”När var och en är bibliotekarie finns biblioteket överallt”– Public Library, www.memoryoftheworld.org[1]

"De emancipationsrörelser som vi människor är som mest stolta över är de som ger makt och medel åt de förtryckta att uppfylla sina drömmar. Att drömmen om Public Library i nätets tidevarv (drömmen om universell tillgång till all mänsklig kunskap) nu skulle ges upp, det får inte tillåtas att ske. Och konstnärer och hackare åtar sig, som så många andra gånger, att få dessa drömmar att bli verklighet." Återgivet från Public Library (Repertorium)[2]

Shubigi Rao: Tack för att du kunde träffa mig, Tomi. Som du vet hade jag ett långt samtal med Marcell (Mars) tidigare i veckan, men jag skulle vilja ställa några ytterligare frågor till dig om ert gemensamma arbete, i synnerhet i projektet Public Library. Jag hade tidigare läst det här (läser högt): ”Public Library är två ambitioner som flätats samman. Å ena sidan är det ett argument för offentliga bibliotek som institution och deras grundprincip att göra kunskap universellt tillgänglig. Å andra sidan är det ett sätt att utforska och utveckla distribuerad internetinfrastruktur för amatörbibliotekarier”.[3] Det är en väldigt tydlig och rättfram sammanfattning av projektets mål, som för samman de två sfärerna att äga kunskap och att sprida den på en och samma plats, och jag är intresserad av hur det kom till.

Tomislav Medak: Public Library uppstod 2012 som en reaktion på stängningen av library.nu, ett annat skuggbibliotek som stängdes ned av förlagsbranschen. Marcell började främst fundera på hur man hade kunnat utforma en plattform där människor kunde dela böcker och artiklar i ett ickehierarkiskt nät. Han började kolla upp praktiska tillvägagångssätt och utifrån det skapade han ett pluginprogram till Calibre, en programvara för att hantera e-böcker, vid namn Lets Share Books.

Det blev startskottet för mer generella funderingar kring de offentliga bibliotekens status som en samhällsinstitution med ansvar för att göra kunskap tillgänglig för alla i samhället. Vi tyckte att det är en viktig fråga av två anledningar. Det finns två sidor av de offentliga bibliotekens pågående kris. Den ena är att bibliotekens centrala roll i kunskapsspridning på sätt och vis begränsats i och med det digitala skiftet. Detta beror på att digitaliseringen av böcker gått väldigt långsamt, trots att digital teknik skapat en oerhört stor kapacitet att tillgängliggöra dem, och förlagen har inte velat förse offentliga bibliotek med digitala licenser för att låna ut deras e-böcker fritt. Det har inneburit att användare själva åtagit sig att skapa bibliotek för att förverkliga de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, möjligheter som offentliga bibliotek hindrades från att nyttja på grund av upphovsrätt och immaterialrätt. Det är en sida av krisen. Den andra är den åtstramningspolitik som sedan 2012 förts runt om i Europa och på andra håll och resulterat i sparpaket för bibliotek. De har tvingats skära ner i verksamheten och i vissa fall stängts ner helt.

När vi funderat på dessa två sidor av institutionens kris har vi kommit fram till att skuggbibliotek på sätt och vis utgjort ett komplement till de offentliga biblioteken genom att tillgängliggöra kunskap som fysiska offentliga bibliotek hindrades från att göra tillhandahålla. Vi ville delvis också starta en offentlig debatt (utanför gråzonen) och undersöka de bejakande handlingarna att dela digitala böcker, artiklar och arkiv, och skapandet och underhållet av kataloger och elektroniska bibliotek som redan ägnade sig åt sådant. Därtill var den infrastruktur vi själva höll på att bygga på den tiden, och än idag håller vid liv, ett slags testscenario. Vi har kokat ned begreppet offentligt bibliotek till en grundläggande definition som involverar en samling böcker som är tillgänglig för alla i samhället utan ekonomiska eller sociala barriärer, till en katalog och till en bibliotekarie. Med dessa beståndsdelar har vi försökt bygga en infrastruktur där alla som har digitala böcker på sin dator, och det har de flesta av oss, kan fungera som ett offentligt bibliotek. Det kan handla om att sortera de digitala filer de har, organisera metadata som bildar en katalog och fungera som en plats där läsare, potentiella användare kan slå upp vilka böcker de lagrar på sina datorer. På mjukvarusidan är det vad Calibre och pluginprogrammet Lets Share Books gör.

