När man läser texter skrivna av unga personer från samhällen präglade av konflikter slås man direkt av hur världen framställs i deras ord och tankar, i synen på framtiden och den egna förvirrade identiteten. Det gäller i högsta grad texter skrivna av unga författare från Palestina som vuxit upp i ett samhälle som är både politiskt och geografiskt delat mellan Västbanken och Gazaremsan, under en sexton år lång och ännu pågående blockad samt ett flertal krig. Hopplösheten växer i uttryck och liknelser fram likt ett träd, tills man får en känsla av att den är synonym med hoppet, att den närmar sig glädjen. Det är något som förenar texterna av dessa författare i tjugo- och trettioårsåldern från Gazaremsan; de kompletterar varandra, som om de vore pusselbitar ur en och samma bild för döden och blockaden.

Här får vi syn på såväl den litterära identitetens byggstenar hos Gazaremsans unga författare som verkningarna av två decenniers politiska spänningar. I ljuset av ett komplext kulturarv ställer sig ungdomarna frågande inför världen, sin plats i den och huruvida de kan identifiera sig med dess ideologier. Hur kan de skaffa sig tillräckliga erfarenheter för att förstå sin komplicerade historia, lidandet och livet under belägring?

Den senaste generationen unga författare
Döden som alternativ till livet
I de första texterna av tre författare som är under tjugofem år är döden en ovälkommen gäst men ingen främling; den går väl ihop med resten av texten, dess tankar och idéer. De här författarna skulle inte kunna skildra träd, blommor eller floder eller prata om katter och hundar; deras miljö består av spillrorna efter fyra krig. Och skulle de vilja fly förstörelsen och i stället vända sig inåt skulle de där bara se ännu mer förstörelse, smärta och minnen av förbud, fattigdom och alienation.

Mira Alyan skriver: ”Ni får inte lämna mig ensam. Då ska jag fundera ut det bästa sättet för var och en av er att dö. Kanske tvinnas två dödssätt samman. Kanske möts två människor i dödsögonblicket och dör tillsammans, så att deras öden knyts ihop i det andra livet och de glömmer sina tidigare liv och jag glömmer dem. Fast egentligen har jag inte glömt.”

Döden är temat också för Ru’a Hassouna:
Kriget är de dödas önskan
att återse de levande döda
eller lindra sin ensamhet genom att förenas
med dem som kriget ska röva bort
Kriget är vår granne
Natten är vår granne och kärleken är nyckeln till kriget
Kärleken är krigets grav
Kriget är en grav åt kärleken

Essam Hijaj däremot använder död och spillror för att skapa en självbild:
jag är den förste siaren
som efter döden föll ner bland
livets spillror
jag är den döda frågan

Alla dessa ord pekar på en och samma innebörd: ingen utväg, allt är slut, det finns inget hopp. När en kvinna i tjugoårsåldern från generationen efter delningen mellan Västbanken och Gazaremsan fem gånger skriver ordet ”död” och sedan ”bästa sättet att dö, dödsögonblicket, dö tillsammans, vi möts efter döden, vi kommer till Paradiset” i en text på knappt 200 ord, då tyder det på en massiv inre hopplöshet och en brådmogenhet som gör att dessa ungdomar inte riktigt lever sina liv. Resten av Mira Alyans text talar om det enda ljuset i nattens timma, därpå adresserar den döden, minnet av modern och den avlägsne guden. Allt omkring diktens subjekt avspeglar också att själva själen är under belägring. Upprepning ses ofta som något icke önskvärt i litteraturen, men inför förtvivlan får det litterära omdömet stå tillbaka. Mardrömslika uttryck framstår varje gång som nya och hur många gånger ord som ”natt” eller ”död” används verkar det inte vara tillräckligt. Varje gång får de en ny innebörd, gräver sig allt djupare ner.

Hos Ru’a Hassouna används upprepningar av fraser i flera versrader som en teknik för att understryka att kriget är kärlekens och de dödas grav och kaosets ansikte. Det finns ingen tröst ens i natten som, poeten inte står ut med, eller i kärleken som inte formulerats för henne utan för dem med två ögon, medan hon själv har fyra. I krigets kaos har hennes sinne krympt och hon tillhör inte längre kärleken. Hon skriver:
Kärlek är krigets nyckel
Kärlek är krigets grav
Krig är en grav åt kärleken
Jag har fyra ögon och kärleken
är till för dem med två
Mitt sinne är litet och kärleken
är till för dem som skänkt den sitt sinne
Kärlek är kaosets nya ansikte

Essam Hijaj har däremot bilder av krig och döende barn kvar i huvudet, bilder som gärna utvecklas till smarta metaforer. Som deras upphovsman svävar han ovanför; han blir till den siste siaren och den förste att falla ner i spillrorna. Men han vågar inte konfrontera döden i sina dikter utan omvandlar den till barn, kärlek, sovande människor: en metaforisk död. Han skriver:
Livet flyger ut ur barnens munnar
i väg mot
vägen
Kärleken rusar i deras blod
likt någon som rusar mot en gasell
Själens bris är kall
den dansar över de sovandes ansikten
och sångernas bädd

Frågan om framtiden
Ingen av dessa tre unga författare föreställer sig någon framtid i vanlig mening. Poeter har en tendens att vara dystra, men här står vi inför en absolut sorg som inte lämnar utrymme åt vare sig hopp eller glädje. Och om det är så poeterna känner, hur är det då med vanliga ungdomar som inte på samma vis kan uttrycka sig i ord? Hur måste inte döden dominera deras liv, när hopplöshet och brist på framtidstro är så förhärskande i texter skrivna av författare som inte ens fyllt tjugofem?

Framtiden skymtar i fortsättningen av Mira Alyans dikt om det som följer efter döden, om Paradiset, om Gud, om det utlovade Jerusalem och om moderns ingripande ”för att vi alla ska samlas efter döden i scenen som vårt fönster nu ramar in.” Och dikten fortsätter: ”När vi kommer till Gud blir det en ny början som varken futtigheten i mitt hjärta eller mitt fönster eller min natt kan hantera. Gud är hjärtat i min text.” Framtiden är både emotionellt och intellektuellt knuten till ödet hos de döda omkring henne, till krigets förstörelse och till stanken av lik. Det finns ingen framtid förutom den som följer efter döden. Ru’a Hassouna skriver:
Kriget är de dödas önskan
De vars näsor täppts till av jord
De som längtat efter att känna vår doft
Endast döden kan stjäla själar
Kroppar är inte det enda som dör

Essam Hijajs framtid låter ana ett visst mått av frihet, även om den är sammantvinnad med sorg och profeternas öde. I hans dikter är han ”den siste att lämna tidevarvets mynning”, efter att ha flutit längst upp bland vilsna själar, seglat över de förbipasserande. Men så faller han ner i spillrorna och säger sig vara ”den döda frågan”. Döden, som han inte nämner rakt ut, drar honom till melankolin, hur mycket han än söker efter ett ”räddningens gnägg”:

Min kropp är fri, sorgsen
den följer profeternas fall
och fortsätter förbi
Jag är den siste att lämna tidevarvets mynning
Jag rör min stav
och melodin rätar upp sig mot mitt segel
Jag seglar över de förbipasserande
i ett decennium
som inte upprepas
Jag söker efter räddningens gnägg

Föregående generations unga författare
Kärlekstemat trumfar hopplösheten
De föregående texterna var skrivna av tre författare under tjugofem år, men nu ska vi gå vidare till författare i trettioårsåldern för att se hur den litterära texten, vare sig det är prosa eller poesi, skiljer sig åt när det kommer till frågor om identitet, framtid och hopp.

I texterna ur den här generationen finns en tendens att använda kärleken eller en kärlekspartner som flykt från nuet och döden. Vi ser också en nyfikenhet kring sex och beröring. Kraften i denna nyfikenhet kan mätas med dödens kraft; vi ser till och med den förra överträffa den senare. Ord förknippade med längtan, liv och hopp väller fram i texterna. Kärleken är en befriare, partnern är en räddare, och inriktningen på sex skapar också ett begär till livet självt. Också tekniskt är dikterna mer komplexa och mognare. Nivån på berättandet är en annan och vi finner både första och andra person såväl som den klassiska tredje person singularis.

Det verkar som om poeterna ju äldre de blir tänker mindre på döden och törstar mer efter livet. Döden förvandlas till ett glödande kol vars hetta släcks med ord och vars innebörd lever kvar bara i tanken. Vi vet inte hur länge detta består, till vilken ålder, innan döden återigen blir skrivandets huvudmotiv, såsom det var i poeternas ungdom.

Ghazel al-Aloul gör sin älskades frånvaro lättare att uthärda genom att tala till henne:
Du försvann
och du måste förstå
att det inte är lätt att älska med ensamheten i en säng av tårar

Den här generationen författare vill inte konfrontera döden ansikte mot ansikte, de har tröttnat på den. Rättare sagt har de tröttnat på att skriva om den efter alla dessa krig. Att bli lämnad av sin älskade kan vara värre än döden.

Vi ser Tareq Hijaj försjunka i kvinnokroppen. Medan han formar den bryr han sig inte om vad som händer omkring:
Det är jag som skapat din kropp. Det är jag som knådat din torra lera med mina lena händer orörda av salt, knådat dig väl. Galaxerna mäter sina livstider efter din kropp. Havet är vristlänken kring din fot.

Frågan om världen och det egna jaget
Kärleken är inte det enda som distraherar den här generationen från döden och kriget, det gör också frågor kring jaget i krig, frågor kring intighet och existens, frågor om Gud. Vi ser en rörelse på jakt efter jaget, i balans mellan kreativitet och säkerhet i valet av litterär form. Vissa poeter är påfallande direkta i sina uttryck, såsom Ahmed Abd al-Aziz, eller använder sig av bildspråk från naturen, såsom Mohammed Abu Labda, eller går tillbaka i historien och återanvänder gamla versmått och begrepp som berget, klanen och den klara vitheten, såsom Shahad al-Shamali. Andra dyker ner i platsen, staden, i jakt på sitt subjekt, såsom Ala’ Abid. Alla frågar och söker efter trygghet och meningen med kriget. Kriget är inte längre enbart explosioner och död, nu hänger det också ihop med frågor om historien, ursprung, identitet.

Ahmed Abd al-Aziz skriver:
För ungefär tretusen år sen
i det förlovade landet
ropade Ibrahim, frid över honom,
att Gud, den höge, är en
medan kananéerna kallade på Astarte
över varje kvinna med ett bröst som stack ut i vinden
det här kriget knuffar omkull oss som barn
berättar för oss om vår tevesända idioti

Det verkar inte som att någon av dessa poeter är förvånad över att finna sitt jag i en stad som belägrat jaget. Ala’ Abid skriver:
När du går förbi bryter jag loss en bit av ditt parfymmoln
och sprider det på stadens gator
En stad vi bebor som inte bebor oss
som tvingar oss att bära dess namn
men som inte låter oss bo i dess hus
Jag vet inte om staden bara är askgrå
eller består av aska …
Jag hänger upp resten av min dag bakom dörren
och stänger in dess skugga i lådan …

Många texter försöker ibland således försjunka i kärlek, ibland tillrättavisa jaget i dess jakt på identitet, på mening i en – med denna generations utblick – meningslös värld och på en ideologi som kan uppfylla tanken trots att kropparna är fångar i staden.

Gråtande som ensamhetsakt
Mohammed al-Zaqzouq är inte den enda som talar om gråtande – det är ett tema som återkommer i alla texter. Det verkar vara den handling som är vanligast som uttryck för förtvivlan och rädsla inför det okända; det är också något man gör ensam.

al-Aloul: ”Det är inte lätt att älska med ensamheten i en säng av tårar”.

Ashour: ”När jag insåg att jag stod framför en spegel började jag gråta”

Abd al-Aziz: ”Han lärde sig att gråta på gatan när han försökte dricka”

Hadir: ”För att samla mina sista tårar”

Doha: ”Jag numrerar alla möten, registrerar dem, gråter över frånvaron”

Abid: ”Klandra inte glöden i ditt öga. Den ska inte lyssna till dig, låt den falla.”

al-Zaqzouq: ”Jag är avståndet utsträckt mellan gråten och tåren”

Gråten är inte enbart förtvivlan, den är också en sorts räddning från allt som händer, ett sätt att lära känna sig själv på nytt. Det är som om gråten tvättar själen för att se över dess sår. Därför är gråten här, överraskande nog, nästan ett fysiskt hopp om att något bättre skall komma.

Hopp i nihilistiska scener
Poeternas befrielse – alltså gråtens förlösande verkan, välkomnandet av nästa fas i livet, optimism inför framtiden – ligger nära nihilismen. Hoppet är en ömtålig scen där hopplösheten är lika central. Hiba Sabri skriver:
Vi är barn till intet
liken efter en skugga av lera
som hellre hade varit ljus eller eld
för att förråda världen
ställer jag en ensam stol i mitten
och ovanför hänger jag upp
flera rep

Att hänga upp rep i mitten av världen utgör Hiba Sabris hopp, medan Hamid Ashour kliver fram maskerad av livet, dess skratt och ensamhet, förmågan att dö och oförmåga att leva:
Jag kliver fram maskerad i de levandes kostym
de levandes skratt
deras ensamhet
deras förmåga att dö
och oförmåga att leva …
Jag kliver ut ur min bild
med fötter av illusion
och händer av intet

Hos Mahmoud Al-Shaer däremot återfinns intet i alla de slut som rusar emot honom, som om de föregick skeendet:
Till all slut, ni rusar mot oss som om ni kom före själva händelsen, vi rusar runt er som om vi beständigt tappar bort våra själar. Hos er blir vi askans tvilling, i er närvaro blir beslutet en versrad där poeten inleder sin dikt.

Hind Jouda säger sig däremot ikläda sig rädslan ännu en tid. Hon skriver:
Jag ska bära rädslan ännu en tid
bära den som en dräkt
Jag ska söka skugga under den från din klarhets möjligheter

Samma möjligheter har hos Karim Abu al-Rous förvandlats till en evig förbannelse i form av den ständiga frågan om vad som händer den sista minuten i livet, i flykten. Här ser vi de äldre poeternas tendens att blicka utanför platsen de lever på för att kanske finna sig själva där, i exilen.

Abu al-Rous skriver:
Bokstäverna i hennes namn är ett skärande nät
brännande nät
Hennes doft
en evig förbannelse som drabbar mig
Hennes ständiga fråga om vad som ska hända
min sista minut i livet
i flykten
till ingenting
eller till räddningen

Det är svårt att framhärda i att skriva skönlitteratur när verkligheten ser ut som den gör och döden är så akut närvarande. Därför har, såsom vi sett i föregående texter, unga författare börjat skriva mer om personliga erfarenheter; de beskriver förödelsen, berättar om hur det är att inte kunna resa, om barn som dör eller förlorar sina mödrar. Kring alla dessa döda, under det lidande och den smärta blockaden orsakar, erbjuder fantasin en tillfällig lindring. Då blir det meningslöst att ens diskutera texternas kvalitet; alla krigare blir författare och alla författare krigare, och hoppet blir hopplöshetens följeslagare.