Till minne av cesare pavese

bilden som får mina steg att darra, som hånar mina försök till koncentration på lektionen: du, under mig, dina fingrar som fattar tag om min nacke och drar mig mot dina häftiga andetag. du tål mig inte på avstånd, men när våra blickar möts är avståndet en plåga. du med din hesa röst, kommer det en dag då detaljerna inte längre fängslar mig vid ditt leende?

”det finns inga andra paradis än de förlorade”, citerar läraren och jag förblindas på nytt. den mörka och efterlängtade natten i en kokhet stad ekar i min ryggrad. jag vänder mig till borges, det vore genant att fråga dig: är det möjligt att återvända till eden?

min olyckas historia är poesins historia. vi kommer ur ett minne lika lockande som en cigarett, lika cancerframkallande som en cigarett. därav begäret. därav tragedin. därav oaktsamheten, när vi andas ut rök och fläckar ner bladet med dikter av aska.

vi som skriver är martyrer: nakenheten som vi inte rör vid blir våra läsares tröst.

vi är martyrer; jag skulle så gärna vilja lämna pennan, svepa allt bläck och stanna i dina höfters musik.