En annan del av vårt arbete handlar om att formulera en viss politisk ståndpunkt kring den snedfördelade och sammansatta världen av tillgång till kunskap. Om man tittar på kunskapsekonomi i allmänhet och på till exempel globala universitetsrankningar kan man konstatera att av de femhundra högst rankade universiteten är det bara femtio som ligger utanför fyra till sex så kallade ”i-länder”. I vårt hörn av världen (Balkan) finns inte ett enda, ens på topp 800. Det är uppenbart att snedfördelningen i kunskapsekonomier följer en snedfördelning i ekonomiska globala relationer – det är ingen sofistikerad insikt, men ekonomin kring böcker och vetenskapliga tidskrifter följer samma mönster. Den är ett marknadsmonopol som domineras av fyra till fem stora förlag med huvudkontor i de där fyra till sex länderna som också har toppuniversiteten. Och ändå är tillgången till kunskap, vetenskap, litteratur det som på många sätt lägger grunden för ett samhälles förmåga att hänga med i utvecklingen inom olika fält och behålla potentialen att utvecklas med någon grad av jämlikhet i en värld med global arbetsfördelning.

Till skillnad från vissa andra skuggbibliotek har vi (i Public Library-projektet) försökt stå fast vid att inte försöka hålla kvar det här i skuggorna, i gråzonen, vid att påstå att det vi gör inte nödvändigtvis är olagligt. Visserligen är det vi gör olagligt enligt det globaliserade standardiserade ekonomiska ramverket, men vi anser att det är politiskt och legitimt. Och på sätt och vis finns det i det ställningstagandet en politisk metod, civil olydnad. Vi förordar en sorts civil olydnad genom att berätta offentligt om vad vi gör och på så vis öppna för en debatt om vad som klassas som olagligt – som borde anses vara politiskt legitimt. Vi försöker nå den politiska legitimiteten genom en vision, en fantasi där kunskap måste vara universellt tillgänglig. Åtminstone den demokratiska ideologin gör ju gällande att befolkningen bara kan delta till fullo i statskroppen om alla är välunderrättade, upplysta medborgare. Denna universalia blir bara möjlig om man tar universaliteten som faktum, upphovsrättens begränsningar till trots.

Det är alltså den ståndpunkten vi försöker formulera – först och främst att kunskap ska vara universellt tillgänglig i form av det offentliga biblioteket. Och den andra handlar om bilden av omsorg. Vi tror att många skuggbibliotek uppstår och består för att det finns modiga individer, i drivor, som åtar sig att digitalisera böcker, ladda upp dem på nätet, hålla liv i servrarna, flytta dem när de sätts under press. Så det handlar om att ta hand om ett visst kunskapsmässigt allmängods, snarare än kunskap som handelsvara. Och omsorgen omfattar alla roller i kunskapsfabriken, så att säga, från de som skapar, och skriver, och delar med sig av sitt skrivande, hela vägen till de som bara laddar ner eller laddar upp. Så det är ett brett spektrum av handlingar som skapar ett sådant omsorgens community.

Vi anser att handlingar som skapar tillgång, och använder digitala kunskapskällor, och som är politiska för att de svarar på den där snedfördelningen, speglar de offentliga bibliotekens roll. Vi har uttryckt dessa ståndpunkter i ett brev vi skrev gemensamt med ett antal amatörbibliotekarier som sköter olika bibliotek, kataloger, arkiv – vissa pappersbaserade, andra digitala. Vi har skrivit ett öppet brev som svar på att Elsevier stämde Sci-Hub och Library Genesis. Vi skrev i solidaritet med biblioteken och till svar fick vi mycket stöd av människor världen över. Vissa har bidragit med översättningar av brevet, eller improviserat spontana varianter av det. Mycket respons kom också från öppen tillgång-communityn och dess anhängare, och från de som kritiserar kunskapsekonomin i allmänhet. Det är den andra delen i vårt arbete.

