Ungefär en månad innan jag lämnade mitt hemland Syrien gick jag längs huvudgatan i vårt kvarter och hörde plötsligt en flicka ropa till en man: ”Släpp mamma! Låt min mamma vara ifred!”. Orden var riktade till en man som var klädd i kamouflageuniform; han såg ut att tillhöra regimens shabiha-milis. Mannen svarade ilsket tillbaka: ”Och du, vad har du med din mamma att göra!”. Sedan upprepade han samma sak två gånger till: ”Och du, vad har du med din mamma att göra?”.

För många utanför Syrien är det nog svårt att förstå vad milismannen menade med det han sa. Han förnekade ju bestämt att mamman angick dottern – också när hon försökte skydda sin mor. Till och med jag blev paff över en sådan fräckhet. Jag försökte dra mig till minnes alla de romaner ur världslitteraturen som handlar om diktaturens grymhet, men kunde inte komma på att jag hade stött på något liknande – en situation där bandet mellan mor och dotter förnekas. Under genomgången av denna grymhetslitteratur tänkte jag tyst att ohyggligheten i de övergrepp som vi själva utsätts för, i det vi ser med egna ögon, är svår att skriva om, just nu, i en roman eller dikt. Denna grymhet bryter garanterat även mot de litterära konventionerna. Även om skrivandet är ett trängande behov för oss, kommer resultatet mest att likna en berättelse där de konstnärliga kraven förlorat sin betydelse. Vad syrierna behöver nu är att tala och berätta länge, länge som en sorts terapi. Prosan, poesin och andra litterära texter kommer nog i sinom tid, när det besinningslösa våld som vi utsätts för har upphört.

Jag hade föredragit om dialogen mellan flickan och milismannen varit något jag hade läst i en roman. Att jag kunnat betrakta den som en litterär fiktion. Men att den inträffade så att jag hörde den rubbade förhållandet mellan verklighet och fantasi. Då och då tänker jag på scenen igen och får för mig att vi lever i en extremt kuslig roman, inte i verkligheten. Verkligheten måste väl se ut på ett annat sätt? I verkligheten måste väl hon och mamman tryggt kunna gå tillsammans gatan ned? Och då behöver hon inte vara på flykt från sitt hem någon annanstans, där hon utsatts för en hänsynslös beskjutning av regimens flygplan? I verkligheten måste väl en dotters band till sin mor betraktas som en levande självklarhet? Närmast tillhands är alltså att vi möts som två figurer ur en roman, och att det åligger mig som romanfigur att också minnas att jag själv inte har träffat min mor på länge; hon bor ju i en annan stad som utsätts för daglig beskjutning och vi kan inte hälsa på varandra som mor och son brukar göra; den där milismannen ligger på lur för oss eftersom han ogillar att min mor kommer och hälsar på mig: ”Och du, vad har du med din son att göra!” kommer han att säga.

I en annan scen, några dagar efter att jag lämnat Syrien, pratade jag med min åtta månaders dotter via Skype. När hon höll på att somna började jag vyssa henne och sjunga de vanliga vaggsångerna. Hon blundade och tittade omväxlande upp på datorskärmen och log. Det var inte bara längtan efter henne som drev mig. Det fanns en rädsla också att flickan skulle glömma min röst eller mitt utseende efterhand som dagarna gick. Vad jag sa till henne var mindre viktigt än det faktum att hon såg mig och hörde min röst som om jag fortfarande befann mig vid hennes sida. Natten då jag for hade hon vägrat att sova och gråtit oavbrutet; det var första gången hon betedde sig så. När jag bar henne i famnen grep hon tag i min skjortkrage och höll fast den för att jag inte skulle lägga henne ner i sängen. Det var som om hon på något mystiskt sätt känt på sig att jag skulle ge mig av efter bara några timmar. Under andra omständigheter, om det gällt en vanlig resa, skulle jag genast gett upp tanken på att åka. Men i denna stund var den nödvändigt att jag behöll självkontrollen och lade band på min upprördhet. Faderns naturliga svaghet inför sin dotter var förbjuden. Det var givet att jag inte kunde ta henne med på en komplicerad och riskabel resa.

