”Massförintelse börjar inte med koncentrationsläger eller gaskammare. Det börjar inte med att man sätter märken på grannarnas dörrar bara för att de är ’annorlunda’ – eller med att man inför lagar som tvingar minoriteter att bära särskilda symboler eller särskilda kläder. Diskriminering börjar alltid med ord. Det börjar med språk.”

– Elif Shafak^[1]

Vi lever – återigen – i en ödestid för yttrandefriheten – rätten att ”söka, ta emot och sprida information och idéer”.^[2] På internationell nivå ökar antalet fängslade författare och journalister, och PEN:s lista över fall växer ständigt. Digital teknik och sociala medier har radikalt förändrat vårt sätt att interagera med varandra, vilket har medfört att mängden och mångfalden av röster som blir hörda har ökat ofantligt, men också att nya och hittills okända metoder för trakasserier, övervakning och förtryck har dykt upp. Långvarig strukturell ojämlikhet är fortfarande ett stort hinder för många människors yttrandefrihet, samtidigt som det höjs varnande röster om att ”cancel culture” och ”no-platforming” är de allvarligaste hoten mot yttrandefriheten. Det här har lett till en utbredd användning av begreppet ”yttrandefrihet” med många olika tolkningar och i många olika syften. I den här texten vill jag undersöka hur uttrycket används som ett tillhygge för att rättfärdiga hatpropaganda och våld, reflektera kring vilka faror för det fria ordet detta har medfört och titta på hur ett möjligt gensvar skulle kunna se ut. Kort sagt är mitt syfte att undersöka hur PEN även i fortsättningen ska kunna svara på Karl Poppers provokation för nästan sjuttiofem år sedan: ”Om vi ska kunna upprätthålla ett tolerant samhälle får vi inte tolerera intolerans.”^[3]

Jag är verksamhetsledare för engelska PEN, men den här texten ska inte uppfattas som ett uttryck för engelska PEN:s åsikter, eller för den delen för den bredare PEN-rörelsens. Vägledande för alla PEN-center är PEN:s charter, som ratificerades 1948.^[4] I denna charter presenteras PEN:s hållning till yttrandefriheten, och det är vår uppgift som PEN-medlemmar och PEN-center att tolka chartern som vi finner lämpligt. Alla de etthundrafemtiotre PEN-centren har emellertid ett gemensamt intresse för frågor som kretsar kring yttrandefriheten och dess begränsningar –hur vi kan säkerställa att vi skyddar yttrandefriheten utan att samtidigt bidra till att andra mänskliga rättigheter urholkas.

Det finns alltid folk som efterlyser ett oinskränkt förhållningssätt till yttrandefriheten, som anser att ”allt ska fram i ljuset”, och som hävdar att det enda sättet att slå tillbaka en dålig idé är att bemöta den med en god idé. Men hur effektiv denna ”idéernas fria marknad” – där sanningen alltid antas stiga upp till ytan och besegra alla lögner – egentligen är ifrågasätts i vår tid, när denna fria marknad är ofantligt snedvriden, eftersom olika individer varken har likvärdig plattform eller lika stort ekonomiskt inflytande och dessutom tenderar att selektivt uppmärksamma sådant som bekräftar deras uppfattning.^[5] Om en idémarknadsrespons på rasistiska yttranden exempelvis bara inriktas på att stödja antirasistiska yttranden förbiser man de bakomliggande maktstrukturer som bygger på den vita rasens överhöghet.^[6] Och som vi väldigt ofta ser har idémarknadstaktiken inte gett upphov till något svar på den massproducerade desinformationen, ett ständigt och allvarligt problem som undergräver demokrati, mänskliga rättigheter och offentlig sjukvård.^[7] Det här syns särskilt tydligt i de sociala mediernas tidevarv. Kanske gäller Jonathan Swifts påstående i essän ”Den politiska lögnen” fortfarande: ”Lögnen har vingar, och Sanningen kommer linkande efter.”^[8]

Detta är inte på något sätt en ny diskussion. PEN:s fokus på yttrandefrihet växte delvis fram som en direkt reaktion på hot från extremhögern. PEN-center från hela världen träffas årligen på PEN-kongressen. Charterns centrala delar slogs fast på 1920-talet, men det var på kongressen i Dubrovnik 1933 som frågan om yttrandefrihet aktualiserades, och det skedde som en reaktion på fascismens framväxt. H.G. Wells sa vid den tiden: ”Vi lever i en tid av förändring och påfrestningar, och i dag kommer allt obönhörligen att förändras och anpassas till de nya villkoren” … ”det är dags för PEN-klubben att med yttersta omsorg revidera vad man är och vad man står för” … ”det är dags för vår sammanslutning av föreningar att slutgiltigt välja mellan att göra världssamfundet till den ledande principen för vår organisation eller att reduceras till en renodlad mötesplats för ömsesidiga artighetsbetygelser mellan trångsynta och förtryckande sekter”.^[9]

Dubrovnikkonferensen ledde till att tyska PEN uteslöts. Det var en uttalat antinazistisk åtgärd. Vi måste komma ihåg den bakgrunden när vi väljer vilka fall vi ska stödja och vilka som ska anses ligga utanför vårt mandat. Även om vi inte kan dra några direkta paralleller mellan 1930-talets Europa och vår tid, kan vi utan vidare säga att vi lever i ”en tid av förändring och påfrestningar”. De grundprinciper i PEN:s charter som handlar om yttrandefrihet ratificerades 1948, och de gäller i lika hög grad i dag som då. På samma sätt som då måste vi också säkerställa att dessa principer speglar det vi står för – att de inte är abstrakta utan bygger på en etisk grundsyn bestående av ömsesidig respekt och förståelse.

Yttrandefriheten måste omfatta rätten att väcka anstöt, att chockera, att orsaka obehag, men den behöver inte inbegripa rätten att urholka eller inskränka andras mänskliga rättigheter. Den måste också omfatta rätten att invända och att kritisera. Som individer och organisationer med brinnande omsorg om allas rätt att uttrycka sina åsikter måste vi arbeta för att återerövra terminologin, och på så sätt visa att det fria ordet behövs. Vi måste tydliggöra att kritik inte är detsamma som censur och att det är möjligt att ge sitt stöd till kritik av texter utan att man för den skull ger sitt stöd till hot mot författarna av dessa texter.

Yttrandefriheten är under attack just nu, och det tar sig uttryck i allt från fler och fler fall av våld mot och fängslanden av författare till strukturell ojämlikhet som leder till att vissa röster marginaliseras. Men tilltagande kritik är inte en del av problemet. Om vi inte anstränger oss för att dra den skiljelinjen så finns det en allvarlig risk för att den här rättigheten kommer att urholkas – vi riskerar att ett påstående om att en individs ”yttrandefrihet” har kränkts allt oftare kommer att uppfattas som kodspråk för rättfärdigande av fördomar, bland annat rasism, sexism, misogyni, klasshat, homofobi och transfobi. Om vi ska kunna bevara och stärka yttrandefriheten måste vi stå upp mot den appropriering av begreppet som kan leda till att den inskränks.

Det här handlar inte om att leta efter skärpningar av lagar som inskränker det fria ordet. Yttrandefriheten är livsviktig. Vi står inför ett läge där terminologin kring yttrandefriheten riskerar att bli definierad av dem som arbetar för att urholka den, när stora delar av dialogen i världen äger rum på sociala medier, och när partier med inslag som vissa skulle beskriva som ”högerextrema” är på frammarsch i många länder runt om i världen. Det är vår skyldighet och vårt ansvar att klart och tydligt redogöra för vad PEN menar med yttrandefrihet, samtidigt som vi tar fasta på den etiska grundval som PEN:s charter bygger på och hur den omsätts i praktiken – för att främja allas rätt att fullt ut utöva sin yttrandefrihet.