Den tredje delen är mer specifik, den handlar om att digitalisera böcker och tidskrifter. Vi har först gjort det genom att (tillsammans med en ingenjör från Belgrad) skapa DIY-skannrar för böcker – vi har byggt runt åtta, nio stycken vid det här laget. Vi har tillhandahållit skannrarna eller fått i uppdrag av olika grupper att tillverka dem, och skannrarna finns nu på olika platser och i olika sammanhang världen över. Vi har också försökt tillhandahålla arbetsflöden som visar hur de kan användas.

Vi digitaliserar själva böcker kontinuerligt i våra lokala sammanhang, bland annat med folk från Konst- och humanioraskolan i Zagreb, eller från vänstern. Vi skannar främst in böcker som inte finns i digital version, eller som inte ens varit fysiskt tillgängliga eftersom de blivit bortdrivna, bortrivna från kroatiska bibliotek på 1990-talet. Det rör sig då oftast om böcker om marxistisk litteratur, arbetsvetenskap och serbisk och kyrillisk litteratur. Genom denna verksamhet försöker vi undersöka hur bibliotek fungerar som motorer för epistemologisk klassifikation, och epistemologisk och ideologisk kunskapsreglering.

Vi gjorde ett projekt som hette Gallrat, där vi bad folk att ta med böcker de hade som de visste hade rensats ut från kroatiska bibliotek – en process som bara delvis dokumenterades – vi känner bara till en bråkdel av det som togs bort. Under ett par år gallrades nästan tre miljoner titlar från kroatiska bibliotek, många gånger fler än vad som tillåts under standardgallring av avlagda eller gamla eller outlånade böcker på bibliotek.

Det är uppenbart att de offentliga biblioteken i Kroatien på 90-talet var delaktiga, som offentliga bibliotek ofta är, i ett nationellt identitetsskapande – vilket var en form av symboliskt våld – bortträngning av det förflutna och tidigare system i och med den nya regimen. Det var ett inslag av våld i ett landskap av våldsamma handlingar som syftade till att renodla eller befästa en kroatisk identitet som skilde sig från serbisk eller bosnisk muslimsk identitet, som vi delar språk med, som vi delar historia med, som vi bara är religiöst splittrade från för att vi historiskt lytt under olika imperier.

På sätt och vis fanns en förlängning av tillåtet spontant våld som både antog en symbolisk skepnad, som i rivningen av monument och gallringen av böcker, och en fysisk, i form av krig och krigsbrott. Där fanns också repressionen mot den serbiska befolkningen kopplad till det inbördeskrig som pågick i Jugoslavien på 90-talet. Så, den tredje delen av vårt arbete är att vara medveten om dessa former av våld och svara på deras fortsatta existens.

SR: Min vän Marko berättade att när han var barn på 90-talet vandrande han runt på stadsbiblioteket när han hittade ett tidigare låst rum som lämnats öppet. Där inne låg böcker staplade från golv till tak. Det rummet stod alltid låst, otillgängligt för allmänheten. Här fanns ingen uppenbar förstörelse. Det enda biblioteket gjorde var att låta dem ligga inlåsta, och kort därefter, när biblioteket flyttade till en annan byggnad, lämnades de ”icke önskvärda” böckerna helt enkelt kvar, och forslades så småningom ut med byggavfallet när den nya verksamheten renoverade. Senare slopade biblioteket kartotekskort för att gå över till en digital katalog, och då blev det ännu enklare – de lät bara bli att föra över kataloginformationen (om de utrensade böckerna) från korten till onlinekatalogen. Och det var så de böckerna försvann, utan förteckning som visade att de någonsin funnits på biblioteket. De finns bara i minnena hos de som använde de böckerna.

TM: Det måste finnas många sådana historier, inte bara här utan även i andra länder och under andra regimer.

SR: Ja, kanske känner vi bara till en bråkdel av förlusten. Tomi, det här har varit insiktsfullt och upplysande, tack för din tid och för hur grundligt du förklarat Public Library-projektet, och för arbetet ni lägger ned. Tack.