Självreflektioner 2020

Det finns ett talesätt i amerikansk politik som används av både vänstern och högern: ”Slösa aldrig bort en kris.” Den globala COVID-19-pandemin, den sjukdom som orsakas av det nya coronaviruset Sars-Cov2, är inget undantag. Och medan medborgarnas fri- och rättigheter dagligen naggas i kanten i de bästa av tider, nerlagda och skyddade i den amerikanska konstitutionen, har den här pandemin och de rädslor den väcker gett makten tillfälle att vidta tyranniska åtgärder för att kontrollera massorna och begränsa yttrande- och mötesfriheten, liksom rätten till en snabb rättegång, med en jury bestående av ens likar och den fundamentala rätten att inte utsättas för grymma och ovanliga straff och att få en rättvis rättegång. Butiker, gym, gudstjänstlokaler och många stränder och parker har beordrats att stänga, och utan att det har uppmärksammats särskilt mycket i media har de flesta rättegångar skjutits upp, både delstatliga och federala

Över 70 procent av alla som sitter i fängelse väntar ännu på rättegång och har inte dömts. En oproportionerlig stor del är icke-svarta. Normalt, när rättssäkerhet råder och myndigheterna inte väckt åtal eller tagit upp ett fall i domstol inom föreskriven tid, brukar anklagelser ogillas och den svarande släppas. Nu tvingas anklagade att föra en tynande tillvaro inspärrade, utan att vara dömda för brott, med COVID-19 som en hotande dödsdom. Alla dessa exekutiva order, regler och bestämmelser har samma kraft som lagar, även om de aldrig debatterats eller röstats igenom, ännu mindre undertecknats och blivit lag. Klassisk polismakt.

Överbelagda och hälsovådliga häkten och fängelser i USA är den sista plats man vill befinna sig på under en epidemi. Social distans är omöjlig när man delar cell eller sovsal med dussintals andra fångar, tvingas duscha och tvätta sig i gemensamma utrymmen och går till matsalen för att utfodras med hundratals andra fångar. Vakter och civil personal som kommer och går på anstalterna och fångar som låses in, transporteras eller släpps är perfekta bärare av smitta. För flera månader sedan krävde de medicinskt ansvariga på häkten och fängelser tillsammans med aktivister och medborgargrupper att antalet personer i fängelserna omedelbart måste reduceras för att förhindra de annars ofrånkomliga utbrotten och dödsfallen.

II

Att genomleva den här perioden i vår historia är särskilt smärtsamt för mig eftersom så många minnen väcks till liv från förra gången en global pandemi – orsakad av ett ”nytt” virus – nådde amerikansk jord. När de första fallen upptäcktes höjde de medicinskt ansvariga på fängelserna och medborgarrättsadvokater och aktivister sina röster. Först till varning, sedan med vädjanden, om att fängelseledningar och politiker skulle ta till snabba och kraftfulla åtgärder för att undvika en annalkande katastrof. De ignorerades.

Naturligtvis var detta ”nya” virus det som kommit att kallas humant immunbrist-virus, eller HIV, det virus som orsakar aids. I stället för att lyssna på experterna upprättades reaktionära handlingsplaner långt efter att viruset börjat sprida sig i det amerikanska fängelsesystemet: när en person blev sjuk och testades positivt skulle hen isoleras, avskiljas och överföras till en särskild karantänavdelning. Till följd av detta överhopades snart fängelsesystemet av tusentals sjuka. De led och dog i onödan och (som Kaliforniens lagstiftande församlings undersökningskommission senare beskrev det) ”i förtid”. Under det första året som specialanstalten. California Medical Facility (CMF) i Vacaville, Kalifornien, var öppen, dog hundratals Hiv-positiva, negligerade och skymfade under fruktansvärda förhållanden på de AIDS-segregerade avdelningarna. Jag vet för jag var där.

