Ej åt det blinda, till aska förvandlande ljuset,
utan åt det som lyser de fördrivnas väg
skall ur det genomträngliga en genomträngande klarsyn bebådas
och likt en blixt bygga bo i ett träd

Den kalmuckiska (oiratiska) historien och kulturen är rik på omvälvningar och triumfer, förluster och landvinningar. Kalmuckerna hör till de västmongoliska folken och är ättlingar till de oiratiska stammar som i slutet av 1500- och början av 1600-talet utvandrade från Centralasien, närmare bestämt från det oiratisk-mongoliska Ƶungar-khanatet (på kalmuckiska Zyn harin xana uls[1]), till områdena vid nedre Volga och nordväst om Kaspiska havet. Där grundade de sitt eget rike, det kalmuckiska khanatet. Det ryska imperiets politik gick ut på att försöka begränsa khanatets autonomi, bland annat genom att låta ryska godsägare och bönder kolonisera kalmuckisk mark, vilket ledde till att betesmarkerna krympte och den feodala elitens rättigheter inskränktes. Detta utlöste en massemigration till kalmuckernas historiska hemland, Dzjungariet. Över 100 000 kalmucker dog i krig, av skador, köld, svält, sjukdomar eller försvann i fångenskap. I oktober 1771 avskaffade Katarina II det kalmuckiska khanatet. Inställningen till nationella minoriteter i Ryssland var vid denna tid tämligen nedlåtande, de kallades öppet för ”barbarer” eller ”andra klassens människor”. De utnyttjades i första hand som soldater, för att försvara den ryska statens gränser från andra ”barbarer”. Därför anslöt sig många kalmucker till olika uppror, till exempel kosackupproret under Jemeljan Pugatjov 1773–1775. Men inom den kalmuckiska eliten var stödet för tsarväldet starkt, vilket bland annat tog sig uttryck i att man deltog i olika krig som det ryska imperiet förde. Revolutionen 1917 splittrade slutgiltigt det kalmuckiska folket i ”vita” (som delade Stolypins värderingar och stödde den vita rörelsen, vilket ledde till att många av dem tvingades i exil) och ”röda” (anhängare av socialismen och närstående rörelser). Dessutom ledde kollektiviseringen till att den traditionella nomadkulturen slogs sönder och kalmuckerna tvingades leva på samma sätt som alla andra invånare i den nybildade Sovjetunionen.

Den största tragedin, den som slutgiltigt utplånade det kalmuckiska levnadssättet, var dock den svekfulla deportationen. Mellan 1943 och 1950 förvisades 97–98 000 kalmucker till Sibirien. Enligt olika uppgifter avled mer än 40 000 av dem. Målet med denna folkförflyttning var utan tvekan att utplåna den kalmuckiska folkgruppen helt, men officiellt angavs orsaken absurt nog vara att Tredje riket skulle ha skapat en så kallad ”kalmuckisk kavallerikår” på över 3000 man, bestående av personer som var ”missnöjda med sovjetmakten”. Bokstavligt talat varje kalmuckisk familj drabbades av deportationerna. Folkmordet och den fortsatta assimilationen har lett till att det kalmuckiska språket i dag riskerar att helt dö ut. Trots att flera nya generationer kalmucker har hunnit växa upp utgör såren från dessa händelser än idag en obearbetad börda, som nu, efter den 24 februari 2022, tar sig [flera olika] uttryck: dels i att det kalmuckiska samhället har kluvits i [två] olika läger, [för eller emot kriget], dels i emigration, såväl påtvingad som frivillig, dels i den pågående förlusten av nationell identitet.