Ett år efter revolutionens utbrott ungefär hade det börjat bli farligt att vistas i landet. Det hängde inte bara ihop med att Syrien förvandlats till en krigsskådeplats. Jag bodde i ett område som stod under regimens kontroll. Shabiha-milisen genomsökte hus och lägenheter och kontrollerade invånarnas namn i jakt på oppositionen. Det blev nödvändigt för mig att antingen resa för gott, även med tanke på de enorma svårigheter det innebar att ta sig fram till de områden som inte kontrollerades av regimen. Valet stod mellan det och att försöka försvinna där jag var, från blickarna i mitt eget bostadsområde, under ständig risk att när som helst avslöjas av någon säkerhetstjänst. Stridande ur oppositionen hade tagit kontroll över områden mycket nära den plats där jag bodde. Men att nå dit var helt omöjligt på grund av den inringning av dem som regimen genomfört. Jag lyckades komma över ett ID-kort med falsk identitet. Det var bara fotot på mig som var äkta. Så jag började leva under annat namn. Jag var tvungen att vänja mig vid att inte vara jag, utan en annan person. Varje gång jag gick hemifrån måste jag komma ihåg att jag var en person med ett annat för- och efternamn som kom från ett annat område än mitt eget. Säkerhetsåtgärderna krävde nämligen att den falska identiteten tillhörde någon från ett område som var känt för att stödja regimen. Efterhand som tiden gick vande jag mig vid att inte vara jag längre. Kopplingen mellan mig och min verkliga person blev alltmer riskabel. De bilder av mig som på grund av min aktivitet som författare publicerades på internet utgjorde ett ständigt hot. Någon av grannarna skulle kanske upptäcka likheten mellan de två personerna. Min koppling till mig själv skapade ett dilemma. Författaren inom mig utsatte mig för fara. Kopplingarna till andra människor i min omgivning, däribland min familj, kunde eventuellt också utsätta dem för trakasserier. Jag började på samma gång känna mig som en börda för mig själv och för andra.

I George Orwells roman 1984 drillas barnen till att ange sina föräldrar för säkerhetspolisen. Det var så långt Orwells fantasi sträckte sig år 1948 när han skrev romanen, då världen nyss hade gjort sig fri från nazismen och fortfarande levde under stalinismens ok. Det är först nu, när jag skriver dessa rader, som jag minns barnen i Orwells roman. Resten av romanen innehåller inget som längre kan förvåna läsare i Syrien. Vi har nämligen fått prova på alla möjliga sorters förtryck och brutalitet som han aldrig kunnat föreställa sig. Milissoldaten som förnekade flickans relation till sin mamma kom inte från George Orwells värld eller den utvecklade diktatur som råder där. Men han förstod i sitt råa sinne att hans uppdrag hängde på att han kunde misshandla mamman fritt medan flickan tyst tittade på, utan att finna minsta anledning att lägga sig i. I häktena och till och med i rebellernas hem, när regimens styrkor överfaller dem, befaller ledarna sina män att våldta kvinnorna inför ögonen på de fängslade fäderna, bröderna och makarna för att spä på deras förnedring. Det handlar inte bara om att krossa all mänsklig värdighet. Syftet är att beröva människor deras naturliga känslor för sina närmaste. Syftet är att förinta de sociala banden mellan människor där de är som mest intima. Att mörda små barn inför släktingar som tillhör oppositionen är också en utbredd form av bestraffning. Straffet innebär att var och en blir en fara för sina anhöriga – som inte begått något annat brott än att vara släkt med honom eller henne. Det direkta resultatet av denna perversa situation är att många av oss offrar våra känslor för att skydda dem vi älskar. Man försöker till och med avlägsna dem från sig och den skada som hotar dem om man är i närheten.

När vi är färdiga med denna mardröm kommer vi en gång kanske att skriva berättelser och romaner om söner som glömde att de var söner, om mödrar som minns att de är mödrar först när de gråter över sina mördade barn. Kanske kommer vi att skriva extremt realistiska berättelser som vi ser det, fast världen kommer att häpna över vad man tycker är en grym fiktion, av oss som kommer från en mycket lång skräckfilm, en film som världen inte sett eller vill se, men vars hjältar och offer vi är på samma gång. Kanske kommer världen inte att tro oss när vi berättar historier om den grymhet vi upplevt. Kanske kommer den att säga att vi överdriver när vi pratar om skeletten efter de tiotusentals fångar som hittills dött under tortyr. Vi i vår tur, invånarna från en planet som heter Syrien, kommer att bevisa att den grymhetslitteratur som andra folk känt till bara är ett litet skämt jämfört med vår verklighet, vi som är invånare i diktatorns bestialiska fantasi.