Bland de hundratals döda fanns nära vänner och kamrater till mig, män jag suttit inne med, som jag lärt känna, genom vårt arbete i själavårdsprogrammet där vår uppgift var att sitta med de sjuka. Och när de bara hade dagar eller veckor kvar att leva, vakade vi, i skift, dygnet runt och höll deras händer, läste för dem, så att inte ännu fler fångar skulle dö ensamma i sina celler eller i sina sjukhussängar vädjande om en hjälp som aldrig kom. När fler började dö förvandlades sorgen till vrede och fick mig och andra aktivister att ordna fredliga demonstrationer, bojkotter och protester, ta initiativ till brevkampanjer och till och med att hungerstrejka. Vi talade ut i oräkneliga intervjuer med media, åklagare och utredare. Allt detta ledde till en landsomfattande debatt och till avgörande reformer av hur fångar med HIV/AIDS behandlades, inklusive till att miljontals dollar satsades bara i Kalifornien på att öppna ett HIV-center, anställa läkare och HIV-specialister och inrätta det första hospiset någonsin inne i ett fängelse.

Många av oss fångar förvandlades under processen. Men tankarna dröjde kvar: Om bara de där politikerna och fängelseledningarna hade hörsammat de tidiga varningarna. Tänk om vi hade skrikit lite högre, lite tidigare?

I år nådde COVID-19 in i fängelserna precis som förutspåtts att det skulle. Och eftersom politiker och fängelseledningar åter ignorerade de medicinskt ansvarigas råd och anvisningar tog de för lång tid på sig för att minska fängelsebefolkningen och vi får åter bevittna hur fängelser förvandlas till dödsläger. Tiotusentals fångar har smittats med COVID-19 och dessutom nära tiotusen vakter och annan fängelsepersonal. Hundratals har redan dött. Men när hundratusentals samtidigt har dött i landet, varav oproportionellt många icke-vita, är det svårt att få någon att bry sig.

Psykiskt och känslomässigt mår jag inte så bra just nu av att sitta hemma ”i säkerhet”. Efter psykiska och sexuella övergrepp i barndomen, då jag ständigt var utagerande och min roll som klassens clown gav mig problem (allt för lite uppmärksamhet), och efter många år i fängelse med granncellerna bara ett par meter bort till höger och vänster, är jag inte så bra på att vara avskild från andra.

Jag minns en tidig rapport från kriminalvården där en psykolog säger: ”Brian tar hellre ett kok stryk än ignoreras.” Jo, tjena! Är det inte så för alla? Långt innan social distans och självisolering dök upp i våra ordförråd, var detta det jag fruktade mest av allt.

Före Sars Cov-2 gick jag en gång i veckan till en samtalsgrupp för att lära mig hantera ilska, en psykoterapigrupp för skademinskning två gånger i veckan och på Crystal Meth Anonymous-möten fyra eller fem gånger i veckan, som brukar börja och sluta med att man kramas och tar varandra i hand och uppdaterar varandra om vad som hänt sen senaste, allt utifrån föreställningen om att vi genom att dela styrka, dela hopp och dela erfarenheter kan hjälpa varandra att hålla oss nyktra och bygga upp och omforma våra liv. Jag förstod inte hur mycket jag behövde det, alla dessa kramar. Alla dessa vänliga ansikten, alla fyllda av uppriktig kärlek, stöd och förståelse, från män och kvinnor som var som jag. Det läkte mig från insidan och fyllde det där smärtsamma, plågsamma tomrummet som dröjt kvar efter att alla vänner och älskade jag förlorat i olika virusinfektioner genom åren, främst Hiv och HPC (Hepatit C-viruset).

Ja, jag var fortfarande arg, deprimerad och förde en livslång kamp mot narkotikamissbruk och alkoholism, hårt drabbad av posttraumatiskt stressyndrom efter åratal av övergrepp som barn, därefter årtionden av att bli nermald av en obehandlad psykisk ohälsa och självmordsförsök, år efter år då jag försökt skaka av mig indoktrineringen från fängelser och institutioner och hitta min röst och min identitet i HBTQ- och Hiv/aids-rörelsen i fängelset under ovan nämnda aidsepidemi i slutat av 80- och början av 90-talet.

Ändå var jag, trots allt mitt baggage, lycklig och det gick bra för mig. Jag fortsatte läkningsprocessen och efter 13 år på säkerhetsklassad högre läroanstalt återanpassade jag mig till 2000-talet, till en värld som var helt ny för mig, med smarta telefoner och Facebook, med en opioidepidemi och med en ny president som inte hette Barak Obama eller George Bush. Förutom två månader på Rikers Island hade jag varit ute i över ett år och det gick bra. Jag kände mig som en del av samhället. Jag kände mig omtyckt och jag hade många vänner som jag älskade och höll av. Och inte ens att bo i den avlägsnaste delen av New York Citys fem stadsdelar, långt ute i Far Rockaway i Queens (där linje A lägger sig och sover varje natt), fick mig att känna mig isolerad. Eller ensam.

Men nu, när allt är nedstängt, och makten predikar självisolering och social distans, och alla mina självhjälpsgrupper har gått över till onlinekanaler som Zoom, har jag aldrig i mitt liv känt mig så isolerad som här ute. Inte ens i San Quentin eller Sing Sing.

Naturligtvis hann jag knappt ge röst åt min inre oro förrän kompisen Ecua ringde från Attica, där alla besök har förbjudits och alla yrkes– och utbildningsprogram ställts in, där fångar tvingas bära mask och hundratals fångar och vakter redan har testats positivt för COVID-19 och många dött. När jag beskrev lidandet och isoleringen i min kramfattiga tillvaro fastnade orden i min hals. Den lilla uppblossande självreflektionen växte till ett svampmoln när en annan gammal vän delade hur hans mor var på ett ålderdomshem (där han tvingats sätta henne på grund av hennes skröplighet och långt framskridna Alzheimer) och nu hade det hemmet drabbats av flera COVID-19-fall och han kämpade för att ta reda på vad, om något, han kunde göra. Icke-vita drabbas av mer brutala former av tvång från alla dessa påhittade regler och de blir mördade av polisen på gatan. Ja, jag känner mig synnerligen småaktig eller självupptagen, gnällig och svag. Ja, det skrämmer mig att gå till bodegan på hörnet eller till min läkarmottagning. Men massor av modig, orädd, hjältemodig utryckningspersonal åker in i dessa farozoner varje dag. Hur kan jag klaga? Hur fan har jag ens mage? Jag skäms nu för att jag gråter över det här, samtidigt som luften pressas ur lungorna på andra, inte av ett virus, utan av rasistiska poliser som tycker sig uppmuntrade av samtiden. Viruset, trots att det inte mer likt Hiv än ett äpple är likt en apelsin, är skrämmande och dödligt. Jag har varit med om det här en gång förut. Tystnad och förnekelse är lika med död. Jag vet vad som måste göras. Jag måste sluta gnälla och vakna nån jävla gång.

IV

EFTER att vi alla krupit upp ur våra socialt distanserade gryt kommer det att bli en NÄSTA gång då jag ska dela den skräck, smärta och tomhet jag känner ännu I DAG, flera decennier efter att jag förlorade så många vänner i Hiv/aids. Och jag vet att det kommer att finnas människor som kommer att nicka förstående i stället för att se på mig med förvirrade och oförstående miner. DÅ, när mina vänner och grannar försöker smälta förödelsen eller regeringens svek och ge röst åt sin smärta, sorg och upprördhet, kommer jag att känna empati och känna deras smärta som min egen. Och jag ska dela den väg jag har tagit för att läka och tillfriskna som var SOLIDARITETENS och HANDLINGENS. Jag kommer att kunna trösta och mana dem, ge råd och bistå dem, hjälpa dem, ungefär som en COVID-19-doula.

Jag kommer inte att tillåta att de försåtliga inskränkningarna av våra rättigheter och friheter gl öms bort. Jag ska stå på vakt och minnas när andra inte gör det. Dessutom ska jag säga sanningen till makten. Jag ska fördöma ojämlikheten mellan människor med olika hudfärg och bjuda fler att förena sig med mig, när jag delar min styrka, mitt hopp och mina erfarenheter; min kärlek, min förtröstan och tillgångar, och jag ska skänka allt detta i ömsesidig hjälp till mina gran.

Jag ska arbeta, offra mig och kämpa för ett friare, rättvisare och perfektare land, och tjäna gemenskapen.

Och om vi möter motstånd ska jag ställa upp för min gemenskap, sluta upp och slåss i domstolarna, på gatorna och barrikaderna.

_________________

Den här texten är dedikerad till Larry Kramer, som lärde mig hur man stöttar och argumenterar.

Vill du läsa mer av Brian, så finns en längre artikel här.