Den huvudsakliga avsikten med den här texten är att utforska samtida afghansk poesi. På ett personligt plan tänker jag att de senaste decenniernas afghanska poesi har dominerats av politiska och ideologiska teman, och jag ska på djupet försöka utforska poesin från den vinkeln. Min intention är inte att anlägga ett vardagligt eller allmänt perspektiv på politisk poesi. Enligt min mening är politisk poesi ett uttrycksmedel ägnat att utöva påtryckningar på makthavares åsikter och styret i landet. Frågan vi här talar om är den poesi som är inlemmad med politiken och därvidlag införstådd med dess inflytande, eller den sorts poesi som är formad av makten, eller huruvida poesin har rörts samman med de politiska och religiösa diktatens litteratur de senaste decennierna.

Efter att Timuriddynastin (1370-1507) fallit i Herat, kulturens och litteraturens vagga i Khorosan (i nuvarande Afghanistan), ägde en tillbakagång rum. Timuraden omtalas stundtals som den östliga renässansen. Shah Samarqandi sade med en överdrift: ”Det välstånd och den bekvämlighet människor erfor under Shahrukhs välde har inte upplevts, inte under någon era eller tidsperiod, sedan Adams tid.” Utan tvekan var en av orsakerna till detta kulturella välstånd de många beskyddare av konst och konstnärer som under Timuraden, förutom att själva vara bidragande till konstens och litteraturens livskraft, också var hängivna de verk som framställdes av enskilda konstnärer och grupperingar. Sedan dess har denna del av världen inte upplevt en dag av litterär livskraft. Samtliga kulturverksamma grupper, varenda en, sökte sig till andra länder. Ett par av dem migrerade till Indien, en annan grupp till Isfahan, och andra till Bukhara. Ännu en kulturell istid hade inletts.

I efterdyningarna av mordet på Nader Afshar gjorde Ahmad Shah Abdali anspråk på tronen i Kandahar. Även om de och deras ättlingar hade tycke för poesi, såtillvida att de återkommande höll litterära evenemang vid sina hov, sägs det att de egentligen inte trodde på någon tradition av litterär och kulturell mångfald. Det påstås att Ahmad Shah Abdali själv gav instruktioner till sin son, Timur Shah, att ordna en kopia av Mirza Abdul Qadir Bidels verk, och att en viss Allah Wardi, känd som Hazin Heravi, sedan återförde ett urval av Bidels verk från Patila till hovet i Kandahar. Det var då bokcirklar med utgångspunkt från Bidels poesi för första gången blev en sedvänja vid hovet, för att sedermera spridas hos eliten i staden och bilda en tradition. Förflyttningen av huvudstaden från Kandahar till Kabul flyttade också detta litterära bruk och oavsett vilken sorts litteratur den perioden innehöll är den bland vissa forskare benämnd som Bideleran. Lång tid förflöt på detta sätt. Att läsa Bidel, imitera hans stil, och dra lärdomar från hans dikter, tjänade som förströelse för societeten i det moderna samhället. Och även om tiderna var ofruktbara ska man inte förbise dessa försök till poetik och poesi, men vad det än var inspirerade det inte till bildning (tillväxt) och transformation (förändring) hos poesin. Den huvudsakliga formen av poesi under denna period var Ghazal (tonsatt lyrik), och tematiken i denna poesi var romantisk eller uttryck för sufism – men båda var imiterande, inte personliga.

Den förhållandevis långa regeringstiden för Ahmad Shah Durrani, hans söner och underordnade, kan sammanfattas i tre kategorier av krig: för det första, deras militära resor till Indien för att vinna rikedom, för det andra, de förmodade självständighetskrigen med Storbritannien, och för det tredje, inbördeskrig. Konsekvenserna av dessa tre typer av krig resulterade i fattigdom, förvanskning av landet och isolering från omvärlden, samt stagnation för intellekt, kultur och litteratur. Under dessa århundraden finns ingenting nedtecknat om gemensamma poetiska aktiviteter. I olika hörn av landet skrev man poesi på kammaren, utan kontakt med andra som skrev och utan att ha hum om grannländernas litteratur.

Det är under denna period som krigen mellan Afghanistan och Storbritannien äger rum, och detta är första gången den politiska poesin träder fram. Denna tendens återfinns först i utformningen av krigsbrev. Initialt märks Hamedullah Kashmiri, som komponerade en dikt betitlad "Akbarnamah", vilken gav upphov till många reaktioner, särskilt bland britterna, något som tvingade dem att anställa folk som besvarade breven. Ett annat portalverk från perioden heter "Jangnameh", skriven av en Mawlana Mohammad Ghulam Akhonzada.