Varje diskussion om den kalmuckiska litteraturens förflutna, nutid och framtid måste börja med det muntligt traderade eposet Dzjangar (på kalmuckiska Ƶaꞑhr), som inte bara utgör litteraturens grundval utan även förmedlar själva kulturen, synen på världen och på vår plats i den. Den kalmuckiska litteraturen började skilja ut sig från den allmänmongoliska i samband med att det kalmuckiska khanatet skapades 1635, då oiraterna började uppfatta sig själva som ett från mongolerna fristående folk. År 1648 skapade den oiratiska och kalmuckiska buddhisten Zaja-Pandita ett särskilt teckensystem åt kalmuckerna, todo-biçig (på svenska ”klarskrift”). Utöver de episka berättelserna har den kalmuckiska litteraturen sedan dess utvecklats inom en rad olika genrer. Här finns krönikor, tideböcker, magiska skrifter, profetior och pilgrimsberättelser som skildrar pilgrimsfärder till Tibet. Här finns folkloristiska genrer som hyllningar (magtal), välgångsönskningar (jөrəl), förbannelser eller önskningar att det ska gå någon annan illa (xaral) samt förmaningar och aforismer (surgal) och buddhistiska katekeser. Och så finns de så kallade keməlhn, en unik kalmuckisk genre av poetiskt berättande som kräver att man använder den tjugofemte ryggkotan från ett får. Ett verk som förtjänar särskilt omnämnande är den kalmuckiske folkbildaren, poeten och buddhistprästen Boovan Badmas (rysk namnform Badma Bovajev) Çiknə xuƶr gidg nertə dun orşva (”Till hörselns behag”) som utgör slutpunkten för den gammalkalmuckiska litteraturen.

Den ovan nämnda historiska splittringen av det kalmuckiska folket har också präglat litteraturen. Den färgstarkaste representanten för den del av intelligentian som befann sig i exil (på 1900-talet) var författaren Sanzji Balykov (1894–1943), som utgav novellsamlingen Starkare än makten och kortromanen En flickas heder (utkom 1938). Två förnyare av den kalmuckiska litteraturen vid det tidiga 1900-talet var Charti Kanukov (1883–1933), som skrev agitatoriska flygblad och proklamationer i poetisk form som publicerades i den tidning han själv grundat, Ulan xalmg (”Den röde kalmucken”), och författaren, poeten och dramaturgen Nigimir Mandzjijev (1905–1936), som bland annat gav ut novellsamlingen Haşyta ynn (”Den bittra sanningen”) och pjäserna Muuhin syl, sәәni tyryn (”Slutet på det dåliga, början på det goda”), Өmn harsan çiknәs – xөө urhsn өvr yldg (”Sent utvuxna horn blir längre än tidiga öron”). Vid denna tid uppstod den socialistiska realismen som genre inom den kalmuckiska litteraturen, där den snart skulle komma att dominera. Under den stalinistiska repressionen led den kalmuckiska litteraturen enorm skada. Många författare åtalades för kontrarevolutionär verksamhet, och många blev arkebuserade. Efter rehabiliteringen 1957 fick kalmuckerna möjlighet att återvända till de platser de blivit deporterade från. Under denna tid formades en ny generation, vars främste företrädare David Kugultinov (1922–2006) skrev åtskilliga diktsamlingar och sagor på vers; hans kanske mest kända dikt är ”Sanningen förnekade jag aldrig”. År 1969 fick han utmärkelsen ”Sovjetrepubliken Kalmuckiens nationalskald”.

Här avslutar jag min lilla historiska exkurs. Jag hoppas att den inte blev alltför långdragen, och att den kan ge läsaren en föreställning om eller väcka intresse för det kalmuckiska folket, dess litteratur och kultur.

