mot med förskräckelse”.

Med denna uråldriga och löst sammanhängande bakgrund börjar jag analysera min sinnesstämning inför nya uttalanden av Nicolás Maduro och Jorge Rodríguez. Hur kommer det sig att ju fler vansinnigheter som kommer ur deras munnar desto mer passiv blir jag i mitt förtrollade tillstånd?

Rodríguez häpnadsväckande ekvation: en pizzabagare som arbetar 800 timmar i månaden. Första tillfället kan ha varit en felsägning, när det upprepas börjar det likna en katastrof, när det presenteras i tryckt form framstår den som en lika ofattbar som förhäxande dumhet. Maduros uttalanden om sitt förslag ”noll slår ut noll”, och hans försäkran om att han skapat en magisk formel som nu ska tillämpas för första gången i ekonomins historia, väcker bestörtning och samtidigt en fascination som går från hånskratt till svindlande indignation. Denna form av fascinum har inget med fertilitet och rikedom att göra, utan det obscena i en monstruös erektion av Egot, fulländad av destruktivt vansinne. Men det är inte nog. Om vi utgår från Quignards teori, är jag rädd att vi beskådar en ceremoni där vi blir tagna med ett djuriskt instrument, samtidigt som vi livnär ett groteskt och masochistiskt beroende av absurditeter. Vår själ tycks säga: ”När det ändå inte finns någon lösning så ge mig åtminstone underhållning” och vi avreagerar oss: ”Hörde du vad galet? Helt ofattbart!”

Precis som barn mellan två och fem år borde vi inte ägna mer än en timme om dagen åt de oanständigheter som vi blir drogade av, nedsänkta i, badade i. Och undvika Jaime Bailys teveshow, som förstärker förtrollningen genom att göra vansinnet till komedi, tittarsiffror och ren underhållning. Under resten av dagen bör vi bevara vår uppmärksamhet, förmågan att upptäcka, öppna oss inför verkligheten och söka de första bakomliggande orsakerna och de sista framtida konsekvenserna – i stället för det som vi lämnar bakom oss.

Catherine L’Ecuyer menar att det råder en uppmärksamhetskris i de pedagogiska systemen. Till Venezuelas kris kan vi tillägga en fascination för våra värsta misstag. Att betrakta denna outsinliga ström av förödande hemskheter som ett redskap för att skapa underkastelse är ingen befängd tanke. På vilket sätt kan vi bemöta det ofattbara, det monstruösa, det vansinniga?

På nätet finns tiotals, hundratals utmärkta uppmärksamhetsövningar på nationella hemsidor i vilka det ställs frågor och ges svar i försök att förstå detta pågående drama. Här finns vakna reaktioner på det omättliga och fascinerande monstret som våldtar landet i ett oavbrutet och nedbrytande övergrepp.

Vi behöver gå till handling, lyssna på vår magkänsla, släppa in kreativitetens poetik. Vi skulle kunna måla upp återkomstens land, landet efter pesten, ge förslag på hur vi vill ha våra städer, vår lagstiftning, ekonomi, relationen mellan det civila och det militära, den rättskipande makten, förvaltningen av våra naturresurser.

Rómulo Betancourt skrev boken Venezuela, Política y Petróleo (”Venezuela, politiken och oljan”) under de mörkaste och dystraste åren av sin exil, när Pérez Jiménez militära tyranni var som hårdast. I boken ger han sin syn på det förflutna och föreslår en framtidsplan. Vi vet redan vad som hände med vår oljeindustri under 1900-talet. Den bok som nuvarande regering skriver skulle kunna heta: Venezuela, Política y punto final (”Venezuela, politiken och slutet”).

Ett annat belysande exempel är Sergio Fajardo, tidigare borgmästare i Medellín. Under hans ledning genomfördes den mest omfattande och framgångsrika stadsförvandlingen i Latinamerikas historia. På arkitektutbildningen i Medellín hade man under flera år undersökt hur en djupgående, rättvis och befriande urban modernisering skulle kunna utformas. När Sergio Fajardo, som fram till dess varit matematiklärare, plötsligt valdes till borgmästare hade han en ritad, visualiserad plan framför sig. Stadsprojektet fanns redan, det återstod bara att verkställa det. Detta är bara exempel på hur man kan ersätta fascinationen inför vansinnet, katastroferna och sveken med uppmärksamhet och en kreativ anda full av sans och styrka. För att rädda vårt land krävs det att vi tar till alla medel. Jag skriver den här texten utifrån ett behov av att sätta ord på den räddning som barnen förtjänar, landets barn som utsätts för en cirkus som de inte bör se och desto mindre leva i.

____________
Federico Vegas (Caracas, Venezuela, 1950) är arkitekt och författare och har undervisat på Princeton University och Harvard University. Han har skrivit ett femton skönlitterära titlar, bland annat novellsamlingarna El borrador, La nostalgia esférica och El terrón, och romanerna Historia de una segunda vez, Sumario, Los incurables och El buen esposo. Bland hans fackböcker finns Venezuela Vernacular, La ciudad sin lengua, La ciudad y el deseooch Ciudad Vagabunda.