Dessa dikter, som är komponerade med samma metrik som Ferdewsis Shahnama, är sannerligen en sorts redogörelse eller brutal krigshistoria med syfte att lovprisa krigshjältarna. Även om våra litteraturvetare har klassificerat dessa verk som fosterländska dikter och motståndspoesi tolkar jag dem ändå som en variant av politisk poesi som står makten nära. Som tidigare nämnts betraktar jag detta som startpunkten för den afghanska, samtida politiska poesin, i ordets egentliga bemärkelse, emedan dess syfte i första hand är panegyriskt. Och den sortens diktning är ur ett litterärt perspektiv av ringa värde. Den mest omtalade och anpassade poesi med avseende på samhällsfrågor under dessa år var masnaviformen, eller narrativ långdikt. Jämte tidens berömda verk finner man också annat – till exempel en masnavi av Mohammad Siddiq Khan, vilken hänvisar till händelser under kriget i Maywand. Den framlidne poeten Kuhzad citerade verket i Aryana Magazine nummer nr. 125:

Den här gången har jag med en berättelse, lyssna,
om den nye kungen, världens ledare.
Denna berömda figur är Ayub, den segerrike,
fadern är Shir Ali Khab, och sålunda är han den krönte.

Men vi kan betrakta förra seklets poesi i Afghanistan som politisk poesi i dess mycket specifika betydelse. Det innebär att poeterna under denna period var mycket engagerade i sin tids politik. Det var i början av detta sekel som tonen började förändras. Ett under inträffade, och det tyranniska gamla trädet som vårdat sin inre svulst erbjöd nu i konstitutionalismens namn en ny väg. Flera upplysta personer, ironiskt nog mest poeter, utnyttjade denna möjlighet och gav därmed världen en ny intrig. Några av dessa figurer var Mohammad Sarwar Wasef, Hadi Davi Parishan, Abdul Ali Mostaghani, Mahmoud Tarzi och Degan.

Jämte sina liberala ansatser närde dessa poeter även synpunkter på det litterära klimatet. De menade att när nu världen förändrats borde också litteraturen byta skepnad. Denna åstundan är påtaglig i Mahmoud Tarzis – en av denna andas förgrundsgestalter – kritik. I sitt manifest över samtida poesi häcklar han två av föregångarnas centrala strömningar – mystik och tonsatt dikt. I ett av sina alster rimmar Tarzi exempelvis (ʻirfān), mysticism med (ḥirmān wa but̤lān) besvikelse och ytlighet, och han föreslår att detta är tider av (’alm) vetenskap och (hunar) konst. På andra ställen kritiserar han verk som gör anspråk på skönhet och magi. Mohammad Sarwar Wasif, en annan på sin tid framstående poet, menar i en lång dikt att det inte finns något som är mer motbjudande hos de dödliga än de vidriga poeterna. Centralt signum hos detta sekels litteratur är politiskt utmanande material och progressiva idéer. På grund av detta saknar den här tidens poesi mystik och dramatik, som om den tappat färg och doft. Men i alla händelser banas en ny väg och denna ger utrymme för nya litterära uttryck.

Icke förty ändades denna epok i och med etableringen av Al Yahayas regim. Under Nadir Khans (1930-1933) och hans bröders styre undergrävdes livsnerven i samhället. Omständigheterna gjorde att poeternas politiska hemfallenhet under en period krympte, eftersom despotism härskade. Poeterna hade noterat sina föregångares blodiga öden och sökte efter bästa förmåga undkomma maktens knivseggar.

Därför återgår poesin till en mer konventionell tradition såsom (pand wa andarz) råd och vägledning, (tag̠ẖazl wa hakmat) lyrik och visdom, och (ʻirfān) mystik. Poeter så som Qari Abdullah, Abdulhaq Betab, Shayeq Jamal, Nadem Qaisari, Ghulam Nabi Ishaqri, Khalilullah Khalili, Zia Qarizada med flera, skrev personligt hållen dikt, utforskande jagets djup. Förutom Mäster Khalili, vilken i slutet av sitt liv återvände till politisk poesi. Lejonparten av diktningen under den period höll sig vanligen inom två kategorier, mystiskt orienterad eller tonsatt.

På grund av dess kärlek till skönheten, blev hjärtat vår fiende.
Så blev för oss vår trogna vän.

(Shayeq Jamal, 1275) eller 1353/1974

Under tidigt 1940-tal började flera politiska partier verka i Afghanistan, varav några var vänsterorienterade. Härmed uppstod en ny politisk litteratur. Om parollen för poeterna i den konstituerande perioden främst handlade om kamp mot kungens oinskränkta makt och att åberopa framsteg och frihet, satte de ideologiska poeterna under denna period sin lit till ekonomisk rättvisa baserad på den marxistiska skolan och förespråkade distribution av bröd, kläder och hem åt folket, som hade lidit av nationellt och etniskt förtryck. Det är värt att nämna att detta samma tid då Nima Yooshijs poesi anländer till Afghanistan från Iran, och poeterna i Afghanistan ges tillgång till nya poetiska former parallellt med de redan befintliga och välbekanta. Några av de namnkunniga poeterna under denna period är Sulaiman Layeqh, Bariqh Shafe'i, Asadullah Habib, Wasif Bakhtari, och ett antal andra. Denna grupp poeter var företrädesvis akademiker med universitetsexamen, ett fåtal av dem var inblandande i politik och statliga tjänster, och flera av dem hade till och med åtnjutit ministerposter.

Bonden och jorden har varit varandras skugga,
Vetet är på sitt vis ett stycke av bonden.
Han andas i jordens minne,
Jämret uppstår i vetets strupe.
Och vetets färg stiger ur den brinnande smärtan i bondens bröst.

(Asadullah Habib, 1941)

Bland de aktiva partierna i Afghanistan som protesterade mot dynastin och monarkin märktes Afghanistans Folkdemokratiska Parti, ett parti med såväl islamiska som marxistiska tendenser som var en prosovjetisk gren ledd av Noor Mohammad Taraki och hans allierade, vilka kom till makten i en våldsam kupp 1973. Men de kolliderade efter en kort tid med rivaliserande partier, både till vänster och höger. De poeter som stödde Afghanistans Folkdemokratiska Parti fanns bland de som tog hänsyn till både politik och makt. Detta utgjorde en unik situation, eftersom något sådant inte var nämnvärt utbrett under andra litterära perioder.

Som tidigare påtalats hade unga muslimer, tillsammans med vänsterpartierna, under samma år också börjat bilda partier, såsom (Hazb-e Wahdat) Islamic Unity Party. Man håller för troligt att Seyed Suliman Balkhi var grundaren till detta parti. Oavsett om påstående är sant eller ej är Balkhi i sanning en av pelarna i den afghanska politiska poesin. Själv förde han en aktivistisk och revolutionär bana och tillbringade en västenlig del av sitt liv i fängelse. Han sammankopplade med kraft dikt och politik. Det var Balkhi som stod öga mot öga med politikens drake och fick plikta med sitt eget liv, likt poeterna i den första civilisationen. Skillnaden mellan Balkhis politiska poesi och andras sprang ur hans ointresse för att ge sig i lag med makten. Han levde alltid med makten, inte för makten. Detta kontrasterade mot de många andra poeter som skrev politisk eller kritisk poesi, men ofta representerade ett slags makt. En annan anmärkningsvärd aspekt av Balkhis arbete är att hans kritik inte enbart gällde politik utan att han också propsade på sociala reformer. Balkhi ville att Afghanistans etniska och religiösa skillnader skulle uppfattas som avskräckande, och han beklagade folkets analfabetism, som utnyttjades av härskarna. När folket reste sig mot den sovjetstödda regeringen i Kabul (1978) blev även Afghanistans poesi splittrad. Några av de regimtrogna poeterna, av vilka ett urval nämns i denna text, skrev dikter till stöd för kommunistregimen och förvandlades till en form av propagandister. Andra flydde till grannländer, och fortsatte att skriva motståndspoesi i Pakistan och Iran, medan andra stannade kvar i Kabul och fortsatte sitt litterära arbete oberoende av de två andra strömningarna. Icke desto mindre var den gemensamma nämnaren för de tre riktningarna att hemfalla till politisk poesi, antingen trogen den härskande makten eller i opposition. Ideologiskt uppsåt blev emblematiskt för denna tids poesi. De mest erkända medlemmarna av denna grupp var inte sällan elever till Mäster Wasif Bakhtari. Personligheter som Homaira Nakhat Dastgirzada, Qahar Asi, Partoi Nadri och Laila Sarahat Roshan var alla framträdande i motståndspoesins armé under ledning av Mästare Khalilullah Khalili och Saadatmaluk Tabesh. Var och en av dessa skolor förebådade förnyelse. Av de tre skolorna var det bara Mäster Bakhtaris krets som förblev trogen poesins litterära natur, medan de två andra, på grund av motståndspoesins väsen, belastades av vänsterretorik och övertydlig ideologi.

Under samma tid växte och utbredde sig vågen av motståndspoesi i Iran, detta på grund av dess förtrogenhet och nära koppling till Irans nya poesirörelse. Unga poeter, och generationer som följde, gjorde nya erövringar vad gäller form och innehåll. I den första generationen fanns Seyed Fazalullah Qudsi, Mohammad Kazimi Kazimi, Mohammad Sharif Sa'di och Qanbar Ali Tabesh, i den andra förekom namn som Seyed Reza Mohammadi och Sayed Zia Qasemi, Rafai Junid och Zahra Husainzada, och Alyas Ulwi, och i den tredje generationen fanns de som sedermera kom att representera migrationens poesi.

Efter attentaten den 9/11 och bildandet av Hamed Karzais regering koncentrerades litteraturens centra i huvudsak till tre städer i Afghanistan, var och en med sin egen poetiska anda och stil. Bland dessa centra var Mazar-e-Sharif det mest vitala. Orsaken till detta stod att finna i att stadens beboddes av ett antal poeter från föregående generation, så som Sami Hamed och Sediq Asien. Nästföljande generation poeter från staden ifråga var Abdul Wahab Mujir, Abrahim Amini och ett antal andra, vilka utmärkte sig inom ghazal, lyrisk poesi.

Även Kabul gjorde sig bemärkt för litterära prestationer och som en av knutpunkterna under denna period, och unga poeter som Kawa Gibran, Mujib Mehdad, Hadi Hazara och Mahtab Sahel är värda att nämna. Dessa poeter tenderade åt mer radikala uttryck. En annan plats som inte undandrog sig framgångar under aktuell tid var staden Herat. Här har unga och begåvade poeter som Rohulamin Amini, Naqebullah Badghasi, Nadia Anjuman och Muzhgan Farames passerat. Det är inte min uppgift att närmare beskriva poesin i nämnda tre centra. Emellertid, gemensamma drag är de politiska och sociala kraven på frihet, men också intellektuella strävanden utanför de ideologiska och särskilt den religiösa sfären.

Afghanistans poesi har under de senaste tjugo åren rört sig från den gamla vanliga diskursen till att rikta in sig på regimen, men tonvikt på frågor som rör den mångetniska konflikt som har varit grogrund för en av de dominerande diskussionerna i landet under de senaste decennierna. Den etniska konflikten i landet förvandlades stegvis till en kulturell, språklig och regional tvist. En spegling av denna situation är ändock ännu en politisk poesi av vår tid. Det är i denna sfär som unga människor, vilka känsligt har besinnat civilisations- och språkfrågorna, återvänt till den gamla civilisationen och genom sin poesi återintroducerat idén om Iran eller Greater Khorasan. Denna trend framträder dock först i Ustad Wasef Bakhtaris dikter, men poeter som Mohammad Kazem Kazemi och Ramin Mazhar, Naheeb Barwar och Tahmasebi Khorasani tillhör berömdheterna verksamma i denna stil. Det måste sägas, att denna strömning med sina kulturella särdrag ändå på ett distinkt sätt är politisk.

Sammanfattningsvis bör det noteras att politiseringen av Afghanistans litteratur har en annan sida, och det är poeternas inställning till maktsystemet och deras egna position i hierarkierna. Det föreföll som om ett närmande gentemot makten utgjorde ett slags magi som lockade poeter. Utan att dra några stora växlar på saken – det rör sig likväl om en återgång till den tradition av hovpoesi då våra poeter, även de med intellektuella färdigheter, ansåg att en fortsatt tillgång till makten var enda sättet att uppnå sina ambitioner. Det fanns många begåvade poeter, som genom att ta ställning till sin tids regeringar, avhände sig sina litterära och kulturella karriärer. Ur denna grupp kan vi nämna Abdul Rahman Pazhwak (1919-1995), som var Afghanistans ständiga representant i FN, Ustad Khalili, en ambassadör, och Suliman Layeqh, utrikesminister under Afghanistans Folkdemokratiska Parti.