Jag var bara 19 när jag fick känna på statsmaktens brutalitet. Jag pluggade internationell politik i London när min pappa, Can Dündar, greps i sitt journalistiska arbete som chefredaktör för den turkiska dagstidningen Cumhuriyet för att de skrivit om när underrättelsetjänsten i hemlighet och på olaglig väg försett radikala rebeller i Syrien med vapen. Baserat på detta stycke korrekt nyhetsrapportering krävde man dubbla livstidsstraff för honom, tidigare dödsstraff. Han fängslades misstänkt för högförräderi, spioneri och försök till statskupp, och vi som familj ställdes mot ett korrupt rättsväsende under påtryckning från politiska makthavare, liksom mot landets propagandamaskineri eftersom otaliga mediehus spred skandalösa lögner om oss. Syftet var helt uppenbart att straffa honom för att statuera ett exempel, att sätta skräck i andra reportrar som arbetar för att avslöja olaglig verksamhet eller korruption, så att de nästa gång skulle dra sig för att göra det.

Vid 20 års ålder hade det varit enormt svårt att inte känna sig obetydlig, förkrossad och tröstlös, om det inte vore för den strida ström av människor som dök upp för att visa oss solidaritet både lokalt och internationellt. Från rättegångens första dag samlades hans kollegor på tidningen, hans läsare under de senaste 30 åren, civilsamhällesaktörer, advokater och andra godhjärtade människor en masse för att visa sitt stöd och fördöma den orättvisa han utsattes för.

Det gjorde det möjligt för oss att stå fast och för honom att försvara sig, för journalistiken och för rätten att säga sanningen. Den erfarna journalisten Mete Akyol, 81 år gammal, tog en dag med sig en enkel trästol att sitta på utanför fängelsets väldiga murar, och inledde därmed ”hoppets vaka”. Han uppmanade någon ny att ta över och hålla liv i vakan dag för dag. Varje dag kom massor av människor och organisationer dit för att delta i en symbolisk sittdemonstration.

Det såg likadant ut internationellt. Min pappa drunknade i brev från hela världen i sin fängelsecell. Människor jag aldrig hört talas om, organisationer som PEN och Reportrar utan gränser som jag beundrade för deras försvar av mänskliga rättigheter skyndade till vår hjälp – kom med förslag och strategier för att orka med och göra motstånd, bjöd in oss att tala och samla stöd på oräkneliga evenemang och andra initiativ, observerade rättegångar för att kontrollera rättssäkerheten, drog i gång kampanjer och arbetade på diplomatisk väg för att han skulle släppas fri. Efter 92 dagar, vilket kändes som en evighet i ovisshet om när jag skulle få återse pappa, gav solidariteten och hans obevekliga hållning resultat och han släpptes fri efter en dom i författningsdomstolen som med marginalen 12 mot 2 slog fast att han ägnat sig åt journalistik och inte spioneri. Folk brydde sig; vi var inte ensamma.

Det vidsträckta nätverk av mänsklig omsorg som bildades betydde oerhört mycket för mig och räddade mig undan fullständig förtvivlan. Det visade mig solidaritetens förmåga att göra våra liv bättre, hålla hoppet vid liv och stärka vår motståndskraft, vilket är nyckeln till att orka fortsätta en så svår kamp. Jag fick med egna ögon se hur solidaritet fungerar och kan bli ett motgift för många i vår situation.

Kort efter att han släppts, medan över 40 journalister fortfarande satt fängslade i Turkiet, bjöd PEN Norge in mig tala om fallet i Oslo. Nyligen hittade jag manuset till det talet, som hölls den 4 maj 2016 på en demonstration utanför Stortinget å åtalade turkiska journalisters vägnar.

Jag var 20 år gammal och mitt tal bar titeln: ”Med hoppfulla önskningar om en gemensam framtid”. Dess första rader lyder: ”Jag föddes in i möjligheten till en ny värld. Jag tillhör den generation som idag har medel att hålla sig välinformerad om sina medmänniskor världen över. Vi kan ta in intryck från hela världen, men ändå inser jag nedslaget att murarna i vår perceptuella förmåga växer sig allt högre; vi bedrar oss om vi tror oss vara immuna mot varandras sorg.”

Och avslutningen: ”Med ett inskränkt sinne är vi inte fria och en ljus framtid kräver till syvende och sist att vi gemensamt visar omsorg.”

Det var då jag blev praktikant på PEN. Jag var yngst på kontoret. Jag satte genast igång att spåna möjliga kampanjer för andra åtalade journalister i Turkiet. Omfattningen på de globala kriserna förundrade mig, liksom det motstånd som varje dag mobiliserades från det internationella kontoret med dess klena resurser. Våra regionssamordnare och andra PEN-center utredde och hjälpte ivrigt till med utsatta fall från alla delar av världen, och försökte bygga solidaritet mellan olika aktörer mot några av de svåraste omständigheterna författare kan befinna sig i.

