Hoppa till huvudinnehåll
Ukraina
7 min läsning

Tal på Mårbacka

Tal på Mårbacka framfördes under Litteraturfestivalen på Mårbacka den 30 juli 2022. Liksom många i Ukraina efter februari 2022 skriver talets författare Olena Stepanenko ryssland med liten bokstav. Översättning från ukrainska gjordes av den belarusiska poeten Hanna Komar och den svenska översättaren Mikael Nydahl.

Olena Stepanenko är född 1974 i Talalaivka i Tjernihivregionen, bosatt i Butja utanför Kyjiv. Hon är poet och på grund av kriget befinner hon sig för närvarande i Storbritannien.

Credits Text: Olena Stepanenko Översättning: Hanna Komar & Mikael Nydahl 28 november 2022

Jag heter alltså Olena, jag kommer från staden Butja i Ukraina. Mitt land har legat i krig under åtta år. I oktober 2013 tillkännagav den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj att landet skulle avbryta integrationen med Europa och i stället orientera sig mot ryssland. Vi gick ut på gatorna i fredliga protester – precis som belaruserna skulle göra 2020. Men när säkerhetsstyrkorna började mörda och tortera våra demonstranter satte vi oss till motvärn. Fler än hundra personer blev dödade på Majdan. Och den 22 februari 2014 flydde Viktor Janukovytj landet. Vi vet nu att ryska prickskyttar sköt mot demonstranterna på Majdan i Kyjiv redan i januari 2014. Medlemmar i ryska specialenheter slog, kidnappade och torterade ukrainska aktivister i Donetsk - och Luhanskregionerna våren 2014 för att de inte skulle störa bilden av att folket i Donbas välkomnade de ryska »befriarna«. Samma sak på Krim: den riggade »folkomröstningen« var resultatet av den ryska underrättelsesetjänstens långsiktiga arbete på halvön snarare än av lokalbefolkningens vilja.

I augusti 2014 rullade ryska stridsvagnar in i Donetsk- och Luhanskregionerna, understödda av tungt artilleri och flygvapen. På kort tid ockuperade den ryska armén sjuttio procent av regionens territorium. Den ukrainska armén som den gången var så gott som avväpnad och till betydande del utgjordes av frivilliga: före detta konstnärer, IT- experter, lärare och jordbrukare gjorde förtvivlat motstånd, och tillsammans med den okuvliga viljan hos samhället, som härdats av Majdan, lyckades den bjuda världens näst största armé motstånd, så att denna till sist fann sig tvingad att genomföra en fullskalig invasion den 24 februari 2022.
page234image1772608352 Jag vet hur detta motstånd såg ut – arméhelikoptrarna fullastade med sårade, med pölar av blod på golvet, och volontärläkarna som skriver: Hjälp, det finns inte mer medicin på sjukhuset. Då organiserade jag och en väninna ett volontärprojekt som vi kallade för »Kriget och Ordet« – vi tillverkade smycken som vi sedan sålde på auktion, vi arrangerade läsningar för att samla in pengar till det mest nödvändiga åt vår armé. Smärtstillande, kängor, hjälmar. Mat, mycket mat. För vår förrädare till president hade tagit med sig en stor del av valutareserven när han flydde landet. Och det fanns många andra sådana volontärgrupper – för det här var vårt land och våra försvarare. På den tiden rådde vapen- och ammunitionsembargo till Ukraina. Om vi hade fått samma stöd från Europa och NATO-länderna som vi får nu, då skulle vi inte ha behövt se dessa hekatomber av döda. I de områden som ryssland ockuperade i Donbas visade det sitt rätta ansikte – massmord, våldtäkter och plundring. Allt det som nu fyller världen med förfäran såg vi redan då. Men för européernas vidkommande vägde billig rysk gas och vacker rysk balett tyngre än tio tusen stupade ukrainska soldater och tusentals mördade civila. Tyngre än den miljon av mina landsmän som förlorade sina hem i Donbas.
page234image1772903952page235image1773925584Under dessa åtta år har mitt land lärt sig att strida. Jag är mer stolt över vår armé och varenda en av våra försvarare än jag någonsin varit över något jag själv åstadkommit. Vi visste att ryssland inte skulle ge sig. Vi visste att en fullskalig invasion bara var en fråga om tid. Vi visste och drillade våra färdigheter. Jag blev en grävande journalist, min vän poeten Olena Herasimjuk en fältläkare. En annan vän, poeten och konstnären Borys Humenjuk har stridit sedan 2014. Ändå kom kriget som en överraskning – och alldeles utanför mina fönster. Jag har fortfarande inte kunnat hämta mig efter de två veckor jag tillbringade under ockupationen av Butja. I en främmande lägenhet, utan mediciner, varma saker, vatten, gas och elektricitet. Sedan dess har jag inte återvänt hem.

Jag vet hur mina döda grannar i staden luktar efter att ha legat ute ett par dagar under öppen himmel. Jag har inte känt hunger sedan dess. Vårt kvarter var relativt säkert, eftersom ryssarna inte hade lyckats erövra det. Granater flög över oss åt alla håll, grannkvarteren blev jämnade med marken men våra två huslängor stod kvar. Det här är en erfarenhet som bryter ner mig nu. Jag har problem med minnet och koncentrationen, jag har närmare till gråten än leendet. Ännu svårare är det att varje dag höra hur min lille son säger att han vill åka hem igen och få träffa sin pappa och sin katt. Och svårast av allt är de fruktansvärda nyheterna hemifrån. Och de kommer dagligen. I förrgår lade ryssarna upp en video som visar hur en ukrainsk soldat torteras. Han blir kastrerad inför kameran. Ingen överlever en sådan blodförlust. I praktiken visar videon avrättningen av en fånge. Igår kom nyheten att ryssarna sprängt en byggnad med nästan tvåhundra krigsfångar – det var försvararna av Azovstal, ukrainska soldater som kapitulerat sedan de fått säkerhetsgarantier från FN och internationella Röda korset. De gick med på att kapitulera för att rädda livet på de civila som gömde sig tillsammans med dem. Såvitt vi vet dog fler än femtio av våra soldater, ytterligare sjuttio är sårade. Enligt somliga var detta ett sätt att sopa undan spåren av den tortyr och de mord som fångarna från Azov utsatts för. Enligt en annan, precis lika tänkbar version, var det för att dölja förskingringen av budgetmedel under uppförandet av nämnda byggnad. Tänk er bara att spränga två hundra personer för pengars skull.page235image1773491456page236image1773586896Och Mariupol har i praktiken utplånats av ryssland. Enligt försiktiga beräkningar har fler än 22 000 civila dött. Och bara i Butja, Hostomel och Borodjanka, tre förstäder till Kyjiv, har ryssland mördat mer än fyra hundra civila. Jag har läst ett vittnesmål av en ukrainsk traktorförare från de ockuperade områdena som av en rysk befälhavare tvingades att begrava hans stupade och sårade soldater. Traktorföraren grät, för han kunde höra hur människor fortsatte att stöna under jorden – de levde fortfarande. Men den ryske befälhavaren som gav ordern var helt lugn.

Detta är inte ett krig mellan ryssland och Ukraina. Det är ett krig mellan barbari och civilisation. Ett krig mellan liv och död. Och tror ni att ryssland kommer att hejda sig om det besegrar Ukraina så tror ni fel. Helvetet blir aldrig nöjt. Det är omöjligt att förhandla eller sluta avtal med helvetet. Vi fick garantier av ryssland 1994, när Budapestmemorandumet skrevs under. I det gick Ukraina med på att avveckla sin kärnvapenkapacitet i utbyte mot säkerhets- garantier. Var finns de garantierna nu? På samma ställe som Minskavtalen, tillsammans med det löfte en rysk befälhavare gav i samband med att våra soldater skulle retirera från Ilovajsk i augusti 2014, vilket slutade med att ryssarna mejade ner flera hundra ukrainska soldater på nära håll. Hela Ukrainas historia är en historia om hur ryssland gång på gång bryter mot internationell lag. Och nu, när vågskålarna äntligen har tippat över till vår fördel – till priset av alla dessa tusen av mina landsmäns liv – ber jag er, alla som hör mig: Hjälp Ukraina att vinna. Ge Ukraina ditt stöd på det sätt du kan – med vapen, pengar, goda ord eller böner. För ryssland är helvetet, och det är bara vi som står mellan er och helvetet. Vi, förvirrade, hemlösa kvinnor, dignande under resväskor och skrikande barn. Och den ukrainska armén, som är trött, skadad och utmattad efter dessa ändlösa åtta år. Men det är den enda armén i världen som är i stånd att vinna över helvetet. Den är okrossbar och obesegrad – för den har sanningen på sin sida.

Mårbacka, 30 juli 2022

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök