Wafai laila föddes i Damaskus 1964. Hon studerade vid universitetet i Damaskus, Institutionen för filosofi. Hon har gett ut sex poesisamlingar i Beirut, Damaskus och Milano. Den senaste handlade om upplevelsen av asyl i Sverige, dit hon anlände 2015.
Hennes senaste samling heter "Mitt namn är fyra nummer".
Wafai laila bor numera i Katrineholm.

Stockholms väggar

Jag masturberar varje dag för att kolla

om mitt erektionsproblem är verkligt

Jag går försiktigt med tron att jag är osynlig

och att marken skakar under mina fötter

Jag tittar på alla speglar och tänker

att jag nämligen inte finns där

Jag tar bilder på mig själv varje dag och …

Jag äter min frukost och går till skolan

innan skolklockan som inte finns ringer

Jag står i ett led som inte existerar

och knyter händerna mot magen som en lydig elev,

fjäskar för fröken för att få högre betyg

eller för att hon skulle se förbi min obegåvning

Varje dag tänker jag att jag är den mest

intelligenta eleven fast mina betyg tillhör de lägsta

Jag intalar mig själv att jag är den skickligaste

fast jag är den mest medelmåttiga

Mitt namn är ristat i alla träd

och klottrat på alla bussar

trots att jag inte kan skriva ett enda ord …

eller kanske bara inte vågar göra det

Alla väggar i Stockholm är kladdade med mina svordomar

Jag bär reflexer som alla hundar så att bilarna ser mig på natten

och bär på en tung ryggsäck av någon anledning

som jag oavbrutet försöker skönja

Allt jag minns är att jag blev utsuddad

Jag vet inte av vem

eller när

Jag är inte ens säker på …

Äntligen har jag lyckats lura européerna

Jag är inte särskilt lång

och har inga speciella begåvningar

Mitt hår är inte ljust

Jag använder kontaktlinser

och darrar inte av skräck inför en handläggare

eller inför tanken att jag inte vet något alls om denna digitala värld

Jag har lyckats lura trafikljuset

och gått mot rött utan att bli upptäckt,

lyckats åsidosätta vädret

genom att intala mig själv att kylan

egentligen är värme

Ingen ser att jag gråter

när de tittar på mina tårade ögon

Jag klistrar på mig ett leende för att ingen ska misstänka mig för något

Jag är inte så uppgiven

och tänker inte hoppa från första bästa fönster

Jag är inte nervös inför tanken att jag kommer att bli arbetslös

bostadslös och inkomstslös

Jag är inte rädd för någon

Jag äter hälsosam mat och idrottar

Jag har familj

och släpar inte på tusentals lik,

de frånvarandes namn och bloddrypande dikter

Jag har lyckats lura européerna,

rest med värdighet och passerat

alla deras vägspärrar och polishundar

på ett häpnadsväckande professionellt sätt

Jag höll i förhöret ett lysande försvarstal

och går nu mot ett respektabelt slut

Alla säger att det inte är värt alla mödor

och att det inte anstår mig

Jag har lyckats lura européerna

Men jag vet inte varför allt ändå känns

som ett bittert misslyckande