Tidigt på morgonen den 24 februari väcktes Sofia Tjeljak abrupt av sin faster, som befann sig i hennes lägenhet i Lviv i västra Ukraina. Upp med dig, skrek hon, det är flyglarm. Sofia hörde en tjutande siren över staden. Hennes första reaktion var ilska och att hon skulle klaga till kommunen för att de testade larmsystemet så tidigt som klockan sju på morgonen.

– Men efter en minut insåg jag att det berodde på att ett fullskaligt krig inletts. Det var i sanning överraskande och en chock. Å andra sidan, kriget hade egentligen pågått i åtta år.

Sofia Tjeljak är medlem i Ukrainska PEN och har vunnit priser för sina översättningar från tjeckiska. Hon arbetar för Ukrainska bokinstitutet och sedan 2016 är hon programdirektör för Lvivs internationella bokforum (tidigare Lvivs internationella bokfestival).

Under invasionens tre första veckor ingick hon i en stor grupp av kulturarbetare som hjälpte till att evakuera människor från krigets mest utsatta områden. Lviv, den stad där Sofia Tjeljak bott i många år, blev snabbt uppsamlingsplats för hundratusentals ukrainare, av vilka många avsåg att fly vidare till Polen eller ännu längre.

– Efter några veckor började jag jobba med att sprida ukrainsk litteratur utomlands, berättar Sofia Tjeljak . Men jag hjälper fortfarande till att samla in material som armén behöver och som ska transporteras till Kyjiv, till östra och södra Ukraina.

Hennes exempel är talande: många ukrainska författare och andra som är verksamma inom det litterära fältet har blivit aktivister för att hjälpa offer i Rysslands krig mot Ukraina – och samtidigt för att bekämpa själva angriparen. Sofia Tjeljak har för egen del svårt att acceptera att hennes land är uppslukat av ett krig. Hon famlar efter orden, och konstaterar att hon helt enkelt är oerhört arg.

– Vi ser massakrerna och deras våldtäkter … Jag känner bara vrede och att jag vill hjälpa mitt land att bli fritt. Jag vet vad Sovjetunion gjorde mot Ukraina i det förflutna – massarresteringar och avrättningar. Jag känner till Holodomor, den Stora Svälten. Det känns som om allt detta har fortsatt och att vi måste få ett stopp på det.

Sedan kriget vällde över Ukraina i slutet av februari har ett stort antal författare, såväl som filmkonstnärer, artister, kulturproducenter o s v anslutit till frivilligarbete för att bistå sitt land. Vissa har gått med i de beväpnade styrkorna och andra i hemvärnet. Vissa har gjort det öppet, medan andra än så länge håller en låg profil, för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet.

Många ukrainska författare har också följt Sofia Tjeljaks exempel och gått med i frivilliggrupper eller startat egna hjälpinitiativ. I Ukrainas andra största stad, Charkiv, insamlar en välkänd författare hjälp till den lokala befolkningen. I Vinnytsia har Kateryna Kalytko, en annan författare med stort renommé och vinnare av Joseph Conradpriset 2017, samlat in pengar och köpt skottsäkra västar till de ukrainska väpnade styrkorna.

– Ännu en författare, Kateryna Michalitsyna, har lånat sin röst till järnvägsstationens högtalarutrop, berättar Sofia Tjeljak . Den normala tidtabellen har inte stämt och hon är den som tillkännagivit tåg som inkommer från krigets mest utsatta platser.

Andra, däribland hon själv, deltar i ”informationskriget”. Skribenter med språkkunskaper har ryckt in och översatt offentliga uttalanden. Sofia Tjeljak arbetar dessutom som tv-värd för ett ukrainskt broadcastingföretag, som genom intervjuer med opinionsbildare och intellektuella försökt ge en samlad bild av landets trettio år av oberoende. Syftet är att få människor att förstå hur Ukraina, från att under sovjettiden ha varit en del av vad många kallar rysk kolonialism, förändrats.

Ett skäl till ukrainska författares aktivism, vid sidan av viljan att visa sin solidaritet i svåra tider, är att många funnit det svårt att arbeta med sitt gängse verktyg: pennan.

– När kriget började upplevde också de mest produktiva skribenter svårigheten att uttrycka sig, säger Sofia Tjeljak Vissa vände sig till den internationella rapporteringen och gav intervjuer, men för de allra flesta har det varit svårt att formulera sig över huvud taget.

Undan för undan har människor likväl börjat anpassa sig efter situationen. Sofia Tjeljak känner till flera författare som börjat skriva böcker för att beskriva krigets villkor. Andra har talat om situationen i Ukraina vid internationella bokmässor – också det en form av aktivism. Ukrainska bokinstitutet har varit närvarande vid mässorna i Bologna och London och kommer också att ha montrar vid mässorna i Paris, Warszawa och Prag.

En fråga som emellertid dykt upp vid dessa evenemang är hur man ska förhålla sig till samtida ryska författare och rysk litteratur. Många ukrainska litteratörer, det är åtminstone det senaste budet, anser att ryska författare ska bojkottas från internationella festivaler.

– Många i Europa invänder mot detta, de säger att vi ska bekämpa Putin och inte Pusjkin. Jag var själv av samma åsikt fram till 24 februari, men med allt som hänt sedan dess … Givetvis finns det oppositionella ryska författare, men deras hållning visavi Ukraina kan ändå vara tvivelaktig. De säger fortfarande att Krim skall vara en del av Ryssland, säger Sofia Tjeljak .

Ukrainska författares aktivism upphör inte vid landets gränser. Enligt Sofia Tjeljak upplever många att de pressas av utländska kollegor att föra en dialog med ryska författare – medan de själva känner att detta i nuläget är omöjligt.

– Vi genomgår alla ett oerhört trauma, och det är en fråga om vilket ansvar vi egentligen har. Kanske kommer vi att vara redo att tala med ryssar efter kriget och rentav att hjälpa dem i det demokratiska arbetet, men för närvarande går det inte. Och de som bjuder in ryska författare att tala i olika sammanhang är också med och finansierar bomberna som släpps över ukrainska städer, för i Ryssland räknas varje öre.

En annan författare med starka åsikter om Ryssland är den mångfaldigt prisade Oleksij Nikitin. Han har det senaste decenniet publicerat ett flertal böcker, som också översatts och utgivits i USA, Storbritannien, Italien och Schweiz. Hans debut kom emellertid redan 1990, under sovjettiden, och gavs ut i Moskva. Hans två följande titlar gavs också ut i Ryssland, och samtliga är skrivna på ryska.

– Jag skriver på ryska för att det är mitt modersmål. Tidigare hade ryska förläggare mer inflytande än ukrainska, det är skälet till varför mina första böcker publicerades i Moskva. Men sedan 2016 har de översatts till ukrainska och kommit ut här, berättar Oleksij Nikitin.

Han är inte ensam om den erfarenheten: många ukrainska författare publicerade sina första verk i grannlandet och först därefter i Ukraina. I dagens Ukraina är kravet på att bojkotta rysk litteratur vid bokmässor del av en större debatt om canceling, där vissa hävdar att rysk kultur bör utestängas helt och hållet. Oleksij Nikitin menar att detta borde vara upp till individen att avgöra.

– Demokratiskt sinnade författare försöker dela sina föreställningar om olika narrativ genom kulturen, men på sätt och vis har rysk kultur nu blivit ett vapen. Jag tycker att det borde vara upp till var och en att bestämma hur mycket man vill distansera sig gentemot rysk kultur.

Oleksij Nikitin föddes i Kyjiv och har bott där hela sitt liv. Han är medlem av Ukrainska PEN, jobbar som journalist och har varit redaktör för ett flertal ukrainska tidskrifter. Till yrket är han också fysiker, och i mitten av 1990-talet jobbade han med ett nödsystem för radioaktivt damm vid Tjornobyls kraftverk i Ukraina.

– Det var väldigt intressant eftersom det var som ett slags museum över sovjetiskt liv. Alla gamla anslag satt fortfarande kvar, säger han.

När ukrainsk media i februari i år meddelade att ryska invasionsstyrkor hade börjat bygga en bas i skogen nära Tjornobyl trodde Oleksij Nikitin knappt sina öron. Men sedan fick han se drönarbilder. Soldaterna befann sig vid ett av de mest riskfyllda områdena.

Två saker blev härmed uppenbara. Ett: de ryska soldaterna hade tydligtvis inte sett den populära tv-serien ”Tjornobyl” på HBO. Två: de hade inte studerat Sovjetunionens historia tillräckligt, och definitivt inte heller Ukrainas. Om de gjort det, skulle de ha vetat bättre.

Det sistnämnda är just något Oleksij Nikitin varit upptagen av i sitt skrivande. Han har i flera år varit något av en aktivist, såtillvida att han haft ambitionen att informera en yngre generation om det förflutna, och att påverka Ryssland inifrån.

– Jag är pro-ukrainsk och jag har alltid velat lyfta fram sanningen om Ukraina, genom att skriva om Kyjiv och livet i mitt hemland. Jag har haft en idealistisk fantasi om hur mina böcker skulle kunna förändra något i den ryska attityden.

En av Nikitins böcker utspelas i Kyjiv på 1980-talet. En annan handlar om en judisk-ukrainsk familj, om Förintelsen, partisaner, den sovjetiska säkerhetstjänsten och livet i det tyskockuperade Ukraina under andra världskriget.

Oleksij Nikitins senaste bok behandlar Euromaidan – det historiskt unika, pro-västliga uppror som ägde rum i Kyjiv mellan november 2013 och februari 2014. Han ville berätta om hur och varför vanliga människor anslöt till upproret, vilket riktade sig mot den dåvarande regeringens beslut att knyta närmare band till Ryssland.

– Men efter den boken insåg jag att inget kan förändras i Ryssland. Det kom inga professionella recensioner, bara några privata inlägg av ilskna läsare som menade att allt var fejk.

Så sent som 2014 erhöll Oleksij Nikitin det så kallade Ryska priset, vilket belönar betydande verk skrivna på ryska av författare som inte bor i Ryssland. Men hans bok om Euromaidan togs emot med en blandning av tystnad, ilska och förtal. Han har inte publicerat något i Ryssland sedan dess.

– Jag slutade att publicera mig i Ryssland 2016. Jag har ingen kontakt med ryska förläggare nu, och jag ser inga möjligheter att ge ut där i framtiden. Även om det kanske vore ännu viktigare nu, att ryssar läser vad jag skriver.

I ljuset av vad han själv upplevt av kriget sedan februari, tror han att det är ytterst svårt för ukrainska författare att vara aktivister med enbart pennan som verktyg. Författare behöver som regel tid för reflektion, och detta har visat sig vara ett hinder både för honom själv och flera kollegor.

– Författare kan förstås ändå publicera icke-fiktiva artiklar om fakta och känslor. Jag har själv besvarat förfrågningar från utlandet om att kommentera vad som händer i Ukraina. Jag har också hjälpt till med distribution av mat och medicin till äldre människor i min stadsdel i Kyjiv.

Oleksij Nikitin planerar att stanna i den ukrainska huvudstaden och – så snart det uppstår lite utrymme för reflektion – börja skriva på en bok om den mycket spända period som föregick kriget. Tiden före stormen, bokstavligt talat. Han har avböjt erbjudanden från Ukrainska PEN att evakueras, och även tackat nej till ekonomisk hjälp.

– Jag kommer lämna Kyjiv enbart om Ryssland lyckas ockupera staden. Om det sker skulle det inte kunna finnas någon fri kultur här.