Liksom övriga revolutioner under den arabiska våren som inte lyckats förverkliga sina omfattande krav på demokrati, förändring, frihet, jämlikhet och värdighet, har den jemenitiska revolutionen tagit sin ände i en sorglig besvikelse. Av den arabiska vårens omvälvningar är dess misslyckande kanske det grövsta sett till raden av ständiga besvikelser. Varken den politiska scenen eller den sociala verkligheten efter revolutionen har motsvarat förhoppningarna, inte för att utvecklingen tagit ett steg bakåt utan för att den obarmhärtigt backat till ruta noll, ja, till tiden före revolutionen med flera år. De jemeniter som satte i gång revolutionen och drömde om ett land som bröt med det förflutna och dess blodiga uppgörelser, kunde väl aldrig tro att Jemen efter revolutionen skulle bjuda på en verklighet mer tragisk än de kunnat föreställa sig till och med i sina värsta mardrömmar. Gripna av sina visioner, överväldigade av en mäktig nationell anda och upphetsning som man aldrig förr hade känt, märkte aktivisterna aldrig de inledande felstegen och förstod inte att de skulle leda till sorgliga slut.

De första felstegen togs medan revolutionens vågor alltjämt svallade höga, i och med att aktivisterna tillät vissa maktgrupper som tjänat president Ali Abdullah Salehs regim under årtionden att ansluta sig till dem. Trots det gemensamma nationella intresset som kom till uttryck i kravet på störtandet av Salehs regim, förmådde man inte göra politisk åtskillnad efter nationella principer, vilket skulle fört Saleh och de maktgrupper som lierat sig med honom och mot folket till ett och samma läger. I stället kom regimen att reduceras till Saleh personligen. På detta sätt – enligt mitt förmenande – kvävdes planen på ett systemskifte redan i sin linda. Genom dessa gruppers inträde förändrades inriktningen från en kamp mot regimen i dess helhet till en strid mellan grupperna själva om kontrollen över maktpyramiden.

Deltagarna i massprotesterna kallade revolutionen en folklig resning. Man ville därigenom skydda de politiska krafterna (som tidigare varit i opposition) från regimens brutalitet. Aktivisterna brydde sig aldrig om att skapa något eget politiskt ansikte utåt; de politiska krafterna i oppositionen var bäst lämpade att politiskt representera det nationella program för vilket revolutionen satts i gång, tyckte man. Den politiska verkligheten skulle automatiskt reformeras bara Salehs regim störtades. Så medan de protesterande drev igenom de nationella kraven å eliternas och de politiska partiernas vägnar, för att dessa sedan skulle ta över ansvaret när Salehs regim väl hade fallit, gjorde eliterna och de politiska ledarna betydligt kortsiktigare kalkyler än gatan. Uppmärksamheten var strikt begränsad till Salehs marionetteater. Man följde från åskådarplats hur de traditionella makthavarna rörde sina fingrar. Följden blev att eliterna och de politiska partierna kom att återskapa gamla problem på nytt mitt i revolutionens hjärta. När de fick monopol på att politiskt representera revolutionen växte de konstitutionella problemen i all evighet, bokstavligen, som det verkar.

De sorgliga slutens kavalkad inleddes med att jemeniterna accepterade en halvmesyr till lösning på de problem om den framtida statens struktur som tyngde deras skuldror. Det gjordes i oförstånd och med de bästa intentioner för att undvika ett inbördeskrig som den politiska kompromissens företrädare (den traditionella oppositionen) förespråkade i andanom. Med denna bevekelsegrund undertecknade man ett initiativ från gulfstaterna som garanterade regimen rättslig immunitet mot att den gav ifrån sig makten. Den första orättvisan i detta omoraliska beslut, var uppgivandet av kravet på kompensation för offrens blod, för det lidande som martyrernas familjer fått utstå och deras uppoffringar. Det var början på övergivandet av den etiska principen bakom revolutionen, nämligen kravet på juridisk rättvisa och jämlikhet inför lagen. Dessa faktorer, som bortsåg från gatan och behandlade den som en svag politisk part, fungerade som en bekräftelse på en orättvis verklighet som varken utgjorde grund för ett nytt skede som skulle präglas av nationell försoning eller förändrade formerna för de politiska och sociala relationerna radikalt. Och det gavs heller ingen definition av den jemenitiska statens natur och innehållet i det sociala kontraktet. På motsvarande sätt lever inte heller deklarationerna i slutrapporten från ”Den nationella dialogen”, som behandlat de nationella frågorna, upp till miniminivån ens av jemeniternas ambitioner eller förhoppningar. Förslagen återspeglar bara tänkandet hos eliten inom olika partier och grupper med egna intressen av att fördela den politiska makten sinsemellan. Slutsatserna tar inte hänsyn till önskningarna hos gemene man, som i det postrevolutionära Jemen upplever en utbredd politisk korruption. Offentliga ämbeten och tjänster fördelas mellan seniora ledare från partitopparna och traditionellt inflytelserika grupper som fortsatt styr det politiska, sociala och ekonomiska livet med järnhand.

Som ett resultat av ovanstående blev revolutionärerna de första att straffas av det nationella övergångsstyret. Efter angreppet mot värdegrunden och det politiska inflytandet hos de fredliga aktivisterna på torgen, gick arbetet vidare mot att skapa en maktens terrorapparat lik den med vars hjälp Saleh styrde Jemen i tre långa decennier. Syftet var att skrämma samhället från tanken på en förnyad eller fortsatt revolution. De som dött under revolutionen, de skadade och deras familjer behandlades illa, negligerades medvetet och kränktes. Många skadade avled som en följd av detta. Det nationella övergångsstyret lyckades med att förlöjliga revolutionsprojektet och dess företrädare genom en enkel fråga som alla tyvärr visste svaret på: ”Vad har revolutionen gjort för sina martyrer och sina skadade?”.

Den jemenitiska allmänheten som sett sin tillvaro underminerad av nederlag, krig och hat under mer än trettiotre års tid, hade drömt att den nya verkligheten skulle innebära ett slut på dess eländiga levnadsvillkor. Men detta elände tog sig bara nya former genom den fortsatt och stadigt försämrade ekonomin. Regeringen i övergångsstyret som tillträdde efter revolutionen har inte vidtagit några ekonomiska åtgärder som begränsar fattigdomen och den växande arbetslösheten. Andelen fattiga och personer utan tryggad livsmedelsförsörjning är nästan hälften av alla invånare i Jemen enligt den senaste landsrapporten från Chatham House. Samtidigt har de feta ”revolutionära” katterna som lierat sig med maktcentra blivit ännu fetare. Den växande fattigdomen och medelklassens utplåning är de mest påtagliga resultaten av övergångsstyrets tid vid makten efter revolutionen.

Till råga på allt, ovanpå den katastrofala ekonomiska situationen för medborgarna, har den svaga staten inte förmått göra sin myndighet gällande gentemot de stridande politiska fraktionerna. De stam- och religionsbaserade sammandrabbningarna mellan shiitiska houthirebeller, sunnitiska salafister och anhängare till det islamistiska islah-partiet har blivit fler och fler i Saada, Amran och al-Jouf. Striderna har lett till en veritabel mänsklig katastrof. Ett stort antal människor har dödats och skadats (1 000 döda och 2 000 skadade) och många invånare har tvingats på flykt (över en halv miljon flyktingar) till följd av krigen som sektkungarna och krigsherrarna har satt i gång för politisk vinnings skull, för att befästa sitt inflytande eller för att rita om den politiska kartan så att passar den regionala ordningen. I tillägg har demonstrationerna som kräver att banden till den norra delen av landet ska kapas fortsatt i syd, liksom aktiviteten från al-Qaida och Ansar al-sharia. Jemen har blivit en lämplig miljö för religiösa extremister från jihadistgrupper och al-Qaida som utfört aktioner i de viktigaste städerna. Landet har samtidigt bevittnat en aldrig tidigare skådad våg av politiska mord på ledande företrädare för civilsamhället samt politiker och militärer. Al-Qaida har ökat sin aktivitet jämfört med tiden före revolutionen och genomfört brutala massakrer på tiotals soldater i militära områden och inne i försvarsdepartementets huvudbyggnad.

Även om krigen mellan olika folkgrupper, al-Qaidas angrepp mot civila, de återkommande politiska morden, och sabotagen mot elnätet och oljeledningarna, är det mest iögonenfallande under perioden efter revolutionen, så har denna situation tveklöst bidragit till fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna från statens sida. Aktivisterna inom separatiströrelsen Hirak i syd har internerats på falska grunder och utan rättegång med kampen mot terrorismen som svepskäl. Yttrandefriheten har begränsats, tv-kanaler attackerats, journalister dragits inför rätta och tidningar stängts.

I skuggan av denna oroliga situation i det postrevolutionära Jemen, har kvinnorna varit de som drabbats allra hårdast av förtrycket trots deras aktiva medverkan under revolutionen. De extrema religiösa grupperna och partierna har agiterat mot deras närvaro. Det dröjde inte länge förrän de fjärmades från politiskt deltagande, och kvinnans medverkan kom att begränsas till ett antal kvinnor ur eliten. Inte heller har någon enda lag som rör de mänskliga rättigheterna eller kvinnans rättigheter reviderats, och skadeståndet för mord på en kvinna är fortfarande bara hälften av skadeståndet för mord på en man. De punkter i slutdokumentet från ”Den nationella dialogen” som berör kvinnan var inte heller i närheten av att göra hennes uppoffringar och ambitioner rättvisa. De återspeglade ingen folklig beredskap eller medvetenhet om mänskliga rättigheter och kvinnans situation. (Apropå detta ämne säger en opinionsundersökning som den brittiska tidningen The Independent lät utföra i början av 2012 att Jemen är den värsta platsen att leva på i hela den bebodda världen.)

Jemen är efter upproret en plats där det är omöjligt att leva om man vill vara fri – det gäller kvinnor i första hand men också alla med drömmar om ett annat liv. En plats minerad med lukten av rädsla, död och fasa. En plats där du inte vet i vilken mörk gränd du ska få en kula i hjärtat, och där din mördares identitet aldrig kommer att bli känd. En plats där du inte kan skriva ett enda ord så fritt som du drömt om utan att galgarna reses med krav på en snara om din hals. Och om du ändå skriver är du inte säker på vem som är välbärgad nog för att ha råd med läsandets lyx. Jemen efter den arabiska våren blev inte den plats ni så envist drömde om, du och dina kamrater, när ni korsade dödens linjer och hatets barrikader och trodde att ni kunde ändra ert öde eftersom ni ville livet. Jemen efter revolutionen är inte en plats där man kan leva fritt, älska, skriva och drömma om passande, lyckliga slut. Jemen efter revolutionen är en plats för din och era röster, där ni tränar på att skrika högt igen i protest mot förtrycket, döden och hemskheterna.

Trots de avskyvärda tragedierna och allt dödande i Jemen efter revolutionen och det enormt höga pris som den har kostat livet självt, och trots att jag förstår aktivisternas grund för att döma sig själva och till och med fördöma revolutionen, och trots allas vår känsla av besvikelse över att allt slutat i ”en stor jemenitisk ruin” vars final vi inte hade någon del i, så tror jag ändå fortfarande på att revolutionen är det finaste som hänt jemeniterna på flera årtionden, eftersom vi fick prova på en liten stund hur det är att vara fria.