Jag sög i mig kunskap så fort jag kunde, ännu omedveten om att en beväpnad man inom kort skulle försöka mörda min far utanför domstolen och därmed ställa våra liv på ända. Jag hade oroat mig för en attack mot honom, likt de som drabbat så många av hans kollegor och förebilder i landet genom historien. Det var omskakande för oss alla att stirra rakt in i en pistolmynning, och den mest hjältemodiga och symboliskt träffande reaktionen kom från mamma som inom några sekunder kastade sig över den beväpnade mannen i ett försök att tackla omkull honom och hindra honom från att skjuta min pappa. Det rena, nästan vansinniga modet hon visade, hur hon gjorde sig själv till en mänsklig sköld, var häpnadsväckande men ingen ovanlighet. Det blev uppenbart att hon på sätt och vis gjort sådant hela sitt liv, och hur många andra som dagligen gör sådana saker för varandra av kärlek och omsorg, för att skydda varandra. Jag hade aldrig trott att jag inte skulle kunna återvända till mitt hem och mitt land men så blev det, eftersom pappa fruktade för sin säkerhet och beslutade att lämna Turkiet, hans kollegor på tidningen greps och mammas pass konfiskerades olovligen ”för rikets säkerhet”. Plötsligt var vår familj utspridd i tre olika länder och kunde inte träffas på tre år, tills mamma utnyttjade sin rätt som mor och bestämde sig för att fly. Så vid 23 års ålder, utan att ha begått något brott, blev även jag flykting.

Det var tungt att plötsligt förlora kontakten med nästan allt och alla jag haft i mitt liv fram till dess – mitt land, min omgivning, min familj … Känslan går igen i de känslor av förlust som upplevs i breda lager världen över. Det blev en katalysator som fick mig att söka efter mer djupgående skäl att kämpa vidare – konstruktiva, kreativa lösningar i jakten på utvägar. PEN försåg mig med mål och mening vilket fungerade läkande. Först och främst ville jag knyta an till de jämlikar jag inte kunde fysiskt kunde resa till, och İlkyaz blev det första projekt jag startade. Med den dubbla betydelsen ”Första skriften” och ”Tidig vår” kom projektet till som svar på insikten att Turkiet blivit väldigt polariserat. Framför allt unga människor och författare hade ingenstans att knyta kontakt och dela med sig av sina berättelser bortom politiska och ideologiska skiljelinjer. Vi skapade en webbplattform för författare under 35 med stöd av PEN International och dess norska och turkiska avdelningar. Inga essäer eller politiska artiklar, bara poesi, noveller och skönlitteratur. I ett land där det fria ordet är starkt hotat lyckades plattformen undvika både åtal och attacker från regeringsvänliga medier och i stället föra samman mer än 300 unga författare från alla möjliga bakgrunder. Ju fler bidrag vi läste, ibland över 1 000 stycken, desto mer insåg vi hur hoptrasslade och samstämda våra emotionella världar och undermedvetna känslor faktiskt var. Hur mycket sorg, förtvivlan, djup smärta och depressivitet som förökat sig hos unga människor över hela landet oavsett ideologisk hemvist, hur tydligt det gick att urskilja en längtan efter samhörighet, händer som med ordens hjälp sträckte sig efter andras i hopp om att någon skulle lyssna och ta deras ord i beaktande.

Creative Witnesses var ett annat projekt, där vi uppmanade konstnärer att skapa verk som inspirerats av fängslade människors ord. Båda sidor av projektet kände samhörighet och berördes djupt och än en gång stod det klart att murar kan bestigas och påtvingade avstånd överbryggas. Några år senare berättade vår nya ordförande Burhan Sönmez och Hanna Trevarthen från engelska PEN om ett upplägg som använts för hundra år sedan, i PEN:s begynnelse. Det kallades Tomorrow Club och hade skapats av vår grundare Catherine Amy Dawson Scott för att stötta unga författare, som ett förstadium till det globala nätverk med verksamhet i mer än 120 länder som PEN idag utgör. Det var som att den drömmen vaknat till liv igen vid precis rätt tidpunkt, när vi funderade på hur vi skulle kunna föra samman İlkyaz och en rad andra ungdomsprojekt i organisationen och skala upp dem till en global rörelse för unga människor, förenade bakom de universella värderingar som PEN:s stadgar lägger fram.

Stärkt av det sekelgamla tecknet inledde jag, som samordnare för ungdomsengagemang på PEN, bildandet av ett nytt globalt nätverk där unga författare kan mötas. På vår kongress i Uppsala med Svenska PEN som värd anordnade vi workshoppar med representanter från flera olika länder för att diskutera möjliga lösningar på de utmaningar vi står inför. Där insåg jag att det inte bara är känslovärldarna vi har gemensamt över landsgränserna, utan också de största praktiska problemen vi står inför. Från klimatkollaps till censur, från ekonomisk ojämlikhet till väpnade konflikter, från växande motsättningar till korruption, delade vi många av våra viktigaste frågor. Ändå kändes våra svar liksom skilda åt och vi gled allt längre ifrån varandra i bråk om ideologi, identitet och teori, och inuti våra bubblor eller ekokammare förkastade vi alla åsikter som inte var våra egna.

Det gjordes en studie i Turkiet som visade en tydlig skillnad mellan människor födda på 90- respektive 70-talet vad gäller deras syn på världen i förhållande till det egna livet. Där den äldre generationen till stor del ansåg att deras eget öde hängde samman med världens välbefinnande tycktes den yngre, nyare generationen tänka att de skulle klara sig men att världen definitivt var på väg åt skogen. Att frikoppla sitt eget öde från omgivningens tydde på den hyperindividualism som fått fäste i samhället. För mig var det tydligt att vi unga måste koppla samman vårt eget välbefinnande med vår omgivnings för att ha minsta chans att anta de massiva utmaningar som tornar upp sig i framtiden.

Överflödet av falsk information förvärrar isolation och hjärnröta, ”brain rot” – årets ord 2024 enligt Oxford English Dictionary. Ett intellektets förfall som främst drivs på av en överkonsumtion av meningslöst innehåll. ”Det visar en lite uppkäftig medvetenhet hos yngre generationer om den skadliga inverkan från sociala medier som gått i arv till dem.”

Unga människor i synnerhet blir lidande när isolation och förtvivlan övergår i polarisering och radikalisering. Verkliga gemenskaper både på och utanför nätet är helt nödvändiga för att motverka splittring och skapa förutsättningar för samarbete. För att bekämpa hjärnrötans inskränkthet och det destabiliserande domedagsskrollandet vi varje dag ägnar oss åt måste vi kunna se det som händer våra jämlikar och samhällen i ett större perspektiv, liksom vad de gör för att härda ut.

Även om de problem vi står inför skiljer sig beroende på bakgrund, geografisk plats och omständigheter reagerar vi med likartade känslor – ångest, rädsla, hoppfullhet och längtan efter fred. Dessa känslor är grundläggande för människan och skär igenom ideologiska, sociala och ekonomiska klyftor. Men kapitalstarka intressen, från autokratiska regeringar till techjättar, utnyttjar dessa gemensamma känslor för vinning och kontroll genom att sprida lögner och så split. När sanningen vittrar sönder försvinner tilliten och berövar oss på en gemensam verklighet.

Jag var övertygad om att den solidaritet som visades mig kunde föras vidare till andra. Vi var tvungna att fokusera på att åstadkomma förändring i några av de mest grundläggande frågor och problem vi alla står inför innan vi kunde återgå till att bråka om mindre akuta skillnader mellan oss. Vi var tvungna att lyssna på varandra trots geografiska och ideologiska avstånd eftersom vi vet så lite om hur våra jämlikar lever och vad de känner, för att inte tala om de som bor nära oss men har andra åsikter. Center i 42 länder stöttade det nya Tomorrow Club-initiativet där i Sverige, en siffra som vuxit till över 80 länder på vår senaste kongress i Oxford, där ett utskott för unga författare bildades som en del av PEN International. Begåvade unga människor från alla världens hörn började ansluta sig till initiativet nu när vi äntligen kunde organisera oss någonstans. Historien hade till slut gått nuet till mötes för att visa vägen och med hjälp av nya ansikten föra vår hundraåriga historia in i framtiden.

Att få kunskap om våra gemensamma utmaningar genom varandras ögon i stället för genom ideologiskt anstrukna nyhetssnuttar kan hjälpa oss att se likheter och skillnader i våra erfarenheter och i förlängningen inlemma dem i vår världsbild och de gemenskaper vi tillhör.

Så ser drömmen ut i Tomorrow Club och utskottet för unga författare, en plats där unga berättare och ledare kan samlas för att dela med sig av sina erfarenheter och sina sätt att bekämpa hjärnrötan och de problem världen av idag står inför. För att knyta an och anrika inspiration och hopp, finna mod i varandra och ”göra något”, hur litet det än är, för sin omgivning, lokal som global, om så bara genom att ge stöd åt en kollega som står åtalad på felaktiga grunder. Ett liv är trots allt en hel värld.

Det är fortfarande olidligt att tvingas se vänner och släkt blekna bort på avstånd medan smärtan sträcker sig över allt fler år. Min älskade morfar gick nyligen bort, under 8 års väntan hade jag hoppats på att få träffa honom igen och i stället fick vi följa hans begravning på Facetime. Men även i mina mörkaste stunder fann jag tröst i att vara en del av en stor gemenskap, en lokal och global familj av vänner som känner med mig och står vid min sida. Jag tvivlar på att det finns ett bättre botemedel.