Större delen av mitt liv har jag levt i staden Elista, Republiken Kalmuckiens huvudstad, som jag otvivelaktigt kan kalla mitt hem. Var jag än befunnit mig (och vistelseort skiftar jag så ofta att mina bekanta ibland inte vet var jag är) har jag dock alltid bevarat byn Ik-Çonos i ömt minne. Det är härifrån min familj kommer, och [det är den plats] som mer än något annat format mig, flätats in i min hörsel och i mina föraningars konduktans, vuxit in i mitt skelett (bland kalmuckerna anses det att moderns blod och mjuka vävnader är den substans som överför det genetiska minnet, den fysiska ärftligheten, medan faderns ben står för släktens härkomst). Hur den raka asfalterade vägen till byn upplöses i en sommarmorgons heta dis, dessa hågkomster dröjer än i dag kvar i mitt kroppsminne, liksom avtrycket av min mormors famn, doftande av mjölk på stäppen efter mjölkningen, för att plötsligt övergå [i minnet] av en skock pojkar som ohämmat springer omkring – oftast är jag den som springer sist. Runt oss har de endemiska buskarna krullat ihop sig av hettan och liknar mest alger som stannat i sin evolutionära utveckling; de vecklar ut knoppar av drömmars torkade kärnhus. Dansande på jakt efter flykten. Växterna reflekterar rymden med katalytisk återställbarhet, uttryckt i ett permanent prognosticerande. De löser upp sin kvävning i oorganiserad blomning. Höjden av allt som genomgåtts på vägen mot solen är en förtvivlan, genomträngd av kroppen. Där framme syns floden Jaşkuls uttorkade fåra. Den oöverträffade avgrunden/avunden/ från den räta himmelshorisonten över stäppen är som den dolda yrseln hos ett rakblad som andas en i nacken. Himlen ser ut som en flod som ännu inte funnit sina stränder. Men varje löfte, ed eller enkel avsikt föder vålnader. Det finns många berättelser om människor som gått vilse på stäppen och gått i cirklar medan de trott sig gå rakt fram, insvepta i en dimma; somliga har berättat om syner eller hallucinationer där de råkat ut för olika händelser och mött människor eller ”şulmuser” – onda demoner, utsända av Erlik Chan, det underjordiska dödsrikets härskare. Man kan undra om inte detta är en stäppens motsvarighet till den ”polarhysteri” som förekommer hos de nordliga folken eller till den ”latah” som påträffas i Sydostasien. Med andra ord är stäppen en ren möjlighet för naturen, en viddernas alltuppslukande potentialitet, vars hägringar kan materialisera sig i vilket ögonblick som helst. Det är en plats där bokstavligt talat allt kan ske. Stäppen saknar varje möjlighet till centricitet – den består, till skillnad från alla andra landskap, av en enda stor periferi. Den händelse som försvunnit har ägt rum. Och någonstans på vägen till en by stannar en bil och man frågar pojkarna till häst som vallar får: Tana selәnd endәs kedy duund mand kyrxvidn? (”Hur många sånger tar det att komma till er by?”) Kalmuckerna har sedan urminnes tider mätt avstånd i antalet sånger som framförs under resan.

Man kan säga att min personliga utveckling helt och hållet stammar ur det kalmuckiska nationella och kulturella arvet, och ur min identitet som formats av det som beskrivits ovan. Men för den skull har jag aldrig betraktat Europa som en hemvist för ära, imperiestorhet och så vidare, utan som ett land för upptäckter, idéer, grekisk rebetiko, benandanti, tafurer, anarkister och allsköns lycksökare. Det bör sägas att den kalmuckiska kulturen är tämligen eklektisk och innefattar både europeiska och asiatiska element.

Mitt första stora intresse var musik, sedan barnsben har jag lyssnat mycket på hiphop (särskilt undergenren boom bap), dub, reggae, raggamuffin. Redan som barn var jag också mycket intresserad av folklore, olika folks musik, vilket inspirerade mig till vokala improvisationer; jag parodierade djurs läten, hittade på språk och imiterade recitativ, glossolali, experimenterade med klangerna hos alla möjliga prylar jag fick tag på. På den tiden var jag begåvad med stamning, men när jag kom i kontakt med poesin och förbluffades av dess språks renhet och trollkraft började jag läsa högt, och efterhand försvann denna egenhet ur mitt tal. Mina utforskningar för att nå fram till skapandet kan inte kallas systematiska, men intuitivt försökte jag gå till ljudet, gesten, betecknandet innan jag grep mig an det poetiska skrivandets praktik. Mina studier i teologi hade enorm betydelse för mig, särskilt heresiologin. De hymnopediska och rituella aspekterna i det jag studerade ledde till stora förändringar i hur jag strukturerade texter. Rytmen, ljudlikheterna när man uttalar orden, intervallen, rösten – allt detta tycktes mig vara sätt att överföra ett visst slags information, en som tycks [äga] en annan emotionalitet, nämligen den som jag tror att andra möjliga världar byggs av, däribland Himlen och Helvetet; profetior som till exempel ingalunda förbinder oss med framtiden, utan med det som ovannämnda rymd består av. Det är en sensitivitet, vars sinnesvillor härmar sin egen omöjlighet. Eftersom den inte kan uppfattas på rationell väg utan endast intuitivt, en innebörd i förväg, är den fri från tolkning. För mig framstår den traditonella synen på betydelse som ett rudimentärt sökande efter ett fullkomligt språk. På tal om metoden i mitt skrivande får jag erkänna att jag förhåller mig till det snarast situativt: samtidigt som jag konstruerar texten konstruerar jag mig själv. Bortsett från att jag, som alla kan se, anstränger mig för att avbryta textens linearitet, att ”smitta” den med typografiska tecken (bråktal, linjer etc), innanför vilka jag infogar kontextuella, virusartade förgreningar eller tillägg. Det viktigaste för mig i den poetiska optiken är att studera hur nya erfarenheter reproduceras, möjliga som omöjliga (hur omöjliga kroppar framställs). De objekt jag studerar genom poesins prisma är: spatialitet, det icke-antropocentriska, växternas medvetande, djurens frigörelse, förnybar energi, optiska fenomen och så vidare.

På tal om mitt skapande måste också den dekoloniala kontexten nämnas. Eftersom jag betraktar mig som en kalmuckisk författare som skriver på ryska så sker själva ”dekoloniseringen” av språket, som jag förstår saken, genom att det ryska språket berövas sin traditionella koppling till ”den stora ryska kulturen” och istället laddas med den kalmuckiska kulturens världsåskådning och identitet. Dock arbetar jag också med mitt modersmål, vilket kan betraktas som ett motstånd mot det påtvingade ryska språket och de globala assimileringsprocesserna mot många av de folk som lever i den Ryska federationen. I de litterära processerna inuti landet är det mycket svårt, om ens möjligt (och särskilt nu), för alla som hör till andra folk än det ryska att överhuvudtaget göra sig hörda, vilket har att göra med att den litterära infrastrukturen i regionerna är mycket svagt utvecklad. Ofta saknas både litterära tidskrifter och statligt stöd. I början var jag tvungen att kämpa för varje publicering i olika tidskrifter, för att på så vis gnaga mig fram till ett existensberättigande för min poetik. Tyvärr går det inte heller att utesluta den etniska faktorn. Från tid till annan möter man öppen främlingsfientlighet från statstrogna och andra mera ”traditionellt” lagda institutioner, och ibland rentav från privatpersoner som ingår i Ryska federationens kulturliv. Jag har ofta fått höra etiketten ”dudajeveri” (nedsättande ord bildat av efternamnet Dudajev, ledare för den tjetjenska självständighetsrörelsen), som brukar klistras på poeter som intar dekoloniala ståndpunkter i förhållande till den ryssländska kulturen. Låt mig påpeka att kampen mot hierarkiska organisationer, mot kulturell och etnisk marginalisering, mot nazism och imperialism och så vidare, hör till beståndsdelarna i hur jag vill verka och där jag ser den grundläggande dekoloniala problematiken i mitt skrivande.

I en av mina dikter finns en rad som lyder ”vardagens yta drar sig fram genom öglor av hejdade krevader”. I en av mina intervjuer har jag berättat om hur jag befann mig i Komarovo en gång (på festivalen ”Kurort”, där Arkadij Dragomosjtjenko-priset för 2021 skulle delas ut; det året var det, turligt eller oturligt nog, jag som fick det), och i ett samtal med en kvinnlig poet jag känner råkade jag nämna denna rad, och jag sade att om allt runtom oss rätt vad det var skulle tröttna på att bli kvar i denna ”hejdadhet”, då skulle världen som vi känner den kanske upphöra, och bli till en annan. Tyvärr var det precis vad som hände. Världen har förändrats, den har slutat att vara fred[2]. Men liksom många andra likasinnade har jag ett mål – att trots vår uppenbara sårbarhet försöka förändra tingens ofta orättvisa, ibland rentav fasaväckande ordning. Jag uppbådar alla mina krafter för att skapa en ny kalmuckisk poesi, jag försöker hitta unga kalmuckiska författare och även hjälpa författare av andra nationaliteter att bereda plats åt sig, åt sina poetiska yttranden – också i en internationell kontext.