Det var ett självklart beslut att ägna denna upplaga av PEN/Opp åt Turkiet. Sedan juli 2016 har vi bevittnat hur en strid ström av författare, förläggare och journalister – liksom lärare, akademiker och andra som gått emot regeringen – har gripits på oklara och falska grunder, och satts i fängelse. Nedmonteringen av yttrandefriheten och tryckfriheten är chockerande, både i sin omfattning och med tanke på hur snabbt det har gått. Den misslyckade kuppen 2016, där fler än 200 personer fick sätta livet till, gav president Erdoğan en förevändning att utropa undantagstillstånd och på så sätt få maktbefogenheter att rensa ut resterande oliktänkande - och fängelserna fylls.

Svenska PEN är stolta över att publicera texter av några av dem som befinner sig i förföljelsens absoluta brännpunkt; poeter, författare, journalister – människor med tankar, ord och erfarenheter som den turkiska ledningen aktivt försöker tysta.

Här finns en bittert storslagen text om motstånd, skriven av författaren Sema Kaygusuz.

Här finns Ahmet Şıks anförande i rätten – den grävande journalisten som skrev en hårt granskande bok om Gulen-rörelsen och nu anklagas för att stödja den.

Här finns publicisten Can Dündars klarsynta analys av Turkiet, från hans exil i Berlin.

Här finns juristen Nazan Moroğlus sakliga genomgång av hur kvinnornas rättsliga läge kraftigt försämrats under Erdoğans styre.

Här skriver författaren Tuba Çandar om den armeniske journalisten Hrant Dink och om exilens villkor, konstnären Pınar Öğrenci vittnar om vad som hände henne när hon marscherade för fred, och författaren och journalisten Ahmet Altan beskriver ett rättssystem så perverterat, att Kafka skulle ha skrattat av sorg.

Ett flertal medborgare av andra länder har gripits på mycket oklara grunder, till exempel den svenske medborgaren Ali Gharavi, IT-expert och människorättsaktivist, den tyske journalisten Deniz Yücel, samt den tyske människorättsaktivisten Peter Steudtner.

Och vi vet nu att den som kritiserar den turkiska ledningen inte går säker, inte ens i exil - inte ens om hon eller han är medborgare i ett annat land. Den internationella polisorganisationen Interpol har blivit ett politiskt verktyg i Erdoğans jakt på regimkritiker utomlands, i strid med sina egna stadgar. Den tyske författaren Doğan Akhanlı greps under en semester i Spanien efter att Turkiet rödflaggat honom via Interpol, den svenske medborgaren och författaren Hamza Yalcin likaså.

Det ligger en djävulsk genialitet i att missbruka Interpol. Det betyder att den regimkritiske inte kan känna sig säker någonstans, även om hon eller han flytt landet och fått asyl någon annanstans på grund av hot och förföljelse. Efterlysningarna är politiskt motiverade och systemet missbrukas för att hota individer.

Sedan undantagstillståndet infördes i Turkiet, har definitionen av terrorism blivit så vid, att vad som helst och allt kan ingå. Ett annat problem är att också det europeiska systemet har svagheter, som öppnar för det turkiska missbruket.

Professor Christian Kaunert är expert på säkerhets-, och terrorfrågor på Institute for European Studies i Bryssel. I en intervju för den danska tidningen Weekendavisen konstaterar han att "det internationella systemet har inte klart definierat terrorism. EU har en definition, men FN har det inte, för att nämna ett exempel. Det är sådana luckor som gör det möjligt för Turkiet att utnyttja det internationella systemet."

Det är omöjligt att bortse från att Turkiet tvingat över 100 000 jurister, universitetslärare och advokater att lämna sina arbeten, sedan det misslyckade kuppförsöket för ett år sedan. Det är lika omöjligt att bortse från att Turkiet har fängslat över 50 000 människor sedan juli 2016, omöjligt att bortse från att det är författare, journalister och de som arbetar för mänskliga rättigheter som blir efterlysta. Och det är uppenbart att fängslandet av runt 200 författare och journalister handlar om en ren jakt på regimkritiker och om att skrämma alla andra till tystnad.

Interpol får inte användas av politiska, religiösa eller rasistiska skäl. Myndigheten ska vara neutral, inte drivas av politiska motiv, och agera utifrån respekt för de mänskliga rättigheterna. Det står inskrivet i artiklarna 2 och 3 i Interpols stadga.

Tidigare har Ryssland, Kina och Venezuela anklagats för att efterlysa människor av politiska skäl. Nu är det Turkiet. I april tidigare i år, slog Europaparlamentet fast att:

I slutet av augusti konstaterade EU-kommissionen samma sak, och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) uppmanade Interpol att ”noga överväga” häktningsförfrågningar från Turkiet, i synnerhet de som gäller författare och journalister, och varnade för myndigheten inte ska bli ett verktyg för att ”strypa yttrandefriheten”.

Den 6 september skickade utrikesministrarna från Sverige och Tyskland, Margot Wallström och Sigmar Gabriel, ett gemensamt brev till EU:s utrikesminister Federica Mogherini.

"Vi är rädda för att Akhanli och Yalcin utlämnas Turkiet på grundval av politiska motiv", skrev de två utrikesministrarna. Professor Christian Kaunert på Institute for European Studies kallar brevet "ett ganska ovanligt steg".

Att regimkritiska ord, tankar och åsikter görs till brottsliga handlingar är ett av de mest allvarliga hoten mot demokratins grund; det handlar om rätten att uttrycka kritiska, obekväma åsikter, rätten att kritisera makthavare. Det handlar om rätten att ge skydd åt de som förföljs för sina ord, tankar och åsikter.

Vilka fler står på Turkiets lista? Vilka fler författare, journalister och människorättsaktivister riskerar att gripas när de reser på semester?

Svenska PEN är stolta över att presentera några av de modiga personer som går i främsta ledet i kampen för tryckfriheten i dagens Turkiet. Här i PEN/Opp finns röster från rättegångarna, röster från fängelser, röster från de som finns kvar i landet, och röster från de som tvingats fly.

Sprid dem, läs dem, publicera dem. Så motverkar vi förföljelsen, så vägrar vi låta dem tystas.

Elisabeth Åsbrink, ordförande Svenska PEN

Image by Zulal, 11 september 2017