1993 förklarade det eritreanska folket sig självständigt från Etiopien och gav sitt stöd till den tidigare rebelledaren, president Isaias Afewerki. President Afewerkis regim har sedan dess utvecklats till världens mest repressive regim. Eritrea styrs av ett enda parti, Folkets front för demokrati och rättvisa (PFDJ). Det styrande partiet kränker de eritreanska medborgarnas samtliga grundläggande rättigheter och har förvandlat landet till ett gigantiskt fångläger. I Eritrea är politiska partier förbjudna, det hålls inga nationella val, mötesfrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet saknas fullständigt. Religionsfrihet och frihet att röra sig existerar inte heller. Under åberopande av en nationell tjänstgöringsplikt tvingas befolkningen till slavarbete. Landet styrs utan författning och domarkårens oberoende och opartiskhet har urholkats. Eritrea har blivit en pariastat i regionen och ger ekonomiskt, tekniskt och militärt stöd och beskydd åt terrorgrupper som Al-Shabab och andra rebellfraktioner.

Den här artikeln ska emellertid begränsa sig till den situation som råder på yttrandefrihetens och informationsåtkomstens område.

Det fria ordet och det fria spridandet av information har blivit brottsligt i Eritrea. Under den korta perioden mellan 1996 och 2001 hade landet en privatägd, oberoende press som försåg allmänheten med alternativ information. Merparten av redaktörerna och medarbetarna på dessa tidningar var unga journalister som aldrig hade kunnat föreställa sig att deras journalistiska arbete en dag kunde leda till att de torterades, fängslades, försvann och dödades. De var oskyldiga människor fulla av engagemang, hängivenhet och pliktkänsla, och med stora ambitioner och visioner.

De hade ingen aning om vad som skulle komma att hända dem. Deras samvete och instinkt sade dem att de utförde ett hedervärt arbete till gagn för allmänheten och landet. De trodde att deras arbete främjade allmänhetens förståelse, upplysning och bildning, att det bidrog till en god och ansvarsfull förvaltning, transparens, demokrati, fred och rättvisa. För detta hedervärda arbete förväntade de sig att bli belönade, inte bestraffade.

Men i september 2001 och månaderna därefter drabbades dessa journalister av ett fruktansvärt slag. Tio journalister och elva högt uppsatta statstjänstemän arresterades av den eritreanska säkerhetstjänsten och har sedan dess inte synts till. Några journalister lyckades gömma sig och fly landet. De arresterade journalisterna var:

1. Yusuf Mohamed Ali

2. Seyoum Tsehaye

3. Dawit Isaak

4. Temesgen Gebreyesus

5. Mattewos Habteab

6. Dawit Habtemichael

7. Medhanie Haile

8. Fessehaye Yohannes

9. Said Abdulkadir

10. Amanuel Asrat

Sedan de greps har journalisterna hållits isolerade, utan vare sig kontakt med omvärlden eller någon rättegång.

Enligt uppgifter från Eyob Bahta Habtemariam – en fängelsevakt som flydde till ett angränsande land 2010 – sitter journalisterna internerade i ett hett, ogästvänligt, avlägset beläget fängelse som heter Eraero. Åtta journalister meddelas redan ha dött. Var deras kroppar har begravts är ännu okänt. Deras familjer har inte blivit underrättade om deras död.

Under senare år har regeringens angrepp på yttrandefriheten och informationstillgången förvärrats ytterligare. Människor övervakas och utsätts för spionage av statliga agenter och ställs till svars för vad de säger och diskuterar. Människor trakasseras, fängslas och torteras för att de yttrat eller förhållit sig kritiskt mot regeringen. Vågen av arresteringar har även drabbat journalister inom statlig media. Bara från de statliga medierna och från utbildningsministeriet har 58 journalister gripits, även om några av dem senare släppts.

Min egen erfarenhet av journalistik
Jag började ägna mig åt journalistiskt arbete och människorättsaktivism 2007. Eftersom jag var medveten om konsekvenserna av mina handlingar valde jag att publicera mina artiklar pseudonymt och bedriva mitt arbete för mänskliga rättigheter i hemlighet. Att jag kom att ägna mig åt journalistik berodde på tillfälligheter. Jag blev arresterad, internerad och torterad tre gånger: 2001, 2002 och 2007. Alla gångerna rymde jag från fängelset. Arrestering, internering, tortyr och mord tillhör vardagen i Eritrea. Mitt fall var inget undantag. Under mina fängelsevistelser blev jag utsatt för tortyr, men vad som var ännu värre var att människor dödades och invalidiserades inför mina ögon. De brott jag bevittnade skakade mig djupt och jag kände mig tvungen att, till varje pris, avslöja dessa brott. Följaktligen började jag skriva och rapportera om det jag såg i Eritrea. Mina artiklar publicerades på olika websidor för den eritreanska diasporan, såsom www.asmarino.com och www.hrc-eritrea.org. Verksamheten var mycket farlig eftersom jag skrev och skickade mina rapporter från publika internetcaféer; när den berömda, Englandbaserade människorättskämpen Elsa Chyrum senare fick veta att jag använde mig av internetcaféer skickade hon mig dock en dator. Nästa svårighet som mötte mig var den begränsade tillgången till internet. För att få tillgång till internet var jag tvungen att ansöka om medlemskap i British Council i Eritrea.

Jag visste att det jag gjorde kunde kosta mig livet men jag ansåg mig tvungen att ta den risken i min kamp för rättvisa. 2007 var således en milstolpe i mitt liv: från att tidigare ha arbetat med bistånd och humanitära frågor, blev jag nu journalist.

Fram till slutet av 2009 fortsatte jag att arbeta under mycket riskfyllda förhållanden. Eftersom regeringen förbjudit oberoende tidningar och fri informationsspridning var min säkerhet och trygghet ständigt äventyrade. Då det till slut blev outhärdligt att leva och verka i Eritrea flydde jag i januari 2010. Min familj stannade dock kvar. Då jag flydde landet var min fru gravid med vårt tredje barn. Själva resan var livsfarlig. Jag kunde ha blivit dödad på fläcken eller fängslad och torterad i åratal av den eritreanska gränspolisen. Turligt nog undkom jag.

Min familjs flykt
Min familj fick klara sig bäst de kunde. Särskilt svårt var det för min son som då var tre år gammal. Han led mycket och jag grämde mig över hans situation. Regeringen höll min familj fångna genom att hindra dem från att lämna landet. De tre familjemedlemmar jag hade lämnat blev fyra familjemedlemmar i september 2010 när mitt tredje barn föddes.

Efter att ha arbetat oförtrutet med att hitta det minst farliga sättet att fly landet rustade sig min familj mentalt för resan. Vi var alla väl medvetna om vilken enorm risk vi utsatte oss för. Min frus strategi att gäcka säkerhetstjänsten och militären och ta sig till den sudanesiska gränsen fungerade lyckligtvis väl. Den 17 november 2012 reste min familj, utan att ertappas av den eritreanska säkerhetstjänsten, från Asmara (huvudstaden) till byn Omhajer vid gränsen till Sudan, en sträcka på 48 mil. Dagarna innan avresan var mentalt påfrestande och fyllda av stress och oro.

De höll sig gömda i åtta dagar i gränsbyn Omhajer. Från början hade det gjorts upp med färdledarna att resan skulle ske med fordon. Men i sista stund ändrade färdledarna planen och hävdade att säkerhetsläget hade förändrats så att det nu var för farligt att färdas med fordon. Följaktligen bestämdes det att resan skulle fortsätta till fots. I enlighet med den nya överenskommelsen lämnade de Omhajer klockan tio på kvällen, i skydd av mörkret.

Den nya planen kom som en total överraskning för min fru. För att klara marschen tvingades färdledarna bära mitt sexåriga och mitt fyråriga barn medan min fru bar mitt tvååriga barn. Dessutom bar min fru en del matvaror och färdledarna vatten.

Det tog en hel natt, det vill säga från tio på kvällen till åtta på morgonen, att nå fram till nästa anhalt, den sudanesiska byn Hamdait. Under normala omständigheter skulle det inte ha tagit mer än fem timmar. Gångmarschen förlängdes och försvårades av att de måste smyga sig fram genom det hårt bevakade gränsområdet förbi de bevakade arméposteringarna. Resan antog tidvis karaktären av en militär underrättelseoperation där de försiktigt och skickligt läste av omgivningarna innan de gick vidare.

Även om min fru hade samlat styrka, tålamod, mod och uthållighet för att klara resan, så blev hon helt utmattad och fick muskelbristningar och blåmärken. Hon hade en sudanesisk mobiltelefon som underlättade kommunikationen mellan oss. Min fru och jag kommunicerade fortlöpande. Men under den natt då de korsade gränsen upphörde täckningen och även för mig var detta en lång och påfrestande natt. När kommunikationen upprättades igen vid halv nio-tiden nästa dag blev jag alldeles lycklig och upprymd. Ja, trots att strapatserna var långt ifrån över blev jag alldeles lycklig och upprymd. Att de korsat gränsen till Sudan var i sig en stor seger och lättnad.

Inte desto mindre var vi medvetna om de faror och svårigheter vi ännu hade framför oss. Min familj inhystes i UNHCR:s och COR:s (Commission of Refugees) temporära, nyligen upprättade mottagningscenter i Hamdait. Innan centret sattes upp brukade flyktingarna bli förhörda, torterade, våldtagna, rånade och till och med sålda till människosmugglare eller hållna gisslan mot lösensumma av den sudanesiska säkerhetstjänsten. Mottagningscentret upprättades för att förhindra att flyktingarna hamnade i klorna på den sudanesiska säkerhetstjänsten och andra kriminella. Att ta sig från detta mottagningscenter till själva slutdestinationen var en riskfylld, tidsödande och besvärlig process som tog sex månader att genomföra. Min familj blev tvungna att flytta till flyktinglägret Shegarab i Sudan. Därifrån smugglades de under riskabla förhållanden till Khartoum. De stannade i fem månader i staden eftersom de inte hade pass för att resa ut ur Sudan. När alla förhoppningar om en laglig utresa var uttömda, lyckades familjen ta sig till mig på illegal väg. Den 25 maj 2103 återförenades jag äntligen med min familj.

Det var en stor stund för familjen. När vi återsåg varandra kände mina barn inte igen mig, och med undantag för min äldste son, som lyckats bevara ett vagt minne av mig, hade de svårt att kalla